DRAGONS BACK RACE

Nu är det klart!

Jonas Möllare, Tomas Albinsson och Peter Juthberg har kommit med till ett av världens tuffaste bergslopp över 5 dagar, från norra Wales till södra Wales. Rakt igenom bergsmasiven. Jonas kör i solo-klassen och Tomas och Peter i par-klassen.

Vi är stolta i Team Rockrunners att få representera sverige på plats, vi är inte de enda svenskarna som ska dit. Kerstin Rosenqvist och Niklas Holmström från Eskilstuna. Bo Johansson och Henrik Ortman från Västerås samt Per Marcus Jönsson från Skåne.

Nu är vi alla 8703kr fattigare, för det var anmälningsavgiften. Då ingår allt från mat, övernattning snacks mm under 5 dagar.

Nu ska vi tillsammans planera resan som kommer bli episk för oss alla, vi håller tummarna att ingen blir skadad eller sjuk nu innan start den 22 juni 2015.

Kullamannen 2014

-->

Sju löpare från Rockrunners var anmälda till den välrenomerade ultratävlingen Kullamannen strax utanför Höganäs i Skåne: Tomas, Mattias, Krister, Peter, Lasse, Christian och Pernilla. Alla var taggade till tusen utom Peter som hade en spricka i tån och valde att avstå att tävla. Ett traillopp i Skåne låter inte så mycket för världen, men upp till 1500 höjdmeter på 54-56 km är inte att leka med.

Efter en lång bilresa ner från Stockholm var det skönt att äntligen få sträcka ut benen lite. Tomas, Mattias och jag gav sig ut på en liten joggingtur för att reka banan lite. Benen kändes pigga och alerta och förväntningarna inför morgondagen höjdes. Tänk om man kunde ta och slå till med en kanontid och få en pallplacering? Men vilket vätskesystem skulle man välja? Efter lite velande fram och tillbaka blev valen lite olika: vätskebälte, vätskebälte med flaska och Scott Jurecs ultralätta löparrygga. Jag hade förmånen att få låna den sistnämnda från Christian. Förväntningarna grusades lite när det var dags att installera sig i konferensrummet inför natten. Hårt underlag var bokat och min Thermarest visade sig vara mindre hel med en stor bubbla på mitten…… det kändes extra skönt när Tomas vecklade ut sin medhavda tjocka skumgummimadrass med tillhörande täcke och kudde. Trots allt lyckades vi alla sova hyfsat under natten (förutom Tomas som inte kunde sova på sin störtsköna madrass).

Efter en schysst frukost bar det iväg i bilen till målområdet, och därefter bussades vi till starten. Fjärilarna började hoppa i magen och alla slängde sig av bussen och störtade mot toaletterna. Precis som det alltid är på löpartävlingar när det börjar närma sig starten. Den här dagen var dock lite annorlunda då vi hade gott om tid, nästan lite väl mycket. Oftast brukar tävlingar gå bäst när man kommer med andan i halsen och adrenalinet pumpar upp över öronen. Till slut närmade sig starten och vi radade upp oss längst fram på startlinjen. Tomas lovade att ta det lugnt från start och hålla 5-fart så att vi kunde springa tillsammans. Det kändes tryggt då jag inte hade någon GPS klocka på handleden, i alla fall ända tills startskottet avfyrades. Då insåg jag att Tomas hade något helt annat i sikte. Han gav sig iväg som en skållad iller och ledde hela startfältet med 30-40 meter i 2-3 km. Det var bara att ta sikte på någon annans ryggtavla och köra sitt eget race. Lasse som också är snabbfotade sprang lite mer sansat och skrattade åt Tomas infall.

Själv hamnade jag bakom Krister och Erik (gammal
multisportkompis från Energizer). Jag och Erik sprang och småpratade lite innan jag släppte även honom. Alla verkade dra på järnet från starten och trots att jag höll ca 4.40-fart verkade alla bara susa om mig. Det kändes inte helt stabilt. Banan var platt och lättsprungen de första 3 milen, med några inslag av jobbig sandlöpning och många grindpasseringar där trevliga funktionärer stod och höll upp grindarna. Benen kändes sega, men det gick att hålla planerad 5-fart fram till 3-milsdepån vid hotellet och jag låg ca 5:a. I nästan 3 mil såg jag Kristers ryggtavla som sakta drog ifrån lite lite varje km. Ge inte upp tänkte jag, det blir bättre när vi kommer ut på vägen, och det blev det. Gled lätt ifrån några löpare i asfaltsutförsbackarna. Synd att det var ett traillopp bara……

Snart började loppet på riktigt. Vi kom in i skogen och började klättra upp upp upp. Uppförsbackarna verkade aldrig ge med sig och benen började kännas blytunga. En efter en trippade om mig i uppförsbackarna och jag noterade att det även var några tjejer som jag inte kunde hänga på. Loppet verkade kört för min del. Jag kände mig som en stel pensionär som inte kunde röra på benen fort nog. Jag stretade vidare mot första varvningen vid målet. Till min stora förvåning kom Krister och Christian ikapp mig. Christian formligen stutsade fram och såg inte det minsta trött ut. Dom som legat långt före mig under stora delar av loppet. Jag fattade ingenting, men det visade sig att dom sprungit fel och kört en extra 1,5 km-slinga. Så kan det gå om man inte är observant. Blytunga ben, men fast besluten att inte bryta stretade jag vidare. Vädret var i alla fall strålande och det gick åt mer vätska än beräknat. Jag fick till och med fylla på flaskan flera gånger. Jag tuggade på på mina dextrosol och godisbitar, som jag sköljde ner med lite vätska. Lite Organic food bars slank också ner.

Ut från varvningen såg jag återigen Krister och Christian försvinna iväg. Det var bara att ge sig på nästa utmaning: terrängbackar. I början gick det fint att småspringa upp för backarna, men ju längre tiden gick desto brantare och mer svårsprungna verkade backarna bli. Tillslut fick jag gå uppför och försöka spurta på utför. Utförslöpningen kändes bra och stabil. Amanda kom ikapp mig en bit in på slingan och jag fick ny energi och försökte hänga på henne. Det gick fint ända tills de evigt långa uppförsbackarna slog till igen. Då var det kört. Mot slutet av slingan kom en ytterligare tjej ikapp mig som sprang och småpratade med sina kompisar. ”Det är kul att springa, men att tävla är inte så viktigt” hör jag henne berätta. Som tävlingsmänniska vill man inte höra sådant. Strax innan sista varvningen ser jag plötsligt Mattias. Han såg lite plågad ut, men kämpar på.

I målfållan möts jag av Tomas och Peter som ivrigt hejar på. Tomas hade fått en muskelbristning efter första varvningen och valde att kliva av. Jag gav mig ut på sista 15 km slingan med lite ny energi. Energin varade i några km och sedan började allvaret på riktigt. Benen strejkade och det var stört omöjligt att springa uppför. Benen ville inte röra på sig. Det var bara att gå, men det gick långsamt. Så långsamt att 65-åriga orienteringsgubbar lätt gick förbi mig. Det kändes inte ok. Tur att det gick att dra på lite nerför. Utsikten från de hösta topparna var fantastisk, särskilt vid fyren.  Av och till hade jag lite sällskap, en kille sprang jag säkert om 5 gånger. Måste ha varit en dålig magdag för honom. I avsaknad av GPS-klocka kändes det lite naket och jag började fråga dom jag sprang om hur långt vi hade sprungit. Sedan var det bara att räkna och spekulera lite. Gott om tid för olika hjärnaktiviteter har man under ett ultralopp.

En bit efter fyren ser jag plötsligt Johan Andersson som jag inte sett sedan starten. Han ser osedvanligt stel ut och jag kan lätt passera honom. Vid det här laget har jag haft sällskap av en tjej i flera km och vi växeldrog lite, men sedan blev det lite för backigt igen och jag börjar studera jorden på lite väl nära håll. Sedan började jag få krampkänning i vaderna. Det var en ny obehaglig upplevelse och jag fick ta det ännu lugnare uppför för att undvika kramp. Mer salt på nästa tävling alltså. Plötsligt kommer Johan upp bakom mig igen och GÅR om mig uppför och försvinner ur sikte. Det kändes inte rättvist. Då är det ca 4 km kvar till mål enligt mina beräkningar. Bara att springa på tänker jag, det går snabbare att springa än att gå. Mala mala mala. Nedräkningen börjar med hjälp av km-markeringar för en av de kortare klasserna. 12-km markeringen känns som en skänk från ovan, det borde vara en km kvar. Snart mål och jag började nästan spurta och hallucinerar om att snart få springa in på det gröna målgärdet. Problemet är bara att det inte alls stämmer. Jag springer och springer men inget mål, det visar sig vara närmare 3 km till målet. Världens längsta km. Äntligen känner jag igen mig och jag hittar in till målet efter en marginell felspringning. Jag lägger i sista växeln och spurtar i mål för att komma under 6 timmar. Målklockan visar 6.00.30 och jag konstaterar att jag är 1 min efter Johan i mål. Typiskt. Jag sjunker utmattad ihop på gräset och ligger säkert kvar där och flämtar i över en halvtimme. Aldrig har jag sprungit så dåligt och blivit så trött, men jag kom i mål! Mer backträning i framtiden lovar jag mig själv.

Lasse genomförde dagens bästa Rockrunnerlopp och kom in på 5.08, därefter Krister på 5.50.
Mattias kämpade sig i mål ca 30 min bakom mig. Christian blev visad ut på fel slinga efter andra varningen och blev diskad. Han blev helt galet irriterad och kunde inte prata om annat på hela kvällen och dagen efter. Med hans stutsiga pigga ben skulle jag nog också varit irriterad. Tomas muskelbristning visade sig inte vara så allvarlig och han gav sig ut på en runda så fort han kom hem till Stockholm. Kanske hade det gått vägen om han hållit igen lite vid starten och om han hade lånat mina kompressionsstrumpor?
På kvällen letar vi ivrigt efter våra sluttider på Racetimer, till min fasa är jag inte med i resultatlistan. Mitt chip hade tydligen ballat ur vid varvningen och ute vid fyren, men Per Sjögren lovar att fixa till resultatet. Nu några dagar efter loppet kan jag lättad konstatera att jag blev 9:a i damklassen. Kanske inte så illa ändå när man kände sig som en stel gubbe? Det var ju ändå närmare 56 km.

Herrklassen:

22:a Lars Hjulström, 5,08,23
54:a Krister Svensson, 5,50,46
108:a Mattias Carlstein, 6,27,54
Christian Örum, DNF
Tomas Albinsson, DNF
Peter Jutberg, DNS

Damklassen:
9:a Pernilla Berg, 6,00,30

GREAT LAKELAND 3 DAYS- 2014

Del 3, av Tomas Albinsson

OJOJOJOJ! Redan när vi vaknar måndag morgon känner båda 2 att benen inte bär så värst bra idag. Peter och jag kommer ändå överrens om att vi ska ta oss så långt vi kan denna dag om än änns ut genom tältet. Allt går sakta och stappligt på morgonen, frukost och packning av våra saker tar ca 1tim sen börjar vi få ordning på grejerna inför starten som denna dag som erbjuder 36km löpning och ca 2000 höjdmeter som ska besegras.

1 

Vi kommer iväg rätt skapligt och fösta biten är riktigt stapplig och långsam på en stenig stig och sen asfalt 2km innan vi kommer till dagens längst klättring upp till 1a kontrollen. Det går i sakta mak men vi driver på hela tiden upp mot toppen som ligger i molnen. Jag sköter orienteringen som vanligt och jag siktar rakt upp utan att ta onödiga steg. Vi närmar oss toppen och ser den sen 20m till vänster. Nu ska vi nedför en bit och sen springa på skrå upp till nästa topp som är dagens högsta punkt på ca 850hm. Väl nere på skrå får vi vinden i ryggen och hittar en fin stig som jag bara susar fram på, peter tappar min rygg en stund innan det är dags att klättra uppför igen. Upp mot toppen på bergsryggen är det stormbyar som kommer in från sidan. Här går det inte att springa så det bir rask gång och snubblande bland stenar. Vi kommer nu ihop med Bosse som även han kämpar i sidovinden. Vi slår följe upp till toppen där kontroll 2 sitter. Sliter fram min kamera för att fota, men kameran tycker att det är för kalt och strejkar, typiskt!

Bosse stannar till och vi fortsätter nedför bergsryggen och stormbyarna avtar så saktligen. Nu kommer första riktiga nedförslöpningen och våra ben som ine gillar nedförlöpning stretar imot hårt. Inte nog med det så gör min högra vrist så förbannat ont så att jag måste vid varje steg hitta mark som sluttar åt vänster. Då belastar jag inte de muskler och senor som ömmar så, 2st smärtstillande tabletter gör ingen verkan alls, inte heller den voltarensalva som jag smetade på innan start. Vid detta tillfälle tvivlar jag på om det kommer gå att fortsätta så långt som det är kvar. Sakta tar vi oss ned de kilometer som det är innan vi kommer ned på plan väg.

Väl nere på lägsta nivå så gnetar vi vidare mot kontroll 3 som är en riktig långsträcka utmed Ullswater sjön. Vi fyller på med energi och vätska som ingen av oss slarvat med under våra tävlingsdagar, skönt att man fungerar och sköter sina energi/vätskeintag så att kroppen hela tiden är i gott slag utan formsvackor. Nu blir det stiglöpning på småkupperad terräng ut med sjön. Tomas finner detta otroligt skönt och drar upp ett bra tempo, vristen känns inte nu och benen känns riktigt bra. Peter där imot får kämpa med sina stela lår och sliter lite för att hänga med. Vi passerar flera löpare nu och vid ett tillfälle när Peter hejar på ett par så slår han i marken med en duns.

-Helvete, hur gick det Peter, gick allt bra? frågar jag.
- Ja, förfan! Pustar Peter fram.
- Bra, men heja inte på fler nu och gör dig mer illa, vore så trist att skada sig nu så här långt. Säger jag. Var på jag snubblar till och håller på att slå i marken jag med.
- Helvete, man får sluta snacka, man tappar all koncentration då ju. Säger jag.
- Mmm, sluta upp med det. Säger Peter.

Jag slår av på takten nu lite, för det är inte värt att behöva bryta nu när det inte är mer än 15km kvar. Vi närmar oss så saktligen kontroll 3 och kan konsatera att den fina löpningen har varit skönt då vi sluppit nedförslöpning.

Nere i den lilla viken var starten första dagen.

Vi stämplar och tar sikte mot kontroll 4 som är på uppe på Steel Knotts (kodsiffra 232). Bara på 433hm sitter den. Vi väljer att gå runt åsen en bit förbi starten dag 1 för att sen gå upp till toppen via bergsryggen. Väl uppe på berget ser vi snabba löpare komma upp från vänster, vilket verkar vara något snabbare vägval. Väl uppe vid kontrollen så är vi 6 löpare inom 1 min. Här passerar även ett av parlagen oss och de är de som ligger två totalt efter oss.

Nu ska vi ned i dalen innan vi ska klättra uppför tävlingen sista bergstopp (Loadpott Hill) på 671hm. Nedför på skrå går bra, sen går det sakta uppför igen. Riktigt slitna nu så tar vi steg för steg närmare toppen. Jag snackar lite med de andra engelska löparna vilket är trevlig. Då kommer en kille susande snabbt upp för backen, det är Jim Mann som går mot en övertygande seger. Jag växlar några ord med honom innan han försvinner igen. Nu kommer vi äntligen upp till toppen och näst sista kontrollen.

-BRA Peter, vi fixar ju det här eller hur? Säger Tomas
- Japp, nu är det lätt fin löpning hem in i mål. Säger Peter
- Ja, vi är fan fett grymma vi 2. Säger Tomas

Tomas blir så till sig av att se Jim Mann springa så lätt och ledigt nedför den fina stigen mot sista kontrollen så han glömmer bort Peter en stund. Jag susar fram på lätta ben och försöker hålla samma tempo som Jim. Det går bra och moralen höjs otroligt mycket och en euforisk känsla infinner sig. Efter 2km så är Jim borta och jag vänder mig om. OJ, Peter är långt bakom. Slår av på takten och väntar in Peter innan vi når kontrollen. Vi stämplar och ler mot varandra innan vi fortsätter. Sista biten in i mål är på asfalt och det går stappligt igen, att springa på hårt underlag är inte år grej direkt.

In mot mål kommer den där engelska tjejen som springer så fort, och tro det eller ej, hon missar fan målet till och med. Vi hojtar på henne att svänga in på en gata men hon hör oss inte. Lite humor faktiskt.

ÄNTLIGEN i mål efter 21tim löpning och ca 8500 höjdmeters klättring på 3 dagar. Distansen blev ca 135km vilket var i stora drag den optimala distansen enligt tävlingsledning. Vi kan bara konstatera att vi är bra tränade för längden men för på tok dåligt tränade för backarna. Det måste vi jobba på mera, inte så lätt när vi bor där vi bor. Målet med denna tävling var att vi skulle ta oss runt och inte ge 100% utan ha mer en skön resa. Det gjorde vi även om det var tungt bitvis. Vi var gämna varje dag och placerade oss enligt följande 12, 12 o 13 under de tre dagarna.

Våra andra svenska hopp gjorde bra ifrån sig och svergie kunde i och med Kerstin Rosenqvist kamma hem segern i Elitdamklassen (GRATTIS). Henrik landade på en fin 4e plats i A klassen. Övriga i Elitklassen plaerade sig enligt följande.

Marcus 9a, Peter o Tomas 10a (segrade i parklassen), Niklas 13e och Bosse 28a av 50 startande.

Nu är årets utmaning avklarad och det är mest småtävlingar kvar även om det är ultralopp det med, men de kommer inte i närheten av denna tävling. Nu vet vi vad som krävs för att vi ska ta oss runt Dragons Back 2015. Jag personligen ska få till långa pass som Niklas och Kerstin har ägnat sig åt under vinter/våren. 2 dagar med 4-6tim löpning i rad. Hoppas man får sällskap då, blir ju roligare då. Dessa pass ska in i träningen redan under senhösten.

Kram, Tomas

GREAT LAKELAND 3 DAYS- 2014

 

Del 2

av Peter Juthberg

 

 

 

 

Efter en god natts sömn som endast stördes av billarm och en elgenerator, vaknade vi upp till ett stillsamt strilande regn. Benen värkte och ville ligga kvar i sovsäcken, för att över huvud taget komma stående position så krävdes bakåtkravel och bitpinne. Frukost, på med regnjackan och iväg på denna andra etapp som bjöd på 52 km och 3300 m i höjd.

 

Vi joggade så sakteliga iväg samma asfaltsväg vi kommit in på under gårdagen. Vid Kentmere vek vi av och fortsatte på stigen upp mot Garbun Pass. Regnmolnen hänge tunga men benen började repa sig så smått. I utförslöpan mot Troutbeck gjorde sig Tomas tarminnehåll redo att ta sig ut, bakvägen som tur var. Under pausen fick vi sällskap av Bosse som startat friskt och kommit ikapp oss.

Upp mot Wansfell Pike och in i dimman, stigen var dock tydlig och allt flöt på över toppen och ned in mot Ambleside där vi lämnade Bosse bakom oss. Kontroll 202, Bilbos Café 3-4 Cheapside, Ambleside var kontrolldeffen. Kartan var ganska undermålig i stadsmiljö och det blev en liten bom.

Vi stämplade dock snabbt och drog vidare. Många av våra medtävlare knallade istället in på Cafét och tog sig nåt gott att dricka och äta, fördelen med att springa när civilisationen.

 

 

 



 Nu bar det iväg uppför igen mot Low Pike, High Pike, Dove Crag och Fairfield på 873 meter.
Stor del av sträckan gick utmed en stenmur i klafsblött underlag.
Det var först upp på Fairfield som svårigheterna började. Totaldimma och flera diffusa stigval som inte syntes på stenplatån. Ett flertal löpare gjorde stora missar här, vi lyckades efter lite strul ta oss ner på rätt stig och ås. Upp på Heron Pike och sen nedåt igen. Nu började det kännas i låren, utför, utför, utför och när det kändes som jävligast stod Ian Corless där och fotade. Genom Rydal och in på vad som verkade vara söndagsstråken för allmänheten i regionen, rena rama folkvandringen.

 

 

Genom Elterwater och förbi några deltagare som satt och käkade gott på en uteservering, suck!.

Dags för näst sista uppförsbacken för dagen upp på Lingmoor Fell. Inga problem, kontrollspik och sen nedför igen. Istället för att gena utför berget körde vi ett vägval runt via asfalt och stig för att spara lite på benen. Dessutom passerade vi en camping och Tomas var snabb att störta in och handla Cola, chips, banan och mandarin. Vi smaskade lyckliga i oss godsakerna och förberedde oss för dagens sista bergsbestigning.

 



 

 

 

Långsamt vandrade vi upp mot sjön Stickle Tarn på nåt som liknade trappsteg i stensluttningen. Väl uppe vid sjön visade vi några A-löpare in på rätt väg och fortsatte själva ännu längre upp i himlen. Till slut lokaliserades Sergeant Man 734 meter i dimman.

Nu var det bara slutspurten på drygt 3,5 km in mot dagsmålet. Benen var inte helt nöjda med det hala, branta underlaget och arslet fick ta emot ett par rejäla stötar. Väl i mål på 8 timmar och 55 minuter och en stilla undran hur i he---te det skulle gå att springa imorgon igen. Nåja, ett besök i öltältet först och sen så kanske det skulle ordna sig.

 

GREAT LAKELAND 3-DAY 2014 DEL 1

Great Lakeland 3 day- 2014

Foto: Ian Corless

Peter och Tomas tog ett flyg till Manchester airport. På flygplanet hade vi sällskap av fler svenskar (Niklas, Kerstin, Bosse och Henrik) som kom ifrån Eskilstuna och Västerås. Väl framme blev det hyrbil vidare till en by kallad Ascham i utkanten av Lake district där vi skulle bo de 2 första nätterna innan starten. När vi kom fram lite senare på kvällen gick vi ner till hotellets bar och slappade och snackade med lokalbefolkningen. Riktigt trevligt hade vi faktiskt. In på småtimmarna gick vi sen och la oss i sängen och vi sov som kungar. Eftersom vi båda är barnföräldrar så vaknade vi tidigt och vi passade då på att ta en lite promenad i byn, soligt och fint väder. Efter en stadig brittisk frukost så kunde vi inte hejda oss mer, vi bara måste komma ut på ett lättare träningspass. Vi bytte om och följde vägen upp mot de gröna fina kullarna ovanför byn. Väl där upp på grässlätterna stortrivdes vi i solens sken. Fantastiska utsikter över de berg och dalar vi de kommande dagarna skulle springa i. Bägge två kände att formen var så fin att vi glömde bort tiden, detta slutade i kanske ett lite för långt pass. Men vi njöt i fulla drag iaf. 

Efter träning och dusch så tog vi bilen till Pooley bridge där eventcenter var för tävlingen, efter lite koll så åkte vi vidare till den större orten Penrith för att äta lunch och göra de sista inköpen innan start. Nu var det snart utdelning av kartor vid eventcenter i Pooley bridge, så vi begav oss tillbaks dit igen. Efter kartutdelning blev det snabb koll på eventuella vägval för de kommande dagarna och vi kunde konstatera att det inte var någon orientering egentligen, mest att följa stigar och vägar. Bitvis kunde man korta över fält och dalar för kortare väg mm. Nu tillbaks till hotellet igen för stadig middag och tidig sängsovande samt slutpackning av packväskan.

 



Foto: Ian Corless

05.55 ringde väckarklockan, dags att klä på sig och äta frukost. I en mörk bar fick vi nu äta i lugn och ro. Gröt, müsli, bröd mm gick lätt ner i magen. Sen bar det iväg till Pooley bridge igen för att parkera bilen, väga in packningen och bege oss till starten. Att vi skulle åka ångbåt till starten var en nyhet för alla, men det var trevligt med lite tuff-tuff båtande innan starten. Alla var på gott humör och förväntansfulla på vad denna tävling skulle erbjuda. Väl framme så var det sagt att det skulle bli gemensam start, men så var inte fallet. Vi fick stå i kö för att startstämpla, så Peter och Tomas trängde sig före lite då vi ville komma iväg.

Invägning av packväskan.

På väg till båten som tog oss till starten.



Etapp 1, 47km och 2600hm.

PIP, äntligen var tävlingen igång. Vi höll bra tempo hela vägen till fösta kontrollen som var en enkel sak. Till 2a kontrollen var det vägval, antingen uppe på berget eller ned i dalen bredvid för att senare klättra upp för nästa berg. Båda vägvalen betydde klättring sista biten. Vi valde dal vägvalet då det såg snabbare och mer lättlöpt ut. Ut från kontroll 1 så hade vi en kille som körde över berget och när vi senare kom fram till kontroll 2 så var han framför oss igen. Så vägvalen var rätt lika kan man säga.

Foto: Ian Corless

3e kontrollen var en knepig en, antingen gå runt en stor dal uppe på bergskanten vilket var ca 5km eller så gick man rakt över vilket betydde brant klättring ner och upp men bara 2,5km. Vi valde vägvalet runt. När vi närmade oss kontrollen så kom löpare som ar efter oss uppklättrandes i branten. Skit också, rakt på vägvalet var snabbare ändå.
Nu fick Peter känningar av skavsår så vi stannade upp så han fick tejpa foten, sen fortsatte vi i gott mod sista biten in mot 3e kontrollen.



Till 4e kontrollen vart det skrålöpning ned för en brant sluttning, det tog hårt på vrister och fotsulorna. Väl framme fyllde vi på med vätska innan nästa branta klättning till kontroll 5 började. Nu började vi känna va agens hårda bana så vi tog fram våra stavar för att avlasta benen lite. Men stavarna gav föga hjälp då både Peter och Tomas tränat förlite med dessa inför tävlingen. Vi var en lite grupp nu som höll ihop vilket var kul för de andra pratade gärna på vilket gjorde att man glömde bort trötta ben. Uppe på toppen var det ljuvlig utsikt över berg och dalar, foto var ju bara ett måste.



6e kontrollen var en kontroll uppe på bergsryggen runt en dal, äntligen lite fin stiglöpning utan brant upp eller nedförslöpning. När vi tagit 6e så var det vägval igen, nedför bergets branta del eller följa stigen och en stenmur mer runt ned till en liten by. Vi valde det andra vägvalet vilket var snabbare. Väl nere i byn kom vi ihop med en av tjejerna i elitklassen, hon verkade rätt vilsen och ville heller inte följa efter oss när vi erbjöd vägvisning. Lite senare in mot kontrollen 2-3km längre bort på nästa berg så kom hon tassandes på lätta ben och sa.
- I should have followed you guys, my orientering is realy bad!

Framme vid kontrollen så frågade hon vilket stig av trestigskosningen som man skulle följa till 7e kontrollen. Peter hävde ur sig - Is not that obviously! Vilket var ett berättigat påstående, inte stigen vi kom ifrån och heller inte stigen som var direkt kontrakurs mot den vi skulle följa. Men lite kul var det i alla fall. Hon var grymt snabb men usel på att läsa karta.

Nu var det sega ben då tjejen bara flög iväg, men snart var vi ju i mål och vi var glada över det i alla fall. Bara en kontroll kvar och sen de sista 4km in i mål.

Väl i mål efter 6tim28min kände vi oss nöjda trotts ett sämre vägval till 3e kontrollen. Nu drog vi på oss torra kläder snabbt, tog 2 koppar kaffe och åt mat. Senare satt vi i tältet med de andra svenska löparna (Niklas, Kerstin, Bosse, Henrik och Marcus) och berättade om våra dagar på bergen. Samtidigt passade vi på att smaka på den goda gratisÖlen som serverades.

Peter chillar efter målgång och äter.

Snack i ÖL tältet.



SÅ KAN MAN FIRA

Det blev 4:a timmar

PROVENCE I JANUARI

Gott nytt år på er allihopa
Provence i Januari funkar B-)