TEAM ROCKRUNNERS
2022-07-03
Silverleden på en dag
Det gick bra. Tog det lugnt i början och orkade hela vägen in i mål. Är nöjd med det. Satte dom flesta ungtupparna på plats, hade vunnit om det inte var för gubbvaden.
2018-10-04
ÅRSMÖTE
Det verkar bli årsmöte i Team Rockrunners även i år. Mötet går av stapeln nästa fredag, dvs den 12 oktober. Tid och plats meddelas senare på något sätt. Det lär dock bli på en kväll på en krog med en bar. Anmälan till Krister "Rocker" Svensson med sms eller flaskpost.
2018-01-12
LIV
I ett (sista?, nä aldrig!) desperat försök i någon sorts svag tro om att sajten lever hyllar jag (sajtens) liv med ytterligare en bild på en sjö. 30 mil runt Vättern i juni. Hoppas jag inte cyklar vilse!
INGET LIV
MOTÖRHEADLEGENDS |
2017-11-16
THE PUNISHER
I morgon kommer en ny teveserie som handlar om Team Rockrunners. Eller inte... Den handlar nog inte om vare sig bergslöpning eller rock... Men loggan är snygg! Annars då? Sajten är stendöd. Senaste inlägget från maj. Men jag kan i alla fall informera om att det blir rullskidor ikväll och att jag är anmäld till både halvvättern och helvättern 2018. Rullskidcyklistjavisst!
2017-05-22
VELOTHON
2017-01-24
SILJAN RUNT
2016-12-08
KEXEMONI
Av KEX är du kommen.
KEX skall du åter bli.
Morell, vår frälsare, skall uppväcka dig
på den yttersta dagen.
2016-12-07
2016-11-13
OMM dag 2
Lite oroliga över övergången till vintertid var vi kvällen
innan. Skulle klockorna och mobilen ställa in sig automatiskt? Vi hade dock
inte behövt oroa oss då den sedvanliga väckningen med säckpipa och dans körde
igång kl 7.00.
Så var vi äntligen iväg på dag två. Härligt med lite ny
energi och nya utmaningar. Första kontrollen gick utan problem, men upp mot
tvåan valde vi fel vägval och klättrade i eländig terräng upp mot kontrollen. Jag
hade kartan i munnen för att undvika delamineringen, men den strategin fick jag
snart överge. Vi lyckades också klättra för högt upp av bara farten innan vi
tog kontrollen. Vi snubblade vidare mot tredje kontrollen som vi tog utan
problem. På väg mot fyran hade vi Nicky Spinks och Jean Brown och ett herrlag framför
oss och trots att vi hade bestämt att gå mer rakt på, ändrade vi oss och tänkte
köra högervägval runt precis som damlaget före. Det var ett mycket dåligt vägval och vi fastnade i
blockterrängen på bergssluttningen. Vi ändrade taktik och klättrade ner igen
och återgick till ursprungsvägvalet. Vi såg flera lag swischa förbi nere i
dalgången medan vi kämpade för att komma ner från blockterrängen. Ännu ett
mindre bra vägval, hm….. Vi kämpade på och tog några kontroller helt ok, men
farten var låg och lagen runtomkring var vid det här laget försvunna.
Vid kontroll sex irrade vi lite upp och ner för branterna
innan vi äntligen såg kontrollen. Lite svårt det där med att alla branter inte
är med på kartan. Vi låg ändå ganska bra till i tid och hade stor marginal till
maxtiden. Jag försökte påpeka för Kerstin att vi hade värsta långsträckan
framför oss, men hon föredrog att ta en kontroll i taget. Efter en liten miss
på en bemannad kontroll så var vi äntligen ute på långsträckan (min skräck….).
I vanlig ordning körde vi i stort sett rakt på som vägval. Vi klättrade upp upp
och ner, genom det första grönområdet och upp på en liten kulle som kändes
olidligt lång. Jag kunde knappt lyfta benen och ramlade stup i kvarten ner i
små sankhål. Kerstin stegade på med sina älgakliv helt problemfritt. Snart var
det dags för lite stiglöpning genom grönområdet. Jag såg fram emot det. Väl ute
på stigen ville mina ben inte alls springa, energin var som bortblåst. Att gå
på stig finns inte normalt på min världskarta, men här fick vi gå. Det vara
bara att peta i sig lite energi och knata på. Ett svenskt lag passerade oss och
klättrade om oss på väg till kontroll nio. Vi hade inget att sätta emot och såg
dem försvinna. Kontrollen tog vi utan problem och nu var det ju bara två
kontroller kvar, gott om tid hade vi också jämfört med maxtiden (som vid det
här laget var vårt nya mål).
Ett stort grönområde tornade upp sig på väg till näst sista
kontrollen. Det såg ut att vara vita passager genom grönområdet och vår plan
var att pricka in dem och ta oss smärtfritt genom det gröna. Första passagen
gick finfint. Sedan körde vi fast i det gröna och fick vända och börja om. Vi
övervägde att springa runt, men det tyckte jag kändes onödigt långt. Skogen var
helt galet tät, träden var beklädda med mossa och träden tycktes ha ramlat som
plockepinn överallt. Rena trollskogen. Vi ålade oss under träd, hoppade över
trädstammar och klafsade i höga grästuvor. Det var helt omöjligt att hålla en
rak kurs. Vi sicksackade oss fram och till slut såg Kerstin en ljusning längre
fram och skenade iväg åt höger. Vi kom ut på ett hemskt hygge där Kerstin flög
fram och jag ramlade hela tiden. Väl ute på vägen
övertalade Kerstin mig om att
det var smart att följa en gammal mur in till näst sista kontrollen. Själv
ville jag köra runt på stigen, men orkade inte riktigt stå på mig. Längs muren
ångrade jag bittert att jag hade korta tights. Granarna och taggbuskarna rev härligt
i låren. Kerstin i sina långa tights flöt fram. Vi lyckades ändå missa själva
kontrollen och irrade runt i flera minuter innan vi stämplade. Ut från
kontrollen fick vi hjärnsläpp igen och körde rakt igenom det gröna. Det tog en
evighet att ta oss ut till stigen. Sista biten var helt bisarr med lervälling
och grästuvor, men det verkade inte bekomma Kerstin som var sammanbiten och
fokuserad på att forsera. Vi passerade ett uppgivet lag som sladdade runt i
leran. Väl ute på stigen fick jag ny energi och fick sträcka ut benen lite. Vi
sprang på i bra takt ända in i mål. Med facit i handen tappade vi en och en
halv timme på våra två sista vägval. Det är nästan en bragd i sig. Det är bara till att gratulera alla som lyckades bättre på OMM i år. Magnus och Daniel lyckades pricka in två nästan helt perfekta lopp och slutade 3:a i A-klassen.
Jag hoppas att Kerstin inte fick avsmak från bergsmarathon
trots en lite svajig första start på OMM. Men utan magsjuka, blåskatarr, Borrelia (ja, det är faktiskt sant. Även det prickade jag in den här gången) och med en annan mer lättsprungen terräng kan det nog bli en bättre utgång. Lite bättre orientering skulle inte heller skada J Trots motgångarna var det ändå en kul resa, man lär sig av sina misstag.
Etiketter:
KERSTIN ROCKAR,
OMM ROCKAR,
PERNILLA ROCKAR
2016-11-11
OMM dag 1
När Kerstin frågade om jag ville köra OMM-elit tackade jag
ja direkt. OMM är ju kul även om det är lite misär. Man kan ju inte komma mer
än sist? Det hade jag ju redan testat en annan gång när jag körde med en okänd
engelsman, då utanför maxtiden. Vi kände oss laddade inför äventyret ända till
några veckor innan loppet även om vi inte lyckades få till någon gemensam
träning. Kerstin lyckades bli magsjuk och jag drog till med århundrades värsta
urinvägsinfektion så jag knappt kunde stå på benen. Trots allt kom vi iväg och
installerade oss på vårt B&B i Newton Stewart. En extra soft dag innan
loppet med lite träning och uppladdning hägrade. Träningen kändes allt annat än
bra med extrem ryggvärk och jag ville bara dra täcket över huvudet och sova mig
frisk. Restaurangutbudet vara allt annat än stort i lilla byn, men vi lyckades
hitta ett litet kafé för lunchen. Innan maten anlände fick Kerstin hoppa in som
akutläkare när en äldre herre fick andningsstillestånd vid bordet bredvid. Vi
var sedan inte jättesugna på maten, men lyckades peta i oss lite. Innan
sänggång hittade jag ett receptfritt läkemedel mot min infektion. Det skadade
ju inte att testa? Det kunde ju inte bli värre.
Så var det lördag morgon och vi var på väg till starten. Som
vanligt var det mörkt och långt till
Dimman tilltog och sikten blev noll |
Regnet och dimman drog in och fler lag passerade oss och
försvann i dimman. Det gick verkligen inte att få liv i benen, ingen kraft
alls. Jag bet ihop och snubblade på bland de blöta knähöga tuvorna.
Ogillar höga grästuvor starkt.... |
Min karta efter en regnig dag på fjället..... |
vägval så vi kröp in i tältet, åt mat och försökte sova lite trots ihärdigt pladdrande från granntjejerna som missat maxtiden på c-banan. Jag var fortfarande förundrad över att det gick att springa alls då jag dagen innan knappt kunde lyfta benen utan att det gjorde ont. Minnena från banan är dock nästan lika dimmiga som kartan…
Etiketter:
KERSTIN ROCKAR,
OMM ROCKAR,
PERNILLA ROCKAR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)