2016-11-13

OMM dag 2



Lite oroliga över övergången till vintertid var vi kvällen innan. Skulle klockorna och mobilen ställa in sig automatiskt? Vi hade dock inte behövt oroa oss då den sedvanliga väckningen med säckpipa och dans körde igång kl 7.00.

Så var vi äntligen iväg på dag två. Härligt med lite ny energi och nya utmaningar. Första kontrollen gick utan problem, men upp mot tvåan valde vi fel vägval och klättrade i eländig terräng upp mot kontrollen. Jag hade kartan i munnen för att undvika delamineringen, men den strategin fick jag snart överge. Vi lyckades också klättra för högt upp av bara farten innan vi tog kontrollen. Vi snubblade vidare mot tredje kontrollen som vi tog utan problem. På väg mot fyran hade vi Nicky Spinks och Jean Brown och ett herrlag framför oss och trots att vi hade bestämt att gå mer rakt på, ändrade vi oss och tänkte köra högervägval runt precis som damlaget före. Det var ett mycket dåligt vägval och vi fastnade i blockterrängen på bergssluttningen. Vi ändrade taktik och klättrade ner igen och återgick till ursprungsvägvalet. Vi såg flera lag swischa förbi nere i dalgången medan vi kämpade för att komma ner från blockterrängen. Ännu ett mindre bra vägval, hm….. Vi kämpade på och tog några kontroller helt ok, men farten var låg och lagen runtomkring var vid det här laget försvunna.

Vid kontroll sex irrade vi lite upp och ner för branterna innan vi äntligen såg kontrollen. Lite svårt det där med att alla branter inte är med på kartan. Vi låg ändå ganska bra till i tid och hade stor marginal till maxtiden. Jag försökte påpeka för Kerstin att vi hade värsta långsträckan framför oss, men hon föredrog att ta en kontroll i taget. Efter en liten miss på en bemannad kontroll så var vi äntligen ute på långsträckan (min skräck….). I vanlig ordning körde vi i stort sett rakt på som vägval. Vi klättrade upp upp och ner, genom det första grönområdet och upp på en liten kulle som kändes olidligt lång. Jag kunde knappt lyfta benen och ramlade stup i kvarten ner i små sankhål. Kerstin stegade på med sina älgakliv helt problemfritt. Snart var det dags för lite stiglöpning genom grönområdet. Jag såg fram emot det. Väl ute på stigen ville mina ben inte alls springa, energin var som bortblåst. Att gå på stig finns inte normalt på min världskarta, men här fick vi gå. Det vara bara att peta i sig lite energi och knata på. Ett svenskt lag passerade oss och klättrade om oss på väg till kontroll nio. Vi hade inget att sätta emot och såg dem försvinna. Kontrollen tog vi utan problem och nu var det ju bara två kontroller kvar, gott om tid hade vi också jämfört med maxtiden (som vid det här laget var vårt nya mål).

Ett stort grönområde tornade upp sig på väg till näst sista kontrollen. Det såg ut att vara vita passager genom grönområdet och vår plan var att pricka in dem och ta oss smärtfritt genom det gröna. Första passagen gick finfint. Sedan körde vi fast i det gröna och fick vända och börja om. Vi övervägde att springa runt, men det tyckte jag kändes onödigt långt. Skogen var helt galet tät, träden var beklädda med mossa och träden tycktes ha ramlat som plockepinn överallt. Rena trollskogen. Vi ålade oss under träd, hoppade över trädstammar och klafsade i höga grästuvor. Det var helt omöjligt att hålla en rak kurs. Vi sicksackade oss fram och till slut såg Kerstin en ljusning längre fram och skenade iväg åt höger. Vi kom ut på ett hemskt hygge där Kerstin flög fram och jag ramlade hela tiden. Väl ute på vägen
övertalade Kerstin mig om att det var smart att följa en gammal mur in till näst sista kontrollen. Själv ville jag köra runt på stigen, men orkade inte riktigt stå på mig. Längs muren ångrade jag bittert att jag hade korta tights. Granarna och taggbuskarna rev härligt i låren. Kerstin i sina långa tights flöt fram. Vi lyckades ändå missa själva kontrollen och irrade runt i flera minuter innan vi stämplade. Ut från kontrollen fick vi hjärnsläpp igen och körde rakt igenom det gröna. Det tog en evighet att ta oss ut till stigen. Sista biten var helt bisarr med lervälling och grästuvor, men det verkade inte bekomma Kerstin som var sammanbiten och fokuserad på att forsera. Vi passerade ett uppgivet lag som sladdade runt i leran. Väl ute på stigen fick jag ny energi och fick sträcka ut benen lite. Vi sprang på i bra takt ända in i mål. Med facit i handen tappade vi en och en halv timme på våra två sista vägval. Det är nästan en bragd i sig. Det är bara till att gratulera alla som lyckades bättre på OMM i år. Magnus och Daniel lyckades pricka in två nästan helt perfekta lopp och slutade 3:a i A-klassen.


Jag hoppas att Kerstin inte fick avsmak från bergsmarathon trots en lite svajig första start på OMM. Men utan magsjuka, blåskatarr, Borrelia (ja, det är faktiskt sant. Även det prickade jag in den här gången) och med en annan mer lättsprungen terräng kan det nog bli en bättre utgång. Lite bättre orientering skulle inte heller skada Trots motgångarna var det ändå en kul resa, man lär sig av sina misstag.

4 kommentarer:

Tomas sa...

Grymt tjejer det där klarade ni gallant :)

Pernilla Berg sa...

Sjukt taggad på revansch nu. Kanske blir OMM nästa år igen.

Krister sa...

Bra krigat!

Best Amazon Products sa...

Nice post,thanks for sharing
sexual dysfuntion