OMM goes to history

Aldrig någonsin i OMMs historia har man avbrutit tävlingen pga dåligt väder. Men 2008 blir året alla kommer minnas!

OMM 2008 - a competitor's story

Lördagen började med att Jag och vår NYA teammate Jonas Möllare steg upp 06.00 efter 6tim sömn. Hela programet var från början spikat och minst sagt hektiskt med minimal vila och rast.
06.45 satt vi i bilen med Seathwaite i Borrowdale som mål där Eventcenter låg, en körtid på 1,5tim.
Väl framme vid Seathwaite så var det fint väder men kanske lite blåsigt, vi registrerade oss och inväntade vår start. Vid startplatsen var det lite mer blåsigt än vad vi väntat oss. Men än så länge var det ingen större fara.

Efter start så hade vi ca 800 m till startpunkten som låg långt inne i dalen och med bergen runt oss. Vi började med med klättring på 500 höjdmeter och det fick oss att verkligen komma igång. Kan nog säga att redan då var vi top 10.

Det var efter 1:an som saker började hända, jag vet inte vad det var men vädergudarna var FLYFÖRBANNADE på oss alla i Lake district. Det började nu blåsa mer än tidigare och jag kan nog säga att det var orkan och det med regn som kom vertikalt. Det var nu som det skulle visa sig om vi var av "rätta virket" och skulle klara av en sådan här mastodontdag. Temperaturen var kring 8 grader och med den viden var det nog bara 3-4 grader + regnet som konstant kylde ner oss.

Vi tog oss till 2:an utan större problem men med vinden i ryggen blev det riktigt läskigt, som om någon puttade på så att man inte kunde få stopp på sig själv. Framme vid det nu mer välkända "Honister Pass" velade jag om vi skulle gå ner och klättra upp till 2:an eller inte. Vi valde att gå upp på fjället och kämpa mot vindens vrede.

Väl framme vid 2:an så var det skrålöpning bort mot braterna till 3:an. Det var inte att leka med, det gjorde ont i fötter å knän kan jag säga. När vi passerade branterna blev det ruggigt brant och vi forcerade mot bäcken längre fram. Där blev det än mer läskigt då vi var 4 lag som kröp och krampaktigt häll oss fast i ljungen för att inte kana ner för berget. Jonas visade tuffhet i att utmana berget och mer eller mindre bara sprang ner och till slut gjorde han en liten kullerbytta. Men han var snabbt upp igen och typ stod med armarna i kors medans jag sakta tog mig ner.

När vi skulle ta oss mot 4:an funderade vi på vad tiden skulle bli. Jag tror jag kläckte ur mig att det skulle ta ca 2 tim till och då hade vi varit ute i 2,5 tim. Det fick jag senare äta upp kan jag lova. Bara till 4:an tog det 1,5 tim och det var den en skitjobbig skrålöpning i början med "orkanregnvind" mot oss. Det där med vädret går inte att beskriva. Det närmsta vi kan ge som likhet för er som inte var där är att ni ställer er 2-3 meter framför den största högtryckstvätt ni kan hitta. Då kanske ni kommer i närheten om hur det var. Nog talat om det, bilderna och filmerna talar sitt tydliga språk.



Väl nere på asfalten vart det lite springa och det var ljuvligt kan jag lova. Men det varade bara en kort kilometer för sen var det en brant klättring i knähög ljung med stormen nu från sidan. Klättringen var på ca 300 höjdmeter och både jag å Jonas ramlade nog 15 ggr var. Man var helt slut när man kom upp. Men vid kontrollen var vi nog en 50 lag nu som låg på led. För springa gick inte. Vi sprang kanske 20 % av banan.



Resterande kontroller 9:an, 10:an och 11:an (5, 6, 7 och 8 var strukna) handlade bara om att ta sig i mål. I viken längst bort på bilden ovan var målet och det var grymt SKÖNT att vara i mål. Det var då vi fick reda på att tävlingen var avbruten och att Mountain Rescue Team redan var igång att leta efter strandsatta personer uppe i bergen. Det rådde missförstånd mellan polis och arrangörer men till slut så fick vi informationen att INGEN fick lämna målområdet för att ta sig till event center i Seathwaite (10km bort över Honister pass).

Vi blev beodrade att stanna och övernatta i en tom nybyggd lada som var varken vindtätt eller regntät. Vissa slog upp sina tält medan andra som oss själva bara la oss ner för att invänta att vädrets makter skulle lugna sig.

På morgonen fick vi order om att ta oss till Event center och då hade stormen lagt sig, men det regnade från och till. När vi kom till Event center så fick vi höra att 1500 personer varit borta under natten men att de sakta började komma in till EC igen. Vi som sov i ladan var ca 400 personer och det var en del som tidigt bröt tävlingen och återvände till EC. 400 mm regn kom det dygn som stormen varade.

12 personer hamnade på sjukhus för skador som brutna revben, fotleder, och nedkylning. Vi fick också höra att bilar simmat i vatten precis framför våran bil som stod lite högre än de andra, lite tur ska man ha ;)

Vi åkte nu snabbt därifrån för att duscha och göra Liverpool osäker. Väl hemma igen så har veckan varit riktigt tung, inte bara benen var tunga utan hela kroppen fick stryk av den hårda orkanen. Men vi är båda övertygade om att det ALDRIG kommer bli värre och lite regn kommer inte påverka oss i framtiden mer =)

Vill ni se mer filmer, bilder och berättelser från "The hell in Lake District" kan ni göra det på: http://www.sleepmonsters.co.uk/racereport.php?race_id=6846&story_order=asc

Denna film ger en bra bild den med:

KORS VILKEN KORSBANA

Säckatorp * IFK + SOL / stig + reflexer % pannlampor = NATT-KM

Det var mörkt, kallt, blött och mycket löv på backen som gjorde att stigarna (i alla fall de små), (och det är ganska många små stigar i Säckatorpsskogen), (heter den Säckatorpsskogen?), var svåra att följa. Dessutom satt det reflexer på nästan varenda träd (undrar vem som satt upp dom, det är ju tusentals). Fick hela tiden för mig att jag såg en kontroll, eller två älgögon, eller en pannlampa på långt håll eller...

Loppet började katastrofalt med typ sex minuters bommande fram till trean (1:00+1:30+2:30) där Uffe kom ikapp tre minuter. Sen gick det bättre (för mig, inte för Uffe som bommade fett på slutet) och det slutliga resultatet blev 1. Pälle 65:33 2. Uffe 69:12 Fredrik DNF. I SOL vann Samuel H på 68:41. Uffe sa att vinnaren får långa-natten på Tiomila 2009. Undrar om han sagt det om han vunnit?

AUTUMNTROT

Här duggar de nya teamkonstellationerna värre än Hornisterpassets regniga kastvindar. OMM det var Team Rockrunners III med Tomas och Jonas i lineupen som ställde upp i Engelska mästerskapen i ruskväder förra helgen så måste det betyda att Team Rockrunners IV med Pälle och Jonas i laguppställningen ställer upp på söndagens AUTUMNTROT. Eller var det Pälle och Tomas som var Team Rockrunners IV? Det var ju faktiskt dom som var (och fortfarande är, det är inte ändrat ännu) anmälda först. I så fall har Team Rockrunners V just sett dagens ljus!

O-LÅNGT OKTOBERRACE

Samtidigt som Tomas och Jonas var ute på blött OMM-äventyr tillbringade jag en kortare del av lördagen vid Gånstagården i Enköping. Oktoberracet var definitivt inte lika långt, coolt eller högt men det var i alla fall bra mycket torrare. När duschen sen visade sig vara iskall och utomhus åkte vi hem till Stor-Albin i Viksjö för bastu och god middag. Sträcktiderna till racet finns såklart på O-basen. Nämenojdå blev det en seger! Det var måhända lite för kort för att anses vara ett bra genrep inför Rogainingen men jag sa till Lars att det inte skadar att vara bra på allt så...

PS Trots den korta banlängden var det kartbyte. De stora tryckta ringarna är del ett och de små iritade ringarna är del två. Totala banlängden var 4390 meter och det var 19 kontroller. DS

LIVERESULTAT

Jag har inte hört något annat än att Tomas och Jonas kom iväg till OMM. Men OMM är ju inte OMM för inte så OMM inte OMM vore OMM så vettetusan OMM inte OMM är OMM. OMM det finns liveresultat från OMM finns dom på OMM-sajten. Just nu bör löparna ha börjat starta men än så länge är det heldött vid checkpointsarna. Vi, eller snarare ni, får se hur det går! Själv drar jag till Enköping för OK Enens alldeles för korta medeldistanstävling Oktoberracet så jag lämnar internetkollen i några timmar.

SÅ Jävla besviken!

Precis så här mår jag just nu! Arg, Besviken, Utelämnad, Sårad, Förbannad och allt annat skit.

Min löparkompis har blivit sjuk så jag kan just nu inte åka till OMM för att springa för jag har ingen Teammate.

Skulle jag hitta en så måste denna betala 1200kr för att byta ett JÄVLA namn till flyget.

Skulle du mot all förmodan vilja betala för att springa denna så Jävla cola tävling med mig så skriv här.

Schemat är följande:

Fredag:
Flyg skavsta 18.35.
Hyrbil till Kendal 2h resa.
Hotel

Lördag:
Hyrbilen mot tävling 06.30
Start 08.50
Övernattning i tält.

Söndag:
Start 08.40
Mål som segrare efter 10.31tim.
Hyrbilen mot flyg senast 15.40.
Flyg avgår 19.40.
Hemma sthlm central 22.45

Är du en tuff kille eller tjej som vill sova sked med mig i helgen, så ställ upp då :)
Ps! du ska givet vis veta att du har vad som krävs för detta. Ds!

STEN - STONE - ROCK

Nu är det ÄNTLIGEN klart! Om jag räknade rätt i mörkret igår är sisådär 8 500 smågatstenar lagda på Rödingstigens infart.

Om man räknar med att varje sten väger 2,6 kilo (och det gör dom) blir det 22 100 kilo på ett ungefär. Ett ganska bra styrkepass om jag får säga det själv.

Om man sen räknar på att det har tagit ganska precis två och ett halvt år att lägga de 8 500 små satans djävlarna kan man väl säga att det var ett rätt hyffsat distanspass om jag får säga det själv.
Om man sen räknar på att det har tagit ganska precis två och ett halvt år och att det varit enormt superdrygt kan man väl säga att det är ett var ett skapligt tufft mentalt pass om jag får säga det själv.


Nu kan man äntligen börja träna på riktigt! Nä i morgon blir det säkert något nytt byggprojekt och sen ska båten vinterkonserveras och sen är det barnkalas och sen... Annars kan man kanske springa på stenarna och då får Rockrunners en helt ny innebörd. ROCK ON!

7 dagar till OMM

Nästa fredag åker jag å Peter till England för att deltaga på OMM, världens största mountain marathon.

Vi ska springa i klassen A som är som 70-klassen på Bamm. Vi valde den klassen för att vi båda haft förkylningar flera gånger under året annars hade målet varit att köra Elit klassen som är typ en 95-klass på Bamm om det skulle finnas.

Vi reser med Ryanair till Liverpol och där så hyr vi bil för att sen åka till ett hotel i Kendal där vi övernattar. Tidigt på morgonen ca 05.00 så måste vi gå upp igen för att äta frukost och åka sista biten till tävlingscentret i Lake distrikt. 08.50 startar vi.

Innan start måste vi inhandla en gasbehållare, parkera bilen, registrera oss och sen ta oss till starten som är en promenad på 45min enligt arrangör.

Eftersom både Peter och jag kört OMM för fast då hette den KIMM så vet vi vad det hela går ut på och det blir ett skit kul lopp att springa trotts den stressiga ditresan.

När vi kommer i mål på söndag så lär vi inte ens hinna med prisutdelningen om vi skulle vara på pallen, utan det blir att ducha å åka direkt mot flyplattsen för att hinna med planet som går 18.40.

Vi beräknar att vara hemma i våra sängar igen mellan 22.00 och 23.00.

Nu kör vi på som bara fan å har KUL =)

31 DAGAR KVAR

Denna ljuvliga onsdag är det trettioen dagar kvar till Stockholm Rogaining. Solen lyser från en klarblå himmel, bladen skiner i sin vackraste höstprakt och flyttfåglarna formerar sin väg mot söderns värme. Är vintern på väg? Det vet nog bara gud och väder Per-Erik men kom ihåg att det kan växla snabbt. Nådens år 2004 gick rogainingen av stapeln vid Brantbrink den 20 november. Då togs denna något vintriga bild över Lilla dammen vid Harbrostugan.

29-25-2

29-25-2 betyder alltså 29 raka - 25 manna - 2 sträckor.

Min 25-mannadebut skedde 1980 på Visättra. Snättringe SK arrangerade och IFK Enskede kom 28:a. Var vi var värsta elitklubben på den tiden? Nja riktigt så var det väl inte eftersom det bara var 47 startande lag. Väsby OK segrade i en tävling där en rätt osäker tioåring blev inkastad på 2200 meter lätt (nåja skitsvårt tyckte jag då) på sträcka 6.
Jag plockade fram kartpärmen och uppenbarligen var det ordning på unge herr Hedlund på den tiden. På baksidan av kartan hittades följande noteringar. Värt att notera är att av de 25 löparna i laget återfanns 2008 fyra löpare i lag ett (Janne, Bosse, Jonatan och jag själv) och tre i andralaget (Uno, Gunnar och Rolle P). Jag räknar in evighetsmaskinen Mona F också eftersom hon var lagledare i år.

Efter den något skakiga debuten har det sprungits 25-manna varje år sedan dess så därför blev årets race mitt 29 raka 25-manna. Jag firade detta genom att dubblera och köra sträcka fem i andralaget då det blivit för många återbud sista veckan.

Vad ska man säga om årets lopp? Om första sträckan säger jag, hujeda mig var fort dom springer! Jag missade inte mer än en dryg minut och var 5:36 efter täten. På femtesträckan tog jag det lite lugnare och tappade runt 10 minuter på de bästa (har lite svårt att tyda resultatlistan) men eftersom vi låg rätt långt ner i resultaten så räckte det till ett rejält plock på sträckan.

Jag tror nog jag kan kalla mig 25-mannaräv (till skillnad från alla muppar i alternativets klotterplank som klagar på kartor, banor och fan och hans moster) vid det här laget och denne räv säger att årets tävling får 24 sjärnor av 26 möjliga. Banorna var ovanligt bra för att vara i ett trångt närområde, kartan var hur bra som helst, bussningen funkade kanon, TC var kompakt och överskådligt. Miniknatet fick dessutom ett extraplus (så det blir 26 plus i max) från ungarna med bra bana fina priser i form av grejor, dricka och godis. Det var bara duggregnet och den urusla resultatservicen nu efter tävlingen som drog ner betyget två snäpp. Yes box 24 av 26 plus blir betyget!

Slutord? Jag kommer såklart (även om jag så har brytit benet) att springa 2009. 30 år är bara början! Samtidigt är jag fett avis på Lasse som fick springa SUM. Därför kommer jag att lobba stenhårt för att 2009 års sum går en vecka senare eller tidigare.

SUM

Sörmland Ultra Marathon var det ja! Jag bestämde mig egentligen redan efter BAMM att jag skulle köra den här tävlingen - lite för att jag kände att långdistansmusklerna fungerade bra på fjället och jag ville testa mig på en lite längre sträcka där jag ändå kunde kuta loss. Nu hade jag i och för sig kutat loss ganska bra på Lidingöloppet två veckor tidigare. Men LL är ju inte riktigt långdistans på det sätt som vi menar med långdistans, så nu var det upp till bevis.

Vid startplatsen i Björkhagen var det trevlig småtävlings-stämning. Jag snackade lite med Steven som skulle göra SUM som långpass i sin Ironman-träning, och planerade att köra ytterligare en mil när han kom fram till mål. Hur det blev med det har jag ingen aning om. Jag träffade också Jonas som var ett välkänt ansikte från BAMM. Vi gjorde sällskap bort mot själva starten när starten väl gått fortsatte vi att göra sällskap.

Rundan runt Kärrtorpsslingan, som liksom utgör prologen, gick på cirka tolv minuter och det kändes ju inte så blodigt. Annars var det svårt att veta hur fort det egentligen gick. Det fanns ju inga kilometermarkeringar.

På grusvägarna ner mot golfbanan var vi en liten klunga på fem löpare, men två av dem försvann direkt när vi kom in i skogen. Då var jag och Jonas hängda av svartklädd kille med ipod, så han var rätt okontaktbar, men jag tror att han var samme australiensare som Pälle och jag pratade med efter Lidingö Ultra - världen är liten, särskilt ultralöpningsvärlden... Nåja, även han blev avhängd på stigarna ner mot Tyresö. Så till första vätskekontrollen vid Alby utgjorde jag och Jonas en egen klunga.

Vätska ja. På hela loppet är det fyra vätskekontroller och det räcker ju inte riktigt. Det är intressant att se hur olika lösningar det finns på det problemet. En del har ingenting med sig utan springer lätt med risken för att ta slut, en del kör med vanliga vätskebälten, camelbacks medan några kutar omkring med en flaska i handen. Jag körde med den lilla slimmade ryggan med vätskepåse och slang. Det var nog inte helt perfekt med tanke på tyngden, skvalpandet och de förbannade axelremmarna som hela tiden gled upp. Ett vanligt vätskebälte hade varit bättre, särskilt som det inte gick åt mer än en halvliter.

Efter ungefär 20 kilometer avviker banan från själva Sörmlandsleden. nu blir det först skogsväg, sedan asfalt förbi backpriset (och det är faktiskt en riktig backe) och sedan grusväg ner till Åva och sedan asfalt igen innan man ska vika av upp mot Tyresta by. Det är typ 15 kilometer väg som ska avverkas och det är ju inget som direkt gynnar mina orienterarben. Nej, ganska direkt när underlaget blev plant så kände jag en viss stramhet i vaderna. Inte så att det tog ner farten, men det fanns där. När det sedan blev asfalt tilltog den där stramheten till att bli ren stelhet och den höll sig inte längre till bara vaderna utan kröp uppåt och hela benen stelnade. Jonas, som först låg bakom på asfaltsvägen, märkte nog hur mina ben stumnade och farten minskade. Han gick om, men istället för att haka på hans rygg fick jag släppa direkt. När vi sedan vek av från vägen var det en ganska lång uppförsbacke där han bara seglade iväg och jag insåg att nu fick jag springa i enmansklunga.

Nu handlade det rätt mycket om överlevnad för min del. Efter Tyresta by var skogsstigen riktigt lerig och blöt och jag återfick lite smidighet i steget, trots att det slirade och plaskade och skorna blev tunga. Efter marathonpasseringen blev det sådan plan, stor, grusad skogsstig. Återigen blev det väldigt stelt...

Vid Rudan passerar man målet för att ge sig ut på den sista tre kilometer långa epilogen. Jävlar vad backar det är runt den där sjön. Det gick riktigt segt och jag hade inga större ambitioner att försöka ta mig under fyra timmar. Med lite krut i benen hade det kanske gått. Men jag har ju sådan vinnarskalle att jag också lät två killar kuta om mig där på sista svängen. Whatever...

Det var ju inte helt oangenämt att komma i mål kan jag erkänna. Inte så illa var det heller att jag varit förutseende och packat ner en bastuöl!

Loppet i siffror då: Det blev en elfte plats av 90 startande herrar. Första milen gick på 45, andra på 46, tredje på 46, fjärde på 52 och femte på 53. Ja, det är bara att lyssna på Johan och köra fler långpass om man ska hålla ihop även de sista två milen.

SUM

Undrar om han var såhär glad när han kom i mål efter fem mil på Sörmlands Ultra i lördags? Det borde han ha blivit för han kom 11 på tiden 4:01:59! Vi (i alla fall jag) vill veta mer!

Träning och Tävlingskläder e på `G.

Grabbar jag vill att vi kommer överens om ett tävlingsställ och overrall till oss med tryck på armarna.

Jag har snackat med Trimtex om en långarmad tight tröja typ Extremetröjan med "Team Rockrunners" tryckt på armarna.

Samma gäller en overall med tryck på armarna.

Designen ska vara röd/svart färg och vara grymt rockig =)

Bilden är på en ny typ av jacka/byxa som är lite mer tight än nuvarande Extremoverallen.

Så saken är att vi ska komma överrens om en modell som vi ska ha. Kolla in Trimtex hemsida på deras modeller så kommer vi fram till något.

BAMMBANAN DAG 2-MÅÅÅL

Det blev 2:30 på sträckan och 51 tappade sekunder. Fan vi måste bli bättre på uuuuuuuuuuuuttttttttttffffffffföööööööööörrrrrrrrrrrrr......

Vi kom i mål som trea men Piteå Elit SK som startat evinnerligt långt efter kom inte alls så långt efter så de snodde åt sig pallplatsen. Trångsviken däremot hade en tyngre andradag så Team Rockrunners (I) avancerade till en hedrande fjärdeplats. Totaltiden blev 13:54:42 och täten hade, nä det hoppar vi över, täten vann det räcker så!

Det kan bli något efterdyningsreportage, vi kan säga en epilog, sen får det vara nog med BAMM 2008. I morgon ska det springas 25-manna och SUM. Vem som gör vad kommer nog här på sajten så småningom.

BAMMBANAN DAG 2-6

Äntligen var vi på väg till sista kontrollen. På väg tillbaks längs sjösidan mötte vi som sagt STF och sen bar det av upp i dimman för att försöka hitta leden mot Låktatjåkkastugan. Springa stig, hur svårt kan det va? Enormt d-la jättesvårt! Vägen fram till Låkta var tamejtusan som att simma i ärtsoppa. Teamkameran togs tyvärr aldrig fram men Anderas Strandh i IKSU Multisport knäppte följande bild som säger ungefär SAY NO MORE!
Om jag minns rätt (det är lite dimmigt) låg den här sjön mitt på leden mellan femman och Låkta. Iritningen på kartan går till vänster om leden och det var för att leden gick rakt ut i sjön, eller för att sjön låg mitt på leden. Sjön är alltså inte med på kartan då det bara är smält snö, djävligt mycket smält snö. Andreas verkar varit väldigt produktiv med kameran och deras fotoalbum finns HÄR.

Efter mycket om och lite men kom vi fram till sveriges högst belägna restaurang. Trots att magarna kurrade stannade vi inte och åt för nu var det ju nerförsbacke. Behöver jag säga att team Rockrunners I måste träna på utförslöpning? Solen bröt fram och utsikten ner mot gamla kära Björkliden var fantastisk. På väg ner mötte vi massor av dagtursvandrare som skulle upp och käka, fika eller bara kolla utsikten. Humöret var på topp och vi morsade glatt på alla. Vi tyckte nog vi sprang ganska fort tills STF-grabbarna fullkomligt flög om oss där leden går ner i sänkan sydost om 902-sjön. Vår variant på fort reviderades till "ja ja vi springer i alla fall" och deras variant på fort var "de flyger". Behöver jag säga att...

Efter ett tag upptäckte vi att vi sprang på stigen och inte på röda leden. Som tur var funkade "alla vägar bär till Rom" även i Björkliden där "alla leder bär till mål" eller ska det vara "alla leder bär till baren?" Vi kom närmare och närmare och närmare och...

Tiden på denna långa sistasträcka blev lång. Vi tappade 15:01 på täten och hade sämre tid än de flesta. Det viktigaste var dock att vi höll undan bakifrån och var trea i mål. Men vänta lite det är spurten kvar också! Den tar vi i morgon...

INBJUDAN E UTE

På Stockholm Rogainingsajten ligger nu inbjudan till årets näst roligaste tävling (BAMM är faktiskt lite roligare) ute. Surfa in läs och anmäl er. Klicka sen på kartbilden och försök lista ut vart vi ska springa i sex timmar. Efter mindre än sex sekunder (nåja sex minuter, ljug inte nu) visste vi. Enligt osäkra rykten leder Team Rockrunners II just före team I men en protest är på väg in då ännu osäkrare rykten säger att team II tjuvstartat och anmält sig före inbjudan kom ut. Bilden? Ja den är från 2003 då team I var II RHALRB-kalvar på grönbete.

Ett vanligt träningpass en helt vanlig vardag

Ja man kan faktiskt säga att gårdagens pass var ett helt vanligt pass för en som vi. Vi menas ju sedemera vi extrema ultra distanslöpare.

På kartan kan ni se min rutt just denna dag och rutten visade sig bli 19,7km en distans väl värd en sån som mig. Under detta pass så infogade jag 4st 4min intervaller med 4min aktiv vila mellan. Jag försökte hålla ett rellativt bra tempo men fick aldrig riktigt till det med farten utan den snabbaste km-tiden blev bara 3.56.

Det kanske var just därför jag valde att se till att köra ett långt pass så man fick ut något av passet =)

Medelkilimetertiden visade sig bli 5.16 på hela passet så jag höll väl ett ganska bra tempo passet igenom.

Passets längd blev 1tim 44min på mindre skogsstigar/grusstig. Sätter man detta i relativitet mot Lidingöloppet så hade man fått RÅDÄNG av Lars 2.09 och Pälles 2.14 tider.

Men jag väntar tills Rogaine startar(smile).

NÄST SISTA

Det näst sista (?) BAMM-inlägget hamnade under kaninfilmen då det var ett sån därnta utkast. Nu är utkastet utkastat men utkastet hamnade på utkastets datum och inte det utkastade datumet.

MOTSOLSKUNGEN

Det damp nyss in en hälsning i mailboxen. "Tjena motsolskungen här! I morse var jag ute på morgonpass. Först var det mörkt sen blev det ljust. Hej då!"

TOMAS OCH KANINEN

Hittade en kultvideo från Halikko 2003 i filarkivet. Egentligen borde sån här gammal skåpmat inte få visas men detta klipp är så klassiskt att det bara måste dammas av. RUN TOMAS RUN!

BAMMBANAN DAG 2-5

Till näst sista bjöds vi på en riktigt lång och segt sugande men ganska vacker sträcka längs Latnjajaure. Det hela började dock med att Emma tog ännu en grym bild på teamet just efter stämplingen vid Kårsavaggestugan.
En gel och lite dricka senare var vi mitt i den grymma stigningen på leden. På höger sida forsade Latnjajåkka vilt och frenetiskt. Lars påstod att vi vadat över den vilda forsen dag två 2005. Jag hade svårt att tro honom trots att jag visste att han hade rätt. Leden var bitvis enormt brant så det blev mycket gång och jag tryckte i mig en bar innan vi kom upp över kanten då jag fick för mig att det var soppatorsk. Det hjälpte inte utan backen var lika brant.

När vi väl kom upp så kom löpningen faktiskt igång rätt OK igen. Vi höll rätt god fart längs sjön och passerade gårdagens passering till tvåan. Minnena från 2005 års lopp var såklart starka. Se här så förstår ni att det inte var så konstigt:
Längs forskningsstationssjön har vi alltså sprungit både fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit, både en och två gånger tidigare. Inte för att man hade så stor fördel av det. Inte mycket att bomma på liksom... Vi sprang förbi två brudar i 50-klassen strax innan där vi 2005 vek upp höger mot 1382-toppen. Skönt att inte behöva ta sig upp dit sa Lars. Framför oss hade vi istället ett fett stort snöfält. Inte var det snö här 2005?

Upp mot 1174-sjön smög dimman in och leden blev svår att följa. I ärtsoppan tassade vi om ytterligare några 50-lag. Uppe på platån sa höjdmätaren att vi var uppe på över 1200 meter. Just då övergick dimman i sånt odefinierbart småregn som bara finns när man är insluten i ett moln. Det var liksom vatten överallt och rätt vedervärdigt väder ett tag men sen blev det nerförsbacke och hux flux var vi framme vid sjön. Just som vi stämplade kom STF-grabbarna ifatt. Teoretiskt sett var vi kanske tvåa fortfarande men eftersom de startat en evighet efter oss var silvermedaljen paj nu. Tiden blev 1:30:47 och vi tappade "bara" 10 minuter minus en sekund på täten så det var väl godkänt. Nu hemväg...

BAMMBANAN DAG 2-4

När vi styrde kosan norrut visste vi vad som väntade - sten, sten och åter sten - men först några höjdkurvor och ett inklipp av minnena från 2005 då vi sprang samma sträcka fast tvärt om:

Vi kommer över kammen (som för en gångs skull inte var en lurkam, men det var ju en bit till toppen så där brukar det kanske inte finnas lurkammar) och träder in i en stenöken. Det var lite småjobbigt att se typ 2 km och dessutom konstatera att det rörde sig om klappersten hela vägen. Ibland var det stenblock men mestadels var dom små och vingliga. Våra trötta fötter protesterade så mycket dom kunde men vi sa åt dom att knipa käft och bara springa. Fötterna protesterade mer och då enades vi om att trippa fram kunde vara en hygglig kompromiss. Till slut kom ur stenområdet och kunde skråa upp mot Kårsatjåkkas sydtopp.
Här ser vi alltså Lars kämpa uppför 2005. Då var det tvärt om så därför blir det tvärt om igen när vi återgår till 2008 års lopp. Vi kom som sagt söderifrån och visste att det skulle bli aningen mer sten i svackan jämte Kårsatjåkka. Fördelen med årets bansträckning var att det var utför. Fast var det egentligen en fördel? Det är ganska jobbigt att springa utför på sten faktiskt. I alla fall för oss fegisar. Tätlagen dammade ifrån oss fett. Nästa år ska vi bli bättre på utförslöpning!
Efter massor av kämpande och trippande kom vi ut ur stenskravlet vid gårdagens femtekontroll och sprang (hasade, klättrade, vurpade...) i exakt samma spår ner mot Kårsavaggestugan. Kika ordentligt på bilderna och inse att vattnet ligger drygt 400 höjdmeter längre ner. Hålkantjårro är en skaplig brant!
Utsikten var som vanligt hänförande och det gjorde att benen kändes aningen lättare. Vet i och för sig inte om det hjälpte för tiden var usel. Om vi tappade 12:59 på sträckan (och det gjorde vi) så tappade vi säkert fem minuter sista biten utför. Djävla KYCKLINGKÄRRINGFEGISLÖPNING!
Kolla Lars (snygga) rygg den går! Min rygg var inte bättre den (men snyggare) så jag ska bara vara tyst! När vi äntligen kom ner till Kårsavagge och stämplade var det bara två kontroller kvar. Vi låg fortfarande tvåa, silvermedaljen var lövtunn, lätt rostig, väldigt repig och aningen bucklig men ändå...

BAMMBANAN DAG 2-3

Sträckan från tvåan till trean bjöd på BAMM-helgens särklassigt bästa löpning. Underlaget var stenfri fjällmossa, solen sken, det var ingen vind och det var brutalt vacket. Kort och gott BAMM när det är som bäst!

Först var det vackert längs sjön. Sen var det vackrare förbi småsjöarna och slutligen var det vackrast utför ner mot Skåpakte. Det enda som var lite tråkigt var att det var (hmmm tre var på sju ord, det VAR ingen bra svenska) för lätt. Lite dimma hade inte skadat för då hade ju de ANDRA lagen bommat. Fast då hade vi inte fått se allt det vackra så varför klaga?

Just som vi tog oss ner de två-tre höjdkurvorna mot jokken såg vi Lundhags/Maxim stämpla uppe vid kontrollen. Hade vi tagit in? Nej de hade såklart bästa sträcktid men vi tappade bara 4:08. Efter stämpling och en gel styrde vi kosan norrut mot fyran på en bräcklig silverplats...

NattiNatti i fd.hemmaskogen

Natti Natti 2008

Årets stora tävling i form av en natt-staffet som alltid arrangeras av IFK Enskede hade detta år sin plats Enskedefältet. Jag hade en önskan om att få springa samtliga 4 sträckor ensamen och det förverkligades med hjälp av tävlingsledaren Martin Ahlström.

Väl på plats vid Enskedefältets skola så planerade jag alla sträckor ninutiöst i min skalle då jag tidigare bott bredvid kartan på Tussmötevägen (vargplats). Det skulle bli en ruskigt jobbig bana om banläggaren Fredrik Hedin fick som han ville.

Vid starten stod vi 18 lag redo för start och vid startpunkten så stod det klart för mig att det skulle bli en helvetes resa i enskedenatten. Banan inleddes med att bestiga skidhoppsbacken (~40höjdmeter) redan till 1:an, vilket fick mina ben att darra lite. Varje sträcka besteg skidbacken 2 ggr. Då skogen bjöd på en lättlöpt terräng så fick man ju heller aldrig direkt vila utan det var FULL karkea från start till ......

1 sträckan, - 4,1km - 25.07min - 6min tempo.

Gick ut på att försöka hänga med så länge det gick och efter ett prickfritt lopp så växlade jag till mig själv som 8:a 2,5min efter täten.

2 sträckan - 3,2km - 21.50min - 6,5min tempo.

Efter att nu ha lite mer folk omkring mig så var det bara att tuffa på i nästan identiska spår som på sträcka 1 fast nu var sträckan kortare (phu, skönt). Även detta varv var prickfritt och backarna var än så länge lätta att bestiga. jag växlade nu som 5:a och det 2,5min efter täten.

3 sträckan - 4,1km - 27.50min - 6,4min tempo.

Nu började man känna att man bestigit 4 skidbackar, benen var lixom inte lika pigga. Försökte springa upp men det var segt. På platten i skogen så lyckades jag ändå hålla bra fart å det var inte riktigt någon som sprang ifrån mig =)

Väl i mål nu så låg jag 8:a och 11min efter täten på en 8:e plats.

Fattar inte att jag tapade så mycket nu, jo jag sprang en lång bana medans de andra sprang en kortare vilket betydde att jag skulle få en kort bana på sista varvet, Sköööööööönt.

4 sträckan - 3,3km - 22.10min - 6,4min tempo.

Mitt tempo visade verkligen att jag håller måttet för längre sträckor i och viker inte ner mig INTE.

Den sista rundan var riktigt trevlig för det var ju den sista och efter att ha stämplat 42 gånger (kontroller) så såg man fram emot att gå i mål. Sista backen var nog mest grym då jag till och med stämplade på en kontroll som jag inte ens skulle ha ???????

Det gick bara av farten minns jag, att stämpla alltså!

Farten var det inte mycket med nu, utan det var glöden i benen som brann uta bara helvete som fick mig att springa framåt.

När jag kom i mål så var det en inbjudande publik som hejade fram mig och jag liksom bars fram in över mållinjen å gud så skönt det var att vara i ......mål.

Slutresultatet blev att jag slutade på en 7:e plats bara 10,5min efter täten, Grymt nöjd =)

Lite data nedan som min fina Garmin 304 presenterade.

Totalt - 17,7km - 97min - förbrukade 1115 kcal.

Pulsen låg mellan 148 och 159.

Min totala höjd på passet blev +400 meter och då blev det 8 gånger uppför skidbacken.

Stämplade vid 58 kontroller + 1 i trötthet.

Tack för mig.

BAMMBANAN DAG 2-2

Den tämligen långa sträckan till tvåan bjöd väl inte på några större bryderier på vägvalsfronten. Det handlade mer om att inte tappa bort sig och hålla riktningen. Rockrunners strategi blev att pricka av sjöarna och topparna samt att försöka hitta någorlunda lättsprunget underlag. Det hela började med lätt löpning på skrå. En bit bak såg vi resterande pöbellag men vi hade kämpat åt oss en ledning på några minuter. Vi passerade 1149-toppen "på bredden". Lars låg någon höjdkurva ovanför mig och spanade men när vi närmade oss 1201-toppen vek han ner framför och jag passade på att ta ännu en klassisk ryggbild. Berget i bakgrunden är alltså 1201:an som vi sedan hade på höger sida.
Vi svängde lite vänster och fick en fin väg upp i sänkan mot 1272-toppen. Helt plötsligt hördes röster och till vänster kunde vi se Björn och Johan i Lundhags/Maxim mer eller mindre flyga förbi uppe på åsen. Vår väg var dock aningen bättre och uppe på 1272-an var lagen samlade. Nerför mot Kårsatjåkka blev det stenigare och då visade B&J sina bergsgetstakter. De for iväg i en blixtrande fart medan vi trippade försiktigt över det sylvassa underlaget. När vi kom upp på toppen var de som bortblåsta.

Sista biten mot kontrollen vi den stora sjön gick galant. Underlaget blev bättre och de få höjdkurvorna förbi 1167-sjön märktes knappt. Molnen hade lättat och här skulle det behövts rejäl dimma för att bli några problem. Med sjön rakt framför till vänster som uppfångande var det faktiskt omöjligt att bomma. Vi stämplade som överlägsna pöbelledare och tvåa totalt.