KEXFOTON 2015

Bra skrivet och bra sprunget Pernilla! I väntan på att övriga reportage ska bli klara klistrar jag in bildspelet från Team XVI:s rockkamera. Några av bilderna dag två blev lite suddiga då kameramannen svettade ner kameran och försökte torka med svettiga tröjor och kalsonger. Det gick inget bra men vill någon använda någon bild (svettig eller osvettig) är det fritt fram. Bildspelet går (som vanligt) att få större genom att klicka på det. Eller så kan man leta sig fram till bilderna via ROCKBOKEN här ute till höger.

NYTT TÄVLINGSSTÄLL

SPEED-O

Den bästa bilden i KEX-sajtens MÅLBILDARKIV är givetvis SPEED-O-BILDEN på TEAM XVI. Den borde bli århundradets sportbild alla kategorier eftersom den innehåller stil, action, perfektion och skönhet allt i ett. För att undvika spekulationer om att bilden skulle vara arrangerad (vilket det snackades om sent på lördagskvällen) kommer här bildbevis på att merparten av dag 2 genomfördes i SPEED-O-s. Bilden är från den bemannade fjärde kontrollen där vi fick kontrolltjejerna att ta kort på tävlingens bäst klädda lag. Tjejerna blev alldeles till sig när vi kom in till kontrollen. Beatles- och One Direction-hysteri är liksom ingenting när Team XVI är i farten.     

I LUFTEN OCH PÅ MARKEN

TEAM XVI LEDER

 Vi har varit med om nästan allt idag. Till exempel så gjorde Team XVI ett dåligt vägval till Arlanda genom att nyttja banverkets undermåliga spår. Arlanda Express var Arlanda Nonexpress men vi hann till slut fram i tid. Enda jobbiga var att vi missade den obligatoriska MAX-burgaren.

JONAS DESPERAT

Det gick till och med så bra att Team XVI helt plötsligt var i täten då de satt längst fram i flygplanet. De andra då? Jonas blev desperat och sprang av flygplanet. Krister blev desperat och försökte äta upp all mat på både Ferrum och Ebbes Kök. Tor och Pernilla blev desperata och började tokpacka ryggsäckarna först av alla. Lasse då? Han och Mange åkte före alla andra med morgonflyget då det var både nervösa och desperata.

INTE BERGET

Nu är det kväll och alla ryggsäckar är packade. Morell och Niemi har hållit sina tal OCH LÅT FJÄLLET (inte berget) BESTÄMMA!

PACKNINGSPERFEKTION

Team XVI utför just nu den sista packningen och nu snackar vi PERFEKTION. För första gången på ett par år kommer vi ihåg det viktigaste, SPORKEN! Vi var glada att vi kom ihåg dom men upptäckte i sista stund att vi var på väg att ta varsin orange. Har nu SMS:ats om detta och ändrat i sista stund. Skickligt! För sånt kan ju få ett team att börja bråka på fjället... Nu ska vi bara bestämma vem som har vilken färg... Kan i och för sig bli svårt... Vi får lotta!

DET SER BRA UT #4

Team XVI har laddat upp. Inte lika mycket som Krister men det här är ärligt talat inte riktigt allt. Det saknas lite godis och barer och chips och nötter och bullar och chokladbollar och russin och jo vi ska nog kunna få plats med en bärtz också :-D 

GENERALREPETITION

I morgon måndag klockan 18:00 river team XVI av sitt genrep inför KEX. Alla som vill komma är välkomna! Behöver inte säga att det är Bajenbacken va? Gliringar om att det tränats för lite är OK. Mottages till och med gärna!

FOLKLIGT FESTLIGT FULLSATT

På måndagskvällen samlades en ansenlig mängd av årets Rockrunners-KEX-löpare i Bajenbacken. Enda kompletta team var Team XVI med Pälle och LG vid rodret. De övriga var Lasse som utgör 50% av LadoniaRockfellstjockisars, Jonas som utgör 50% av det (inte så) fyndiga teamet Henrik och Jonas. Lite senare anslöt även Tor som utgör 50% av det därnta extrema mixlaget.

Utöver eliten var det ett par hundra andra närvarande denna soliga kväll. Bajenbacken är populär nu för tiden. Vi såg några andra misstänkta fjällöpare med liknande ryggsäckar. Utöver det stack en handfull personer ut lite mer än andra. Mest blickar fick nog 3 snygga brudar som hade lite för lite och lite för tajta kläder. Ett par vandrare travade upp och ner med ryggsäckar modell större och stavar. En av dom hade kängor som var större än ett par sedvanliga slalompjäxor men han nötte på upp och ner han också. Ett par cyklister. Några picknickgäng. En pitbull men inga paintballspelare och inga Nordic Stig-runners.

Vid samlingen saknade vi Tor som ju sammankallat eventet men ingen hade hört nåt. Vi väntade ett par minuter med löst snack om för lite träning, Jonas upplevelse på Dragons Back (när kommer det en rapport Jonas?) och Lasses orienteringskurs med Tor och Pernilla några dagar tidigare. Tor kom inte så vi drog igång med liftspåret upp, baksidan ner och sen fick Lasse och Jonas ett för stort försprång så jag vet inte riktigt hur de körde.

Team XVI märkte i alla fall att de är lagom samtränade för att att byta ner till KEX-large och att vi skulle hoppas på dimma så de andra bommar bort sig men att ändå hoppas på sol så det blir två fina dagar på fjället. Dessutom spikade vi att vi kör en träning till någon gång innan loppet.

XVI körde åtta vändor. Jonas 10, Lasse 12 och på slutet kom Tor som hann med 3 innan vi la av. Han gjorde säkert minst 12 eller 15 eller typ jättemånga för han såg vass ut. Kanske inte lika vass som Lasse för han såg Rydvall-vass ut. Mange kommer att få slita på fjället!

Slut frågor?  

ULTRASUPERDUPERLIGHT

Eftersom träningen inte bara till och från utan mest hela tiden hamnat på undantagstillstånd får man ta till drastiska metoder för att klara av det därnta loppet i fjällen. Än så länge är det väl inte panik men det är dags att se över både kropp och utrustning. Eftersom kroppen har viss övervikt blir det viktigt med att equipmenten är lätt. 

Där för har det gamla gröna, lätta, mjuka, sköna, ömtåliga, nedklippta, hopvikta,  JULA-liggunderlaget skrivits av och åkt på soptippen.

Nytt liggunderlag har införskaffats. Det är verkligen lätt och det känns lite mer hållbart än det gröna. Men det allra bästa är att det är reflekterande så nu hoppas jag att det blir minusgrader i fjällen så att alla andra fryser ihjäl. Det är nog fan min enda chans att det här kan gå bra.

LG köp du också. Jag vill ju inte att du fryser ihjäl och jag får fortsätta själv på fjället. Produkten finns att köpa på Decathlon i Knugens Kurva.  

CHEFEN ANROPAR!

Dags för KEX-backträning, KEX-uppladdning, KEX-planering och KEX-uppsnacket!!

kirunaextreme.se

KEXLOGI

HOTELL FRYS IHJÄL

Team SexTON ville bara rapportera in att man bokat login till årets KEX. Enligt bokningsbekräftelsen ska det vara med mat och vedeldad badtunna men när man ser bilderna blir man ju lite osäker. Enligt bokningen finns det visst något rum kvar på annexet om man e snabb. Annars var det möjligt att slå upp tältet lite bredvid!

KEXANMÄLNINGSSTATUS

På lördagsmorgonen var givetvis Team SEXton på tå inför anmälans öppnande. Vi hade laddat i flera dagar och var stretchade, uppvärmda och klara. LG hade en tidig sträcka så han satt redan i bilen på väg till 25-manna. Eftersom det var båtupptagning skulle undertecknad springa lite senare. 8:00 stod man på båtklubben med en Ipad under armen. En timma kvar!

Eftersom elektroniska devices inte gillar vatten lades paddan undan för att inte katastrof skulle uppstå. I väntan på 9:00 och/eller min egen båtupptagning hjälptes medlemmarna åt med högtryckstvättar, lyftsling, tampar och båtbockar. Klockan checkades av lika ofta som man kollar höjdmeter i en brant stigning och det tog i snitt 12 minuter per båt. När den femte båten kördes fram var det dags. Här ta tampen (till mannen bredvid). Ipaden åkte fram exakt 08:59. 09:00 var man inne. Om inte Mr Pay Pal legat kvar i sängen hade anmälan varit registrerad 9:02 men nu rann minutrarna iväg fortare än på en tidig bom på en Tiomilasträcka. Fel mastercard, lägg in nya uppgifter, nytt lösenord, satan en sån bild där man ska skriva in bokstäver och siffror som flyter ihop, fel siffror och bokstäver, ladda om, helvete, skriv in igen. Den helt oskyldiga Ipaden höll på att flyga i vattnet. Till slut lossnade det men det tog sin modiga tid. Inte förrän 09:12 var anmälan registrerad och betald. 

En check på registrerade anmälningar sa att vi antingen var tvåa eller möjligtvis delad etta för när allt var registrerat fanns två lag klara i Extremeklassen. Men vi var ändå solklara ettor eftersom jag ju mailat Martin Morell och lagt in en föranmälan redan på fredagen. 

Nu har det gått två dygn sedan anmälan öppnade i lördags klockan 9:00. På KEX-sajtens ANMÄLNINGSSIDA kan man konstatera att 46 lag är anmälda. Av dessa är 1,25 Rockrunnerslag och/eller 2,5 Rockrunnerslöpare är anmälda. Varför denna något ojämna siffra? Jo Team XVI är ett lag med två hela löpare medan "Ladonia Fett & Rockrunners" är 0,25 lag eftersom halva laget springer med Bollibompatröja och halva laget är skadat. En erfaren matematiker får det till 0,25 lag och/eller 0,5 löpare eftersom Lasse har sytt sig i benet eftersom han inte kan hoppa upp på en stubbe. Sicken klantskalle asså!   

KEX Team SEXton del 4

Natten var fantastisk i Supairtältet. Det varma och lagom blåsiga vädret fick kondensdropparna som brukar droppa en i ansiktet på morgonen att utebli. Enda problemet var att man vaknade pissnödig och krampade svårt när man i panik skulle ut ur tältet. Pöbelstarten 8:00 var inte helt långt borta så det var bara att komma igång. Vi var snabbt uppe och kokade morgongröten, klarade av toabesök och drog på de daggblöta tävlingströjorna. När det var några minuter kvar passerades bron och när startmannen sa lycka till så var dag två igång.

Till ettan var det mjukstart med 2 km löpning längs leden + 100 höjdmeter till lilla knallen ovanför Kebnekaises fjällstation. Återigen satte några snabba lag fart och drog på som om de redan var inne på spurten. Vi lade oss rutinerat lite bakom och lät galningarna dra ifrån. Passade på att analysera läget och snackade lite om hur det kändes. Väl framme stämplade stämplade vi på runt 5-6 plats och kastade oss ut för två löjligt låga höjdkurvor. Men nu var det slut på uppvärmningen, dags att bita tag i den brutala stigningen till tvåan.

Från 730 till 1540 innebar ofattbara 810 höjdmeter. Det var bara att koppla bort hjärnan och dela upp det i åtta Flottsbrobackar, men eftersom vi inte tränat nåt där i år räknade vi ner i jämna hundratal meter. Pälle kontrollerade höjdklockan och rapporterade av delmålen. Uppe vid bäcksluten var det riktigt brant och det kom ett och annat stenras från lagen ovanför. Upplevde det som att vi höll bra fart i branten och gick om nåt lag. Vi hade även koll på Fredrik och Johan som låg aningen före till höger. Uppe på 1400 meter planade det av lite och var vi ifatt men då kom stenskravlet. Fredrik och Johan satte fart och vi tappade med vårt trippande. Tvåan satt där den skulle och utför till trean låg vi ihop med ett gäng lag.

Utförs var det hur lätt som helst. Ingen Tåke och inget krångel förutom en oändlig mängd sten. Rockrunning är något man skulle behöva träna på såååå mycket mer. Men hur gör man det i Stockholm? 

Team SEXton tappade på en del men höll jämna steg med andra. Väl framme vid branten ner mot Tarfala var det både läskigt och svårt. Tyckte först vi fick en kass väg men väl nere var vi just bakom lagen vi tyckt vi tappade på. På något hundratal meter kunde det pendla mellan totalstopp och löpbart så tempot växlade. SEXton tog först in men sen kom vi för nära jokken och fick vända tillbaks mot bron. Stämplade strax bakom Bajen och slängde lite käft med kontrollvakterna. Det var dags för dagens första vägval:

Klättra rätt upp i himmelen mot Darfalcorru och Kekkonen-toppen? Skråa upp? Eller köra leden höger och utför en bit? De flesta lagen framför dammade rakt på men det såg fruktansvärt brant ut så vi och Bajen valde högervägvalet. De vek av vänster för att börja skråa efter ett tag men vi körde vidare på leden. Tappade visserligen några KEX-kurvor i höjd men det var bekvämt med led och dessutom gick det fort. När vi kom ner mot jokkarna låg de snett bakom men när klättringen började var lagen ihop. Så långt kändes det som ett bra vägval så vi bestämde att det var det. Klättringen var dock hemsk och stupet tog aldrig slut. När det äntligen planade av såg vi ett annat lag snett framför och ovanför oss. Positiva i hågen bestämde vi att vi tagit in på dom och gått om alla andra. Tog två bilder (100 och 101) innan vi köttade vidare i stenskravlet.

När vi närmade oss leden syntes stugan låååååångt borta. Några höjdkurvor ner minskade stenmassorna, marken blev grönare, riktigt löpbar och sista biten mot stugan gick det riktigt fort. Vi såg några lag framför och bakom och anade att det inte varit så stor skillnad mellan vägvalen. Eftersom det i princip var slut på uppförsbackar bestämdes att vi var inne på slutspurten. Lite konstigt kanske? Det var ju nästan 6 km till femman och efter det lika långt till mål men det finns väl inga regler för hur lång en spurt får vara?

I jokken direkt efter kontrollen blev det vätskepåfyllning och energistopp. Vi klättrade en KEX-kurva innan Pälle för ovanlighetens tog ett foto bakåt mot stugan:

Skrålöpningen gick inte direkt lätt men heller inte svinaktigt tungt. Vi sprang mer eller mindre hela tiden och tog bara några mentala gåpauser när det var stenskravel eller tunglöpt myr. Ett lag var svinlångt framför och ett annat med stavar låg inom räckhåll. Vi tog in, tappade, tog in, tappade, tog in för att till slut ÄNTLIGEN stämpla samtidigt vid kontrollen med stort K. Inte sista, inte ens näst sista men ändå halvvägs på spurten. Nu var det bara utför, utför och åter utför ner mot Nikkaluokta och det hägrande målet.

Hur svårt kan det vara att hitta en stig vid en jokk? Vi hittade tydligen en jokk som inte var rätt jokk och det flöt på hur fint som helst. Betade av höjdkurvor i raskt takt. Allt var frid och fröjd tills det inte kom någon stig och helt plötsligt var vi nere i den täta björkskogen. Nåja bara att brottas med träden och försöka hålla riktningen. Titta en stig! Perfekt! Nu är vi hemma! Bravissimo! Stigen som inte var rätt stig sluttade precis lagom mycket och det gick helt sjukt fort. Tempot ökade ännu mer tills båda var säkra på att det gick åt fel håll. Fast just då svängde stigen tillbaks. Kan det vara rätt stig ändå?!? Vi lyssnade efter jokken som inte hördes alls men struntade ändå i allt och körde på. Björkskogen var ändå så tät att det inte var nån mening att vika av. När vi äntligen kom ner till stora leden var bommen fulländad! Tempot sjönk och tröttheten kom. LG peppade men Pälle hängde med huvudet värre än en boxare i tionde ronden och inte ens den sista giftgelén med cola-smak kunde ändra på situationen. Men när vi slutligen stämplade vid bron var vi ju faktiskt inne på spurten på riktigt.

Som alla andra trodde vi att vi sprang på svarta leden. Inte ens när vi passerade Nikkaluoktas lilla kyrka reagerade vi. Skulle det inte vara ett renviste här? Oj snitslar! Titta målet! Fasiken vi är inne på spurten! Vänd om! Ridå! Uppförsbacke! (fast det var platt) Den lilla yttepyttesträckan tillbaks till sista kändes oändlig och ouppnåerlig men på något konstig sätt gick det och en evighet senare kunde vi stämpla in och ut.

Team SEXton var äntligen i mål. Godkända! Vilket många andra inte var. Mer om det i kapitel fem, epilogen som sammanfattar denna evighetslånga och episka berättelse.

KEX Team SEXton del 3

Jomen nu har det gått runt en månad sen vi kom i mål och lite drygt en vecka sen kapitlet om första KEX-dagen så det är dags att gå genom vad som hände i nattlägret:

Efter den godkända utstämplingen smakade KEX-bullen fenomenalt. Benen var för stela för att tåla stretching så vi stretade upp en KEX-kurva där David rekat några bra platser för teamens pyttesmå tält. De svettiga tävlingsställen byttes ut mot varma överdrag. Team SEXton hade innan tävlingsstart bestämt att Pälle skulle ansvara för tältuppsättning och LG för vattenhämtning och matlagning. Det höll på att fallera direkt då LG upptäckte att han dragit en säkerhetsnål genom splitternya drybagsäcken. Eftersom det är svårt att hämta vatten med läckande påse blev det krismöte. Vi konstaterade att Pälle var för stel för att hämta vatten och att LG inte klarade instruktionen om hur man sätter upp tältet. Mötet avslutades med att LG hämtade vatten i Pälles fortfarande hela säck. Puh, där var det nära att det skulle gå åt pipan!

Medan tältet restes och vattnet värmdes kom i tur och ordning Jonas/Mange, Tor/Pernilla och Krister/Mats in i mål. Alla smaskade KEX-bullar, bytte kläder och satte fart med liknade verksamhet. Tiden gick de enda som saknades var Team Rockrunners KEX-en men till slut kom tjejerna som kämpat på starkt och så var alla i mål.  

Medan tältet restes och vattnet värmdes kom i tur och ordning Jonas/Mange, Tor/Pernilla och Alexandra/Carro in i mål. Alla smaskade KEX-bullar, bytte kläder och satte fart med liknade verksamhet. Tiden gick de enda som saknades var Team LadoniaFellRockrunners men till slut kom gubbarna som kämpat på starkt och så var alla i mål.

Kvällsbestyren klarades av med en knippe BAMM-rutin i ryggmärgen. Även LG agerade rutinerat och det märktes inte alls att han var helt grön på dessa uppgifter. I stora drag kan man sammanfatta allt med att den första middagen var delikat, kvällsmyset med chips och sportdryck sådär och den andra middagen rätt äcklig. Däremellan klämdes det in ett möte där nattlägerchefen informerade om morgondagens tider och så delades morgondagens kartor ut. Largebanan så stor men inte omöjlig ut:

Det började mörkna så vi ålade in i tältet. Sömnen var inte långt borta och sen drömde vi söta (mar)drömmar om höjdkurvor, sten, snöfält, kramp, skoskav och inte en enda bom. Fortsättning följer i ett kapitel inte alls långt borta.

KEX TEAM SEXton DEL 2

Väckningen var ställd på 05:45 men eftersom stuga 21 inhyste 4 gubbjävlar var alla vakna långt före alla telefonsignaler. När vi tittade ut genom fönstren såg vi ingenting för den beryktade Tåke hade gett sig in i matchen. Ack och ve hur ska det se ut på bergstopparna om det ser ut såhär bland björkarna i Kiruna?

Trots dimman hittade vi Ripans huvudbyggnad utan bom. Att spika första kontrollen är alltid skönt! Vi var till och med där innan de hade öppnat men frukostkön var ändå längre än en normal bajamajakö. Till slut kunde i alla fall diverse energi stoppas i de sen gårdagen stinna bukarna. Pigga ben tog oss tillbaks till stugan för finjustering av ryggsäckar och utrustning.

Eftersom Tomas inte var med gick toabesöken galant så ett ögonblick senare stod vi på pass utanför den första bussen. Hela gänget hade fortfarande tätkänning!

Nikkaluokta ligger ungefär en timma från Kiruna så det fanns gott om tid att diskutera vägval och höjdkurvor. Någonstans halvvägs började himlen spricka upp och när fjällen tornade upp sig såg man alla toppar klart och tydligt. Väl framme blev det sedvanlig foto-, kiss- och skoknytningspaus. Med solen kom värmen så de flesta petade av sig något plagg innan det var dags att gå in i startfållan. De sista fem minuterna gick alldeles för fort och om man var nervös så var det bara att sluta med det för nu var vi iväg.

Extreme- och medium skulle rakt fram längs leden mot Kebnekaise medan vi i large skulle direkt höger för att klättra upp på första berget.

Det började med platt grusväg som blev platt stig som blev platt knixig stig som blev stig i svagt motlut som blev uppförsstig som blev knixig uppförsstig.

Tempot var högt så pulsen steg snabbt från grönt till gult till rött. Hade det handlat om skateskidåkning kan man säga att vi tvingades gå från fyrans till treans till tvåans växel långt innan det började bli brant på riktigt.

Det låter bättre att säga att vi lät några snabba lag dra ifrån men egentligen var det bara så att vi inte kunde hänga med deras fruktansvärt höga fart.

Trädgränsen vid Kakinjunnje passerades. Därefter följde nån kilometer med mjuk och fin fjällhedssluttning. Det gick fortfarande för fort så pulsen rusade på rött men när vi kom till den brutala stigningen från 820 till 1160 höjdmeter på en km kändes det som att vi var inne i matchen. Denna stigning var likt Bajenbackens liftspår och 340 höjdmeter var som att riva av lite dryg 4 sådana och det vet vi ju hur man gör. Uppe på toppen kom stenskravlet men rätt snart var vi framme vid ettan på 1184-toppen.

Långsträckan till tvåan började med skrå en bit för att sen bära av nedåt och åter nedåt mot Cievrrajohka. Ett litet plask i det forsande vattnet, påfyllning av flaskor innan det bar av uppåt och åter uppåt längs Cievrracohkas sluttning.

Vi passerade dagens första snöfält innan det blev seg stenskravellöpning in mot sjön. Den bemannade kontrollen syntes på långt håll men kom aldrig närmare. Pälle hamnade i någon sorts svacka, gnällde och sprang fegt och långsamt i stenskravlet. LG peppade på bra och vips var vi framme vid 39:an samtidigt som några mediumlag kom från sin etta vid kontroll 35.

Till trean skulle vi återigen ner i en svacka men det var ingen svacka som helst för det var Tarfallavagge. Fast först var det stenskravel och stenöken på platten som aldrig ville ta slut. Idogt kämpande, nötande och svärande tog oss så småningom fram till denna fantastiska vy. Kontrollen vid bron syns något till höger om bildens mitt och längst upp till höger ligger Tarfalastugorna. Problemet var bara att vi skulle ner ca 400 höjdmeter där det platta stenskravlet följde med ner längs sluttningen.

Vi fick en bra väg i början men sen tog det stopp., Den andra halvan av sluttningen var om inte på liv och död i alla fall ganska läskig och väääääldigt lååååångsam. Vi drog upp ett par tre rejäla stenras, sparkade sönder några tår och skinnflådde Pälles hälsena mot en vass sten. Trodde aldrig vi skulle komma ner men efter sju sorger, åtta bedrövelser, men otroligt nog, noll vurpor stod vi på leden. Den gungiga bron passerades och vi kunde stämpla vid kontrollen som satt på andra sidan.

Det var några lag bakom så energistoppet och vätskepåfyllningen blev kort. Kontrollvakterna peppade på. Stärkta av det fick vi äran att uppleva härlig ledlöpning i hela 300 meter (!) innan vi skulle uppför nästa brutala stigning.

Att klättra från bropassagen på runt 800 m till Kebnetjåkkas topp på 1769 m innebar en stigning på över 950 höjdmeter. Det var bara att kavla upp ärmarna, borra ner blicken och kämpa på. Det var hyffsat underlag i början men uppe på platån var stenöknen oändlig. Tåke var på väg in i matchen och han dolde ett tag både Kebnetjåkkatoppen och Kebnekaijes två toppar men allteftersom vi närmade oss så lättade han. Orienteringen blev därmed hur enkel som helst.

Vi, eller i alla fall LG, kunde till och med njuta lite av utsikten. Pälle muttrade mest över att alla d-la stenar aldrig tog slut. Till och från såg vi storglaciären till höger och Kebnekaises bägge toppar lurade majestätiskt en bit ovanför. Vi gnetade på längs kammen och LG pekade var vi skulle:

Storglaciären var jättestor och vit där den bredde ut sig några hundra höjdmeter nedanför kammen. Det var verkligen inte läge att vara höjdrädd. Utan resultat spanade vi efter vrakdelar från det störtade Herculesplanet. Antingen var det bortstädat eller så var det fel glaciär. (Efterforskning vid datorn säger att man städat bort flest vrakdelar på Rabots Glaciär på andra sidan toppen.)   

Sakta men säkert närmade vi oss 1769-toppen. Efter en evighetslång stigning kom vi in i nysnö som låg över ca 1600 höjdmeter och till slut var vi uppe. Tåke var helt borta så utsikten var magnifik, glaciärer, bergstoppar, stup och dalar så långt ögat kunde nå. En sagolik tur med vädret och det blev ett sånt "moment" (som kommer nån enstaka gång, på mina ca 10 bergslopp har det väl hänt kanske 3-4 gånger och nu fick LG uppleva det på första racet) på toppen där varenda svettdroppe och svordom betalar sig gånger 100! Lite lätt religiösa och sentimentala passade vi på att njuta i någon minut. Vi firade med en selfie och lite energi innan det var dags att bege sig.

Nu var det "bara" utför ca 1100 höjdmeter till sista kontrollen, nattlägret, KEX-bullen och en mycket välförtjänt vila. De första 100-200 höjdmetrarna var i nysnö så det var halkigt men det gick utan missöden.

Vi trodde det skulle bli svårt att hitta den rekommenderade (prickade) vägen ner mot Ladtjovagge men det var en del spår i snön. Dessutom var sikten fortfarande god. Det var egentligen bara att hålla vänster och ha koll på snöfältet ännu mer till vänster.

Just som vi snackade om att vi klarat hela dagen utan vurpor stod LG på ärschlet ordentligt i branten. Han hamnade med huvudet före ner bland några stenar men det gick otroligt nog bra. Bägge blev chockade och LG blodig på knäna. Skärpte oss, slutade snacka och fortsatte ner mot jokken. Sakta men säkert närmade sig bron allt mer.

Vi lyckades till och med frammana nåt som skulle kunna vara en antydan till tvättäkta H-16-spurt in mot kontrollen. Stämplade på 100 och gasade lite till men när det började gå uppför mot mållinjen sjönk farten till gång. Skandal!

Team SEXton stämplade ut på SEXtonde plats. Mer passande än så kan det ju inte vara! LG kommenterade att vi faktiskt suttit på plats SEXton på flyget också. Nu måste vi vila så nattlägrets förehavanden kommer i del 3.

KEX TEAM SEXton DEL 1

Efter att anmälan gick in körde team SEXton en handfull gemensamma och ett gäng egna pass av varierande kvalitet. Intentionen var extremklassen men eftersom bägge bytt jobb kom tiden ifatt oss. Vid näst sista och sista gemensamma passet diskuterades därför ett eventuellt klassbyte. Vi vägde för- och nackdelar och kom fram till att fördelarna vann klart för ett byte. Nackdelarna var att bli retade av teamkamrater och att inte få se hela Kebnekaisefjällen. Vi bestämde oss men fortsatte hetsa som vanligt. När Tor och Pernilla bytte från large till extreme sa vi att vi skulle bytt till ännu längre om det funnits en sån klass. Men när banprofilen kom sjönk fördelsövertaget för vi blev sugna på Kebnekaises topp. Fast banan var ju 38 km och 3364 höjdmeter hög så vi ändrade oss igen. Beslutet var fattat men vi väntade in i det sista med offentliggörandet. Bluffen var fulländad!

Till skillnad från oss tränade vissa för mycket. På det första (inte slutliga) genrepet haltade Lasse med tejpad fot och Jonas med lindat lår. Det rådde oro i andra lag (men inte i vårt) och det slutade med att Lasse tvingades kasta in handduken. Jonas övertalade Mange att hänga på långt och inte minst snabbt. Mange hakade på men blev såklart nervös. Nästa dag sökte han desperat efter Maxim Carboloader för att orka. Manges teammate, Hälsporre-Fredrik, kunde äntligen få sin vilja fram och gå ner i large. Nytt lag bildades tillsammans med Höjdmeter-Johan. Därmed blev de konkurrenter till SEXton.

Inför avresan bokade Team LadoniaFellRockRunnersLagÄndrers samling utanför centralen. Team SEXton följde klungan och gjorde likadant. Fastän LG kom i tid var han fem minuter efter Krister och då hade Stress-Mange redan lastat in sina passagerare och åka. Team SEXton kom iväg strax efter men gjorde en stark upphämtning på motorvägen. Vid bagageincheckningen var vi nästan ifatt och efter säkerhetskontrollen var klungan samlad. I väntan på avgång blev det en extra stödfrukost på MAX.

Flyget gick lika bra som det brukar så vi landade på Kiruna Airport ett par minuter före utsatt tid. Hyrbil var bytt mot förbokad taxi så Krister behövde inte springa till hyrbilskön. Väskorna kom som de skulle och en handbromssladd senare var vi framme på Camp Ripan.

Incheckningen gick grymt bra för Team SEXton och hangaroundsen Krister/Mats. Däremot hade Lagändringsstugan problem då de inte visste vem som bokat vad och till vilket pris. Orutinerat!

Vi begav oss ner på stan för lunch och panikshopping. Ferrums lunchbuffé var på väg att stänga så vi länsade det sista och fick kocken att steka mer pannkakor. Pälle hade som vanligt glömt sporken och springkalsonger så det blev besök på Höjdmeter där Johan lyckades lura på oss gas och lite mer energi. På Intersport hittade Jonas ett par nya tävlingsshorts i dun. Bra för nästa vintertävling! Självklart blev det ett besök på ICA och affären med gröna skylten. Vi styrde kosan tillbaks till Camp Ripan och tävlingskansliet för uthämtning av nummerlappar. Den nyrökta renen var nyrökt och vi saknade väl bara möjligheten att köpa en KEX-tröja.


Ryggsäckarna packades, vägdes, packades om och vägdes igen och så en tredje gång innan vi var helt nöjda. Vågarna fanns i andra lägenheter så vi gick på känn och kom fram till att allas säckar vägde lika mycket och det var ganska exakt 5 kg.

Klockan sa att det var dags att äta igen. Ingen var sugen på något, särskilt inte pastabuffé och eftersom stugornas kök var minimalistiska blev det ingen flygande STARCUS. Det blev ytterligare en promenad ner till stan och ett besök på The Bishops Arms. Kolhydrater och fett intogs i diverse olika former. Tunga om buken hasade vi tillbaks till tävlingsmötet.

Tävlingsledare Peter Niemi, banläggare Martin Morell och övergeneral Anders Morell drog det gamla vanliga bildspelet. Höjdkurvorna är jättehöga, dimman heter Tåke och fjället bestämmer. Nyheter för i år var att damen på bilden med den höja höjdkurvan som varit med på bild i runt 10 år är mamma Monica Morell och att kodsiffrorna satt upp och ner. Nästa morgon skulle vi upp tidigt så vi begav oss mot stugorna och sängarna. Vissa panikpackade en sista gång. Andra uppdaterade hemsidan och drack en kolhydratsenhet till. Sov gott!

Team XVI genrepar inför KEX

Tidigare i veckan gjorde de hårda och tuffa rocklöparna en generalrepetition inför kommande Kiruna Extreme. Team XVI ville inte vara sämre och begav sig till bajenbacken för att testa utrustning och ...

... köra 10 vändor i lugnt tempo. Mycket snack om KEX-utrustning och en del smidande av riktigt sluga planer ;)

DEN SOM HAR FLEST PRYLAR NÄR HAN DÖR VINNER

Det gamla ryska ordspråket "Те, кто большая часть материала, когда он умирает WIN" stämmer ju såååå himla bra. Det gäller nämligen inte att träna mest och hårdast utan helt enkelt att ha bäst och flest grejor. Team XVI har till årets KEX skaffat värsta superlätta brännaren. Detta för att vara så lätta som möjligt men också för att vikten runt ölmagen ska kompenseras.