Sweden Sky Race 24 en tävlingsberättelse

Inte så lätt och veta vart man ska börja.... Massor med roliga intryck och händelser som knappt hunnit satts sig. Ähhh vi börjar med en bild som förhoppningsvis får dig i rätt mode!

Jag och Peter  var anmälda till Sweden Skyrace 24 som gick av stapeln i Björkliden den 19 juli, man kunde välja på springa 50 eller 100 km(mer om detta senare). Peter som är liiiiiiite mer rutinerad än mig hade anmält sig till den långa 100 km banan och jag 50 km.

Jag och Ankan-

-startade vår resa på fredagen med att flyga upp till Kiruna med det där norska flygbolaget(aldrig igen)... När jag packade på torsdagen beslöt jag mig för att packa allt utom mina gels i mitt handbagage, detta för att vara säker på att Norrmännen inte sabba hela helgen... Ni kanske redan nu förstår att den incheckade väskan aldrig kom fram till Kiruna, att jag inte hade några andra kläder än tävlingskläderna och det jag kom i på hela helgen... Som tur är fick vi en tröja i goodiebaggen när man hämta ut nummerlappen och kartan.

Ankan hade inga varma kläder eller skor som var anpassade till fjällen så vi fick göra en lite raid i sportshoppen, nya skor till Ankan och lite gels till mig av ett märke jag aldrig tidigare testat... Som tur var hade jag ett antal Organic Foodbars som jag växel åt med under hela loppet. 

Jag och Ankan tog en lite sväng på fjället på fredagskvällen för att få lite pump i benen, vi knatade upp ca 300 hm, nu borde väl benen vara redo för dom 3000 som ska komma i morgon? Man har ju trots allt tränat i Vässjöbacken(80hm)... På lördagen tog jag det bara lugnt och åt massa godsaker, kul och hänga lite med Peter med. 

Jag var lite orolig för om jag ens skulle starta, hade inte sprungit på ca 2 veckor innan utom 5km i onsdags och 90 min terräng i torsdags, båda passen med känningar i muskelfästen i knävecket. Målet var att ta sig runt banan, om det så behövdes gående!!(siste man i 50km klass tog 18 timmar och 35 min på sig runt).

Väl när väskan var packad på på lördagen vägde den drygt 2kg utan vattenflaskan.

Lite cool med namn på nummerlappen faktiskt, kändes mer personligt faktiskt, man var inte bara ett nummer utan C Örum, det är jag det!

Klockan 12 var det obligatorisk genomgång som tog ca 90 min, där får vi veta att någon som sprungit banan i går hävdar att den är 57 km inte 50, 53 eller 54 som sagts innan.... Det var skönt och ställa in den mentala bilden på 57 nu i förväg istället för att tro den skulle vara kortare så går man aldrig i mål.... Sedan var det lunch och ladda inför starten som skulle gå kl 18.00.

Bilden nedan är stulen från Skyrace FB sida, detta är 25 min innan starten.

Båda rocklöparna med vår coach/cheerleader/hönsmamma mm. Jag känner mig faktisk stolt över att stå där på startlinjen med våra kläder och färger, kul faktiskt.

Jag ställde mig ungefär i mitten av startfältet(ca 180 pers?), jag skulle ju "bara" ta mig runt. Nu får ni scrolla upp och ner mellan texten och kartan, för från och med nu hänvisar jag lite till dom olika kontrollerna.

0-1 Starten till Låkktatjåkko fjällstation:
Eftersom starten var i en backe så startade det roliga på en gång! Uppåt uppåt men på väldig lätt underlag, som vanligt tror alla att dom är bäst i värden i starten och drar på som satan, jag tog det faktiskt lugnt, jag visste att det är ca 10 km och 800 hm till första kontrollen, första 5 km tar jag det piano och ser till att få ned pulsen så mkt jag kan. Solen gassar oss rakt i ansiktet första timmen, säkert 30 grader i den, svetten dryper om oss, inget vanligt fjällväder här inte. Jag passerar säker 50 pers på väg upp till Låkta, man märker ganska lätt vilka som går för hårt, man undrar hur folk kan tro att man kan flåsa som en blåsbälg i 6-18 timmar? Någonstans sparkar jag i lilltån på vänsterfot, denna tå gör sjukt ont under hela loppet och än i dag, vadning i kalla jokkar var det enda som var riktigt nice. Väl vid fjällstationen fick jag veta att man var ca 30de man(båda klasserna), jag knep en bit våffla och stämplade in och titta upp mot Låkta toppen.

Gott mod 50 meter in i loppet.

1-2 Låkktatjåkko fjällstationen till Låkkta toppen:
Rask promenad upp för fjället ca 1200 m och 200 hm, inga konstigheter alls, ett glatt gäng satt vid kontrollen och hejade på oss.

2-3 Låkkta toppen till Låkktatjokkå hållplats:
Benet hade känts jättebra fram till nu, det är nu jag ska förstå vad som kommer göra ont och vara jobbigt för mig i dag... Jag hade jättefina ryggar att gå på uppför, jag fick ju om jättemånga uppför med, men nerför funkar det sämre.. Mina ryggar försvinner, denna del är ca 1000 hm neråt... Benet gör ont, det är bara bita i... Här gör jag mina snabbaste km, 5 st i runt 5:00 fart alla andra får i 7-25 min fart. Här blir jag upphunnen av en kille(enda som kom i kapp mig på hela varvet), vi håller sällskap ett par km nedåt tills han av någon anledning tröttnar och tappar mig. Jag anländer efter ca 20 km vid stationen, den sista som bjöd på föda.

3-4 Låkkta hållplats till ca Kärketjårro:
Här springer man längs Kärkevaggen ned till Trollsjön, personligen var detta ett litet helvete på banan, ömsom upp ömsom ner, men dagens ben vill jag ha branta backar ingen vanlig löpning... Jag ligger ensam tills jag kommer fram till Trollsjön och den ökända branten ska bestigas.

Det ser inte mycket ut för värden men bitvis brant är det, jag passerar ca 5 pers i denna stigning upp mot 4:an, väl vid 4:an så är vi 3-4 personer samlade, det var i denna stigning och vid 4:an jag råka minnas att jag hade kamera med mig.

Fotar klockan straxt innan kontroll 4 och ber sedan min om fotohjälp av en kille(som jag kommer göra sällskap med mellan 4-5:an).

4-5 Kärketjårro till Kårsavaggestugan:

Kul med sällskap av en grabb i 23 års åldern, vi snacka massa skit och försökte ligga på så mycket vi kunde i de böljande stiglöpningen som var, inte bra för mitt ben alls, det sluta med att jag faktiskt fick dra största delen av sträckan. Första delen av sträckan gick brant nerför utan stigar. Vi ser under hela resan 2 personer låååång fram som vi tar in på, vi bestämmer oss för att vara cool och fiska in dom långsamt utan att bränna för mkt krut. Väl vid stugan är vi alla 4 samlade......

5-6 Kårsavaggestugan till någon random topp:

Jag lämnar 5:an som andra man av oss 4 som är där, tyvärr så tar min kompis lite mycket tid på sig här så jag går ut 1 min efter en av ryggarna från innan, under denna sträcka går jag om ryggen och ser bara någon då och då skymta långt framför, så sista va 20 km var sololöpning... denna sträcka går brant uppför i början för att sedan vara lite mindre brant och delvis löpbar, det suger rejält med energi att hika/gå/springa dessa ca 7-9 km och 600-700 hm. På denna sträcka sparkar jag i en tå på höger foten, det känns som nageln ligger i strumpan och rasslar.... 

6-Mål:

Så trevliga människor som står och hejar här på 6:an, energin kommer tillbaka... Typ... Nu är det bara en stigning som är väldigt stening på ca 200 hm sen ska det gå utför eller flackt in i mål(ca 14 km). På denna sträcka börjar jag sjunga högt, ropa efter Ankan göra egna sånger som handlar om förbannade stenar... Stora delar av banan går så sakta för att det är så stening, mina stackar fötter...... Så såg fötterna ut väl i mål

För er som inte vet så vadar man över jokkar ganska många gånger under resans gång, man är alltså blöt hela tiden om fötterna. När jag äntligen ser Torneträsk(ca 5km kvar) så ser jag hur 2 stycken kommer farande en bit bort, jag måste spurta.... Jag måste sluta sjunga och larva mig.... Jag måste skärpa mig!

Jag lyckas hålla undan och tänker låta några bilder tala:

Sista metrarna

Väl i mål efter 7 timmar och 51 min och drygt 57 km på en bana som var mycket tuffare än vad både arrangören och tävlande trodde, väldigt många som skulle köra 100 stoppade efter ett varv, och jag förstår dom.... Det jag inte kan förstå den är pojken Elov Olsson, kan är grym, han sprang 2 varv på drygt 15 timmar...

Här är Elovs målgång!

Nu åter till mig målgång för faen!

Ankan stod och tog i mot mig vid 01:51 på söndag morgon, jag hade ändå lyckats med att ta en 11 plats av 90 som gick i mål, vi var 7-8 pers inom ca 15 min, man kan vrida och vända på det i all evighet, hade kunnat vara topp 5 med ordentlig utförslöpning, men jag är glad att jag tog mig runt med tanke på alla turer..
Nu blire semester 2 veckor där löpning inte finns på schemat, jag är ganska stel och öm i benen, även tårna behöver vila lite.... Snart kommer suget efter nästa lopp......

Enda skavsåret jag hade efter nästan 8 timmas löpning var i knävecket efter mitt skydd från Back on Track, Trimtex kläderna(buff, tights, tröja och strumpor) har jag inte ett märke efter.

Det finns så mycket mer att berätta om alla möten och upplevelserna på och runt fjället, Men tack till alla ni som arrangera detta, jag blev vänligt bemött och påhejad av alla, det kändes att ni gjorde ert yttersta för att detta skulle bli något bra. Ni lyckades!

Kullamannen 2014

-->

Sju löpare från Rockrunners var anmälda till den välrenomerade ultratävlingen Kullamannen strax utanför Höganäs i Skåne: Tomas, Mattias, Krister, Peter, Lasse, Christian och Pernilla. Alla var taggade till tusen utom Peter som hade en spricka i tån och valde att avstå att tävla. Ett traillopp i Skåne låter inte så mycket för världen, men upp till 1500 höjdmeter på 54-56 km är inte att leka med.

Efter en lång bilresa ner från Stockholm var det skönt att äntligen få sträcka ut benen lite. Tomas, Mattias och jag gav sig ut på en liten joggingtur för att reka banan lite. Benen kändes pigga och alerta och förväntningarna inför morgondagen höjdes. Tänk om man kunde ta och slå till med en kanontid och få en pallplacering? Men vilket vätskesystem skulle man välja? Efter lite velande fram och tillbaka blev valen lite olika: vätskebälte, vätskebälte med flaska och Scott Jurecs ultralätta löparrygga. Jag hade förmånen att få låna den sistnämnda från Christian. Förväntningarna grusades lite när det var dags att installera sig i konferensrummet inför natten. Hårt underlag var bokat och min Thermarest visade sig vara mindre hel med en stor bubbla på mitten…… det kändes extra skönt när Tomas vecklade ut sin medhavda tjocka skumgummimadrass med tillhörande täcke och kudde. Trots allt lyckades vi alla sova hyfsat under natten (förutom Tomas som inte kunde sova på sin störtsköna madrass).

Efter en schysst frukost bar det iväg i bilen till målområdet, och därefter bussades vi till starten. Fjärilarna började hoppa i magen och alla slängde sig av bussen och störtade mot toaletterna. Precis som det alltid är på löpartävlingar när det börjar närma sig starten. Den här dagen var dock lite annorlunda då vi hade gott om tid, nästan lite väl mycket. Oftast brukar tävlingar gå bäst när man kommer med andan i halsen och adrenalinet pumpar upp över öronen. Till slut närmade sig starten och vi radade upp oss längst fram på startlinjen. Tomas lovade att ta det lugnt från start och hålla 5-fart så att vi kunde springa tillsammans. Det kändes tryggt då jag inte hade någon GPS klocka på handleden, i alla fall ända tills startskottet avfyrades. Då insåg jag att Tomas hade något helt annat i sikte. Han gav sig iväg som en skållad iller och ledde hela startfältet med 30-40 meter i 2-3 km. Det var bara att ta sikte på någon annans ryggtavla och köra sitt eget race. Lasse som också är snabbfotade sprang lite mer sansat och skrattade åt Tomas infall.

Själv hamnade jag bakom Krister och Erik (gammal
multisportkompis från Energizer). Jag och Erik sprang och småpratade lite innan jag släppte även honom. Alla verkade dra på järnet från starten och trots att jag höll ca 4.40-fart verkade alla bara susa om mig. Det kändes inte helt stabilt. Banan var platt och lättsprungen de första 3 milen, med några inslag av jobbig sandlöpning och många grindpasseringar där trevliga funktionärer stod och höll upp grindarna. Benen kändes sega, men det gick att hålla planerad 5-fart fram till 3-milsdepån vid hotellet och jag låg ca 5:a. I nästan 3 mil såg jag Kristers ryggtavla som sakta drog ifrån lite lite varje km. Ge inte upp tänkte jag, det blir bättre när vi kommer ut på vägen, och det blev det. Gled lätt ifrån några löpare i asfaltsutförsbackarna. Synd att det var ett traillopp bara……

Snart började loppet på riktigt. Vi kom in i skogen och började klättra upp upp upp. Uppförsbackarna verkade aldrig ge med sig och benen började kännas blytunga. En efter en trippade om mig i uppförsbackarna och jag noterade att det även var några tjejer som jag inte kunde hänga på. Loppet verkade kört för min del. Jag kände mig som en stel pensionär som inte kunde röra på benen fort nog. Jag stretade vidare mot första varvningen vid målet. Till min stora förvåning kom Krister och Christian ikapp mig. Christian formligen stutsade fram och såg inte det minsta trött ut. Dom som legat långt före mig under stora delar av loppet. Jag fattade ingenting, men det visade sig att dom sprungit fel och kört en extra 1,5 km-slinga. Så kan det gå om man inte är observant. Blytunga ben, men fast besluten att inte bryta stretade jag vidare. Vädret var i alla fall strålande och det gick åt mer vätska än beräknat. Jag fick till och med fylla på flaskan flera gånger. Jag tuggade på på mina dextrosol och godisbitar, som jag sköljde ner med lite vätska. Lite Organic food bars slank också ner.

Ut från varvningen såg jag återigen Krister och Christian försvinna iväg. Det var bara att ge sig på nästa utmaning: terrängbackar. I början gick det fint att småspringa upp för backarna, men ju längre tiden gick desto brantare och mer svårsprungna verkade backarna bli. Tillslut fick jag gå uppför och försöka spurta på utför. Utförslöpningen kändes bra och stabil. Amanda kom ikapp mig en bit in på slingan och jag fick ny energi och försökte hänga på henne. Det gick fint ända tills de evigt långa uppförsbackarna slog till igen. Då var det kört. Mot slutet av slingan kom en ytterligare tjej ikapp mig som sprang och småpratade med sina kompisar. ”Det är kul att springa, men att tävla är inte så viktigt” hör jag henne berätta. Som tävlingsmänniska vill man inte höra sådant. Strax innan sista varvningen ser jag plötsligt Mattias. Han såg lite plågad ut, men kämpar på.

I målfållan möts jag av Tomas och Peter som ivrigt hejar på. Tomas hade fått en muskelbristning efter första varvningen och valde att kliva av. Jag gav mig ut på sista 15 km slingan med lite ny energi. Energin varade i några km och sedan började allvaret på riktigt. Benen strejkade och det var stört omöjligt att springa uppför. Benen ville inte röra på sig. Det var bara att gå, men det gick långsamt. Så långsamt att 65-åriga orienteringsgubbar lätt gick förbi mig. Det kändes inte ok. Tur att det gick att dra på lite nerför. Utsikten från de hösta topparna var fantastisk, särskilt vid fyren.  Av och till hade jag lite sällskap, en kille sprang jag säkert om 5 gånger. Måste ha varit en dålig magdag för honom. I avsaknad av GPS-klocka kändes det lite naket och jag började fråga dom jag sprang om hur långt vi hade sprungit. Sedan var det bara att räkna och spekulera lite. Gott om tid för olika hjärnaktiviteter har man under ett ultralopp.

En bit efter fyren ser jag plötsligt Johan Andersson som jag inte sett sedan starten. Han ser osedvanligt stel ut och jag kan lätt passera honom. Vid det här laget har jag haft sällskap av en tjej i flera km och vi växeldrog lite, men sedan blev det lite för backigt igen och jag börjar studera jorden på lite väl nära håll. Sedan började jag få krampkänning i vaderna. Det var en ny obehaglig upplevelse och jag fick ta det ännu lugnare uppför för att undvika kramp. Mer salt på nästa tävling alltså. Plötsligt kommer Johan upp bakom mig igen och GÅR om mig uppför och försvinner ur sikte. Det kändes inte rättvist. Då är det ca 4 km kvar till mål enligt mina beräkningar. Bara att springa på tänker jag, det går snabbare att springa än att gå. Mala mala mala. Nedräkningen börjar med hjälp av km-markeringar för en av de kortare klasserna. 12-km markeringen känns som en skänk från ovan, det borde vara en km kvar. Snart mål och jag började nästan spurta och hallucinerar om att snart få springa in på det gröna målgärdet. Problemet är bara att det inte alls stämmer. Jag springer och springer men inget mål, det visar sig vara närmare 3 km till målet. Världens längsta km. Äntligen känner jag igen mig och jag hittar in till målet efter en marginell felspringning. Jag lägger i sista växeln och spurtar i mål för att komma under 6 timmar. Målklockan visar 6.00.30 och jag konstaterar att jag är 1 min efter Johan i mål. Typiskt. Jag sjunker utmattad ihop på gräset och ligger säkert kvar där och flämtar i över en halvtimme. Aldrig har jag sprungit så dåligt och blivit så trött, men jag kom i mål! Mer backträning i framtiden lovar jag mig själv.

Lasse genomförde dagens bästa Rockrunnerlopp och kom in på 5.08, därefter Krister på 5.50.
Mattias kämpade sig i mål ca 30 min bakom mig. Christian blev visad ut på fel slinga efter andra varningen och blev diskad. Han blev helt galet irriterad och kunde inte prata om annat på hela kvällen och dagen efter. Med hans stutsiga pigga ben skulle jag nog också varit irriterad. Tomas muskelbristning visade sig inte vara så allvarlig och han gav sig ut på en runda så fort han kom hem till Stockholm. Kanske hade det gått vägen om han hållit igen lite vid starten och om han hade lånat mina kompressionsstrumpor?
På kvällen letar vi ivrigt efter våra sluttider på Racetimer, till min fasa är jag inte med i resultatlistan. Mitt chip hade tydligen ballat ur vid varvningen och ute vid fyren, men Per Sjögren lovar att fixa till resultatet. Nu några dagar efter loppet kan jag lättad konstatera att jag blev 9:a i damklassen. Kanske inte så illa ändå när man kände sig som en stel gubbe? Det var ju ändå närmare 56 km.

Herrklassen:

22:a Lars Hjulström, 5,08,23
54:a Krister Svensson, 5,50,46
108:a Mattias Carlstein, 6,27,54
Christian Örum, DNF
Tomas Albinsson, DNF
Peter Jutberg, DNS

Damklassen:
9:a Pernilla Berg, 6,00,30

Recension Hoka one one Stinson Trail

Nu vet jag att Tomas skrivit om Hoka innan men jag tänkte skriva lite med efter mitt första pass i exakt dessa skorna.

Jag kan vara ärlig och säga att jag som normalt springer i New Balance 110, New Balance 1010, Inov Trailroc 245 och VFF blev inte kompis med dessa direkt, jag är helt övertygad om att jag kommer bli kompis med dessa till sist, dom hade sina baksidor och uppsidor.

Anledningen till att jag beställde ett par var för jag haft tåproblem hela våren, tejp och massa annat krafts har fått hjälpa mig att ens springa en hygglig mängd. I desperata tider tar man desperata beslut, inte en säsong till med pyttelite löpning och inga tävlingar.

Den största uppsidan med skorna är att dom känns jävligt skonsamma för fötterna och benen, om man vill spara på en led tror jag dessa kan vara rätt att använda under en tid eller till och från, jag kommer absolut inte göra dessa till min vanliga mängd sko, men som sagt dom har garanterat sin plats. Jag kommer med största sannolikhet att springa både Kullamannen och Skyrace i dessa, mycket på grund av tån men även att dom är jävligt snabba utför, jag är en kratta på springa snabbt utför men med dessa på fötterna går det snabbt... Till och med för mig!

Baksidan är att det känns jävligt stort på fötterna, och springer man på gräs eller lera känns det galet mjukt. Jag tyckte att det var lite jobbigare att hålla samma fart som med tunnare skor, men det kan vara dagsformen, ovanan eller vad som.

Många lovordar skorna men jag är som sagt inte hooked direkt, ska bli intressant efter några mil i dessa. Passet i dag var backlöpning 14,5 km, ska testa på platten och lite längre innan Kullamannen med för att utvärdera vidare.

Höll på glömma, synd att dom är så jävla fula.... Buffalo varning!! Sen är inte direkt priset tilltalande, jag betala 1300 spänn med frakt från England, dom kostar 2 laxar på Löplabbet...

/Christian "Hoka" Örum

SMAKTEST CHOCOLATEY CHOCOLATE CHIP

Då var testerna igång, först ut var

Mycket trevlig smak av choklad och nötter, inte för söt och mjuk och fin konsistens, lätt att gulpa i sig efter träningen.

Längtar redan efter nästa bar och testa!!

Rekommenderas till alla chokladmissbrukare(som jag är).

VECKANS ROCKRUNNER V.7

Det var ett tag sedan jag skrev veckans RR! Därför firar vi detta med att utse Vibram Five Fingers till VRR vecka 7!

Dom är inte bara snygga, dom är snabba också!!

För er som läst Borne to Run minns ju Barefoot Ted.

Nu gillar i och för sig Ted även att springa barfota och i sandaler, men man får ändå kalla honom en pionjär i tåskor kretsar.

Nu väntar världen på att Team Rockrunners ska börja springa i tåskor och rosa korta shorts med slitz.

/Christian

CHRISTIAN ÖRUM 2013

Så var träningsåret 2013 slut, ömsom vin ömsom vatten, starten på året med massa sjukdomar sedan att bli av med ett envist löparknä kändes som en seger. Att sedan gå ur askan in i elden och ha vidare problem med mitt underben får en ibland att tröttna...
Att jag upptäckt att simning är kul hjälper mig i min rehab av benet, där ur växte idén med att testa triathlon fram.

Januari tränades det drygt 5 timmar och februari 0, sedan 8,5 i mars... Starten var inte lysande...
April till september vart det 20-25 timmar i månaden för att oktober november och december öka till nästan 30 timmar.

32% Löpning
14% Motionscykel
8% Cykel
25% Styrketräning
10% Simning
Och resterande lite smått och gott som Primal Walk, rehab, roddmaskin.

Det vart endast 2 millopp 2013... Iof båda med bra känsla, med en bättre startgrupp hade jag gått under 40 min på midnattsloppet.

Jag försöker glömma 2013 och fokusera på 2014, jag måste komma tillrätta med mitt underben, det är mitt primary goal. Jag var och röntgade benet i veckan och ska bli kallade till ultraljudsundersökning inom kort.

Att komma tillrätta med ett dåligt ben är lite konstigt mål, men jag har några fler hands on....

Träningstiden ska vara minst 350 timmar

5 april Ursviks Ultra light
31 maj Kullamannen, heaven and hell 53 km(med dödens zon)
31 augusti Sala HIM(halv ironman 1,9km simma, 90km cykel, 21km löpning)

Förhoppningsvis så kommer det bli många fler tävlingar och den största delen av min tränade tid ska vara löpning.

Jag önskar alla mina vänner ett lyckat tränings och tävlingsår 2014.

Vi ses ute i skogen!

Christian

Vilse i Täby!

Eftersom jag inte syns så mycket ute i skogen tänkte jag visa upp en bild på vart jag håller hus. Vill bara poängtera att Pelle har inte synts i dessa domäner.

BAMM Gubbar!

Medans ni grabbar(läs gubbar) sliter värden runt så bida jag(mitt ben) min tid. Comeback till Rogain?

Veckans RR v.8!!

VÅREN! SPRING! PRIMAVERA! FORÅR! FRÜHLING! PRINTEMPS! VERE! GWANWYN!

Nu jävlar är den här!! Som jag längtat, hur skönt är det med ljus och värme?

Nu startar snart tiden med massor av roliga lopp, kul kul kul skall det bli. Allt detta sker just under VÅREN! SPRING! PRIMAVERA! FORÅR! FRÜHLING! PRINTEMPS! VERE! GWANWYN!

/Tom Bombadill

Veckans Rockrunner v36, 44 & 52

Fegar ur lite, men för att döda 2011 så kommer här veckornas RR!!!

MUSTASCH!!

Japp jag samlar själv till en ståtlig en!! Kanske inte direkt det tätaste och coolaste men vafan snygg är den alltid!

Fast man önskar ju att den såg ut som Magnums....

Ryktet säger att hela RR skall samla till en ståtlig 2012!?

R.I.P 2011

2011:

Jag kom, jag såg jag krascha...........

Ett på många sätt underbart år med höjdpunkten som att bli invald i den yttersta crem de la cremen, att få hänge med gubbarna som ÄR top noch...

Efter en stressfraktur i slutet av 2010 gick jag in i 2011 med tillförsikt, startade året med måttlig mängd träning, körde Premiär Milen i Foppa tofflor på 48 min med bara ett fåtal pass i benen efter skadan.

Efter detta ökades träningen mer och mer ända fram till BAMM 11, där i mellan han jag med ett halvmaraton i 35 graders värme samt Vildmark 15 i Gävle, båda loppen gick bra och jag är helt nöjd. Kanske inte riktigt lika nöjd som efter BAMM men men.

Jag hade ganska mycket planer inför hösten 2011 som alla vart skrotade på grund av lite småskador och en hel del äktenskapliga problem.

Nu blickar vi framåt på 2012 och hoppas och tror på ett ROCKIGT år!!

Bamm 2011 lag XIV, dag 2

Christian och jag vaknade och var riktigt utvilade efter en mysig och varm natt (i alla fall för mig). Vi började direkt att värma på vatten för att avnjuta den goda REAL turmatfrukost. Efter att vi fyllt våra magar så var det dags att tömma den på bajs för att ge plats i magen. Christian hade inte sedan torsdag kväll tömt sin tarm och trodde han hade något fel eller så. Hela han är fel och vind fast på ett fint vis.

Vi packade ihop allt vi hade för att gå till start, ingen brådska för oss och 1min innan vår start stod vi där redo att sticka iväg.
Jag tänker nu berätta kontroll för kontroll hur vår resa var. Men innan det så får ni se vår dag1 karta med iritad rutt för oss.

Dag 2, 2011-08-20

Kontroll 1
Planen var dag 2 att inte stressa och känna om kroppen svarade bra inledningsvis, så vi valde att köra leden hela vägen upp till Vargpasset innan vi vek upp mot första kontrollen. Inte den närmsta vägen men kroppen fick en mjukstart iaf. Vi spikade kontrollen som planerat och vi snackade lite lätt om att försöka stå på ganska fort nedför vilket vi också gjorde.

Kontroll 2
Dagens lättaste kontroll var en barnlek för oss, rakt ner till locktatjocktastugan och en ny spik rakt på. Nu var vi redan ikapp lag 2 och 3 (Ladonia fellrunners med Magnus och Mats). Vi slog följe mot nästa kontroll.

Kontroll 3
Vi gick fel redan ut från kontroll 2 och kom nedanför leden och fick snabbt räta upp oss i leden igen. Väl på leden så drog de andra grabbarna iväg i en jävla fart och vi höll igen lite för att inte köra slut på oss. Vi sprang nu rakt söder ut på leden förbi en massa sjöar i dalen ner mot korsavagge sjön. När vi närmade oss den branta sluttningen ner mot sjön så var vi nästan ikapp lag 2 och Magnus och Mats. Vi gick på hårt nedför backen och passerade en jävla massa lag som fegade nedför. Väl nere vid kontrollen fyllde vi på lite vatten och tog ett litet snack med Pontus och Björkman som körde i 70-klassen.

Kontroll 4
Som vanligt är det ju ingen direkt svår orientering på Bamm, toppen eller botten är det som gäller. Vi började gneta på i uppförsbacken mot 1397 toppen, hela 707 höjdmeter. Vi gnetade så hårt och bra att vi skapade en liten lucka till övriga lag, men den åts upp när vi närmade oss toppen och dess dimma. Uppe på toppen var vi nu 5 lag tillsammans. Christian ville följa efter de andra, men jag sa att låt dom gå egna vägar och bomma - Jag vet var jag är och kör vårt race.
Sagt och gjort, Magnus och Mats visste att vi var bra i dimman och hängde på vilket de övriga lagen också gjorde. Trotts min säkra vishet om att spika kontrollen så blev det en liten 5min krok innan vi hittade kontrollen i dimman.

Kontroll 5
Redan ut från kontrollen kom vi lite snett och hamnade på tok förmycket åt höger. Detta resulterade i brant klättring och sen fick vi följa bäcken upp till kontrollen, en lite miss så att säga. Det var många lag vid sjön nu och återigen så lät vi de andra segla iväg i dimman met kontroll 6, för jag ville inte ha med mig andra lag som drog nytta av min orientering.

Kontroll 6
Jag fyllde min vattenflaska igen och drog en gel innan vi klättrade upp för lite branter för att senare skråa ovanför branterna nedanför 1382 toppen. Dimman gjorde det omöjligt att veta exakt var man var, men jag litade totalt på kompassen och höll riktningen i ett järngrepp. Inte förrens vi passerade bäcken nedanför toppen där kontrollen skulle sitta var jag 100% säker, sen var det en enkel insegling mot toppen och spik på i dimman var ett faktum. Just i detta ögonblick så rörde det sig en massa lag kring kontrollen som jublade över att de hörde oss stämpla då det piper om kontrollen när man stämplar (Fan får vara tysta enheter i fortsättningen). Vi drog snabbt iväg mot kontroll 7 innan någon fick syn på oss.

Kontroll 7
Vi la benen på ryggen och höll fin snabb fart utför i backen ner mot älven. Vi passerade älven lätt och jag tyckte jag hade riktningen rätt men på något sätt så kom vi till höger om 883 toppen, vi letade en stund innan jag sa till Christian att vi måste tillbaks till älven och läsa in oss. Väl tillbaks så fick vi tag i leden som vi följde åt vänster denna gång, en bit upp kom vi ihop med 2st 30-klass lag och 5min senare stod vi Dag 1 första kontroll. Kanon nu vet vi exakt var vi är. Sen var det inga större problem att ta kontroll 7. Väl framme så sa den tävlingspersonal vid kontrollen att vi låg 2:a.
-Va fan säger ni, menar ni allvar. Utbröt Christian.
-Personalen igen -Ja ni ligger 2:a!
-Tomas- Kanon, Christian nu kör vi.
-Christian- Fan det är ju skitbra, var det länge sedan 1:a laget kom?
-Tomas- Skit i det nu för i helvete Christian, kör på!
-Christian, Jaha, okej.
Vi var helt överrumplade över beskedet och kroppen mådde helt plötsligt jättebra och var super pigg.

Kontroll 8
Vi öste ut på närmsta led och körde vad allt höll och benen klarade av utför ner mot den lilla sjön som var den 8:e och sista kontrollen. Vi hade inte sett någon annan men nu gällde det bara att hålla hela vägen in i mål och vi skulle bli 2:a i chickenklassen, inte helt dåligt men kanske inte lika super som Jonas och Tor året innan.
Vi så kontrollen långt uppefrån backen ner och styrde nu rakt mot den. Vi stämplade och allt kändes skönt.

Mål
Vi fortsatte att ösa på nedför till mål och jag(Tomas) fick en massa känslor över kroppen en blandning av glädjetårar och äntligen är detta slut känslor, lite sentimental där i min ensamhet. För Christian var en bra bit efter nu när jag bokstavligen gick på knock utför i den branta grusvägen, jag fick sakta in och vänta på Christian innan vi syntes av havet av hurraropp vid målet. Vi sprang sen i en symbios i mål med armarna i luften och jag tror Christian var bra mycket mer nöjdare än mig. Fast jag var nöjd med, men har man en seger sedan tidigare är det lite svårt att ta en 2:a plats i lägre klass.

Resume
Varken Christian eller jag hade någon formtopp under loppet även om Christian sjöng oavbrutet på Kents "Just idag är jag stark" låten

 

Fast jag förstår Christian för detta var ju en sjuhelvetes debut för honom och jag sa redan veckor innan att jag inte var det minsta orolig att han inte skulle klara detta. Mer osäker på min egna form var jag. Men vår andraplats får vi nog tacka DIMMAN för, för utan den så hade de andra lagen sprungit ifrån oss på den pissenkla banan.

Tack från Team Rockrunners XIV, nästa år kör jag 70-klassen om jag ska dit. Christian nöjer sig med 50-klassen har han sagt.

Bamm 2011 lag XIV

2011-08-17

16:30 skulle Tomas komma förbi mig och plocka upp mig i sin fina bil, jag var laddad jag var spänd, jag skulle ju upp i fjällen! Närmare bestämt längre norr ut än jag någonsin varit.

Färden gick i ilfart till Uppsala där vi snabbt hittade en billigt liten P-rutan för 700 spänn, det kostar att ligga på topp.

Vi hade bestämt oss för att åka tåg upp, för vi skulle ha tid och bonda och vänja oss vid varandras lukter, vi hade nämligen inte tränat mer än 5 gånger ihop inför BAMM. Tågkupéerna är fan klaustrofobiska, två vuxna grova män med

packning var gränsfall vad dessa klarade av, men skam den som ger sig vid pressade oss in.

Resan på nätta 23 timmar gick faktiskt mycket snabbare och smidigare än jag trodde, trots ca 1,5 timmes försening på vägen upp

Vi skulle faktiskt åka ända dit upp(se nedan). Sverige

är längre än man tror det är faktiskt jätte långt, nästan så långt att Sverige inte fick plats på bilden.

Väl på plats som första gångs deltagare fick man se riktigt fina vyer, det var bara att njuta, när vi steg av tåget hade vi faktiskt vant oss vid varandras lukter, inget gnäll här inte, det var 2 riktiga karlar som nu blivit

ett!

Väl uppe i Björkliden så träffade vi på massa skumt folk(se nedan)

När vi installerat oss, sprungit en lite sväng på fjället avnjöts(ummm nej det där var ljug)pastafrossan ute i stora tältet, man kan väll säga att man var lite avis på dom som valde en fet burgare med pommes i baren.....

Men en del av oss är totalt obevandrade i kulinariska upplevelser och åt som aldrig förr, det var rent av äckligt att se på, ja ni kan se själva.

Själv hade jag lite svårt att sova natten till tävlingen, jag visste ju inte vad som komma skulle, tävlingsmötet gav inte mycket, det var kul men jag hade ju ingen uppfattning om att spring 2 tusen höjdmeter åt båda hållen på en dag, vad fan skall jag tänka?

Morgonen startade med en seg frukost i tältet, sen hem och byta om, jag tror jag och Tomas var bland dom sista upp i målfållan, tyvärr så kommer bilderna ta slut här för att vi bestämde oss för att inte släpa på en kamera på fjället när vädret var så dimmigt, men en lite bild på Tomas när han gör dom sista justeringarna innan vi vandrade upp till starten.

Väl uppe vid starten tog vi det helt lugnt och behövde inte vänta mer än ca 8 min till starten gick, vi hade kommit överens om att vi vill köra på lite från början så vi kunde lämna lite lag bakom oss direkt, Tomas ledde vägen och jag följde efter. Jag vet inte om jag hade en dålig dag eller liknande men min puls första halvan av dagen och i synnerhet första 50 min var..... Ansträngd.

Dålig form eller inte vad vet jag, men jag var tydligen inte van vid denna chock med att klättra under så lång tid på en gång.

Jag fokuserade mest på att löpa och upp till andra kontrollen var det massor med folk, vi låg kanske bland dom 10 bästa i klassen innan det började glesa ur, höjdpunkten på dagen var när vi på väg mot 3:an vart ikapp sprungna av ett damlag, fan starkt jobbat tjejer sa Tomas till dom, fast han fick bara en fnysning till svar....

Nu slutade dom en stund före oss första dagen mest på grund av att vi bommade en del på 7:an fast vi fick renavge dag 2 då vi slog dom med över 1 timme, tvi för tjej däng!!

Det finns så mycket att skriva, känslor mm, men jag skall försöka hålla det kort....

Vi låg 4 eller 5 lag ifrån 50 klassen sida vid sida innan 3:an eller 4:an jag minns inte, dimman tätnade och Tomas orientering gjorde så att vi låg 2:a när vi såg sista kontrollen och natt lägret, men som sagt 7:an bommade vi och vart om sprungna och slutade 4:a för dagen.

Jag vet inte faktiskt om jag tyckte det var speciellt jobbigt andra halvan av dagen, jag tror inte det, jag kände mig stark.

En bit före 7:an så stog Tomas på öronen och landade med sitt fina huvud precis brevid en diskus i marken, kan klarade sig med ett skrapsår på hakan och en kompass i 1000 delar, men det var nära ögat!

Mitt enda missöde under dag 1 var att jag stukade min vänstra fot på väg mot 2:an, min dåliga vänsterfot som jag stukat 5 gånger i sommar.... Det gjorde ont i 10 min sen kände jag aldrig av den under hela resterade av tävlingen.

Vi gick i mål med flaggan i topp i natt lägret och var faktiskt inte så illa däran, BAMM-bullen var god, det som var värre var att jag frös hela kvällen och natten, inte mycket men lite lite hela tiden.

På natten låg vi tätt tätt intill varandra för att hålla mig varm, jag låg och fantiserade om Tomas, nej vad säger jag jag låg och tänkte på Nile City med Robert som brandchefen.

Jag är otroligt tacksam för att jag får springa med detta härliga gäng med gubbar och hoppas göra det många gånger till!

Del 2 kommer snart av Tomas!

Bamm 2011

Lag XIV har avslutat BAMM 2011 och slutat på en andra plats totalt, Lag XII ligger för närvarande på en tredje plats, lag X är fortfarande ute och kämpar!

Vi återkommer med mera info senare.

Chillar i lobbyn

Christian och jag sitter med varsin Laptop och chillar lite med en varsin ÖL innan det blir pastafrossa. Ett lättare träningspass har vi hunnit med och båda kände sig i fin form. Vi hoppas på framgång imorgon.