BOSSE HAR RÄTT

Ja, vad är det här? Teamet sover! Pälle tar inte sitt ansvar... och inte någon annan heller!

Nu är det tre timmar innan planet mot Rivieran lyfter från Bromma. Ett litet planbyte i Bryssel blir det och sedan dimper vi ner i Nice vid niotiden. Ser fram emot några softa dagar i Cannes innan starten går i Trail des balcones d´azur - från och med nu omdöpt till "Balkongloppet". Efter målgång blir det ytterliggare några flådiga dagar rivieran-style. Vi återgår till svennelivet på tisdag kväll.

Så nu förväntar jag mig en uppsjö av inlägg här på bloggen av absolut alla Rockrunners medan jag är borta. Då belönar jag er med ett utförligt resereportage när jag kommer hem. Hot: Om ni inte gör som jag säger säljer jag reportaget till konkurrerande bergslöparteamsblogg...

TRÄNINGSPACKNING

Ja då var BAMM-träningen igång på allvar. I väntan på nya röda ryggsäcken testpackade jag i en liten svart väska. 3,5 kg utan drickaflaska blev det!

RED AND EASY

Kan man SMS:a en ryggsäck? Jo det verkar så för på mess från Bollobompa-Mange kom denna röda påse inflygandes i går kväll.

Enligt texten är det en 400g skönhet. Det är första exemplaret av nya Litepac säcken. Mange ska köra med den nu på Highlander. Han skriver att med lite strippning är han nere i 375g och att tyget känns mycket bättre än dom (snor)gröna!

En webkoll säger att den ännu inte finns i litepacbutiken men eftersom den finns i sms och nu här på sajten så finns den. Om nu inte Mange suttit och sytt om föregångaren till den gröna som ju var röd och misstänkt lik? Nä han har ju svårt med kompassen den gode Mange så att han skulle kunna hantera en symaskin på sådant mästerligt sätt är nog inte troligt...

Mer information och en utförligare produktbeskrivning lär komma men kom ihåg var ni såg detta fartvidunder först!

ONSDAG

En gång är ingen gång, men två gånger är rutin. Den nya rutinen i teamet är att träffas i Hammarbybacken varje onsdag klockan sex. Igår var det Tor, Krister och Lars som slöt upp för att köra några vändor i backen.

Efter tre lugna turer upp ville Tor köra lite hårdare. Det blev fem vändor i värsta intervallfarten. Sen avslutades passet med två nedjoggningsvändor. Tio stigningar allt som allt alltså. Inte så illa!

Nästa onsdag blir det nya turer i backen. Vi får se vilka som dyker upp då.

PREMIÄR (or something...)

I början gick det bra men sexan satt inte riktigt där den skulle. Sen gick det bra igen, fram till tian. Sen hände det något. Någon klok människa har sagt att orientering är som att cykla, men jag tror inte det stämmer...

Fan jag skulle tagit de nya skorna! (sprang i de gamla VJ Ghostrighderserna för att inte få skavsår) eller haft ny kompass, eller tagit andra kläder, eller inte haft tumkompass, eller kört utan vantar, eller tränat, eller...

Men jag slog Per Ek (DNS) och Johan Sundén (DNF) och dom är ju fan inte dåliga!!!

PREMIÄR

OMM FRANCE

Nu är det bestämt, bokat och klart, att TEAM ROCKRUNNERS kommer att ha två lag på startlinjen i Avoriaz den första september. Efter en snabb mail-konferens beslutades att Jonas och Lars i Team XII hänger med Peter och Tomas i Team II. Peter utsågs till reseledare och en halvtimme senare hade han bokat flyg, hyrbil och boende. Båda lagen räknar med att vara lika effektiva och snabba även på själva loppet.

Franska OMM är ett helt vanligt tvådagars bergslopp men genomförs som en rogaine, sex timmar per dag. Tävlingen verkar inte vara det största evenemanget i världen, så vill man slippa trängas i Björkliden är det här "the place to be". Centralorten Avoriaz är en känd skidort mitt i ett högalpint område och det lovar ju gott. Nu lägger vi upp sommarträningen för att sätta grodätarna på plats.

URSVIK ULTRA LIGHT

När man kutat ett lopp på 45 km brukar man känna sig lite som en hjälte. Gör man det dessutom mitt i natten på tuffa Xtremebanan i Ursvik skulle man ju kunna tro att man känner sig skittuff. Men nej! Kutar man Ursvik Ultra LIGHT 45 km tillhör man b-gänget. De riktiga hjältarna kutar ju som alla vet 75 km. Därför ursäktar man sig nästan när man pigg och glad kutar om alla som har 30 km mer i benen.

Att ge sig iväg på ett lopp som startar klockan tre på natten är inget man har direkt rutin på. Ska man sova på dagen innan eller gå och lägga sig tidigt? Ska man ha middag eller frukost som sista måltid innan loppet? Ja, jag vet inte. Jag gjorde väl lite av varje och både och. Sen körde jag ut till Ursvik i grannens bil. Vågar fan ta tuben mitt i natten - nykter! Gammal? Jag? Kanske lite då...

När starten gick kunde det det ha sett ut så här:
Men det gjorde det inte för vi var väl bara en 20 stycken som drog iväg - bilden är från en annan tävling som också går på natten... Men man kunde tro att det var Tiomilastarten som gick för fan vilken fart de drog iväg i. Så där fort hade jag inga planer på att springa. Nej, in i ett fint långpasslunk bara. Men stigen är ju isig. Det är halt. Borde jag ha tagit dobbskorna?

Men nej då. När man lämnat elljusspårsgrusvägen är det mjuk, lerig stig som gäller. Gôtt, som värmlänningen säger. Till och med några riktigt djupa lerhål får man passera. Ja, det är en fröjd så länge man springer inne i skogen. Jag är väl lite bekymrad över att jag har lite halvtaskigt lyse och tycker jag ser dåligt. Men jag har ju inte heller mer bråttom än att jag kan ta det lite lugnt när det är knöligt. Sen kommer man ju ut på elljusspåret igen efter 12 km. Då kan man ju släppa loss lite...

Jo tjena! Jag ligger jämte en annan kille ur Light-klassen när vi kommer ut på gruset. Oj vad han glider ifrån. Jag känner mig stum som fan och längtar tillbaka till skogsstigarna. Där är han rökt, konkurrenten.

Varvning. En bit kexchoklad och en mugg iskall sportdryck. Nästa varv! Det här är varvet:
På andra varvet lyckas jag tappa stigen och springa 50 meter fel. Det var väl det mest spännande som hände. Man kan faktiskt säga att det var lite trist. Ja, och inte blev det roligare när jag kom ut på elljusspåret igen. Nu var jag fan ännu stummare. Men jag var ensam och behövde inte känna mig ifrånsprungen i alla fall. Alltid något.

Jag hade ingen tanke på att bryta, men det var inte direkt med glädjeskutt jag gav mig ut på sista varvet. Inte blev det heller bättre av att jag blev omsprungen av en kille som helt säkert sprang i b-klassen han med. Enda ljusningen var att det började ljusna. Och att det blev skogsstig igen. Så jag tänke efter lite. Hur långt har jag kvar? 13. Inte så farligt. Är benen trötta? Nej, faktiskt inte. Är jag trött någon annanstans? Nej. Har jag ont någonstans? Mjo, jag fryser om fingrarna. Dra in dem i handskarna då. Jaha!

Efter storbacken vid 4 km var fingrarna varma igen. Killen som kutat om mig kom jag snart ikapp och lika snart var han ifrånsprunget. Nu kändes det ganska enkelt att avsluta det här.

Vid 10 km-skylten passerade jag killen som dragit iväg allra värst när starten gick. Han var riktigt, riktigt olidligt trött. Ändå grymtade han något om fyra timmar. Ja, det är faktiskt helt kört sa jag och tog ur honom hans sista hopp...

Sista kilometerna gick också lätt och tre mil till hade ju inte varit något problem, tänkte jag när jag stämplade ut mig. Eller? I alla fall joggade jag hela vägen till duschen för nu ville jag värma upp mig i bastun. Fort. Återvände sedan till målet för att få veta resultat, men det fick jag inte. Ingen verkade ha koll. Ja ja, jag ska nog inte ha något pris ändå, så jag drog vidare hemåt. Var trött som fan när jag kom till Hammarbyhöjden. Orkade inte leta p-plats utan ställde mig lite snyggt på vändplanen.

Efter några timmars gosig sömn vaknade jag. Jonas hade sms´at och gratulerade till tredjeplatsen. Helvete, då åkte jag ju ifrån mitt pris ändå. Säkert något väldigt fint och dyrt. Jag som skulle börja tjäna pengar på kutandet... Samtidgt kikade jag ut genom fönstret och fick se en gul lapp under vindrutetorkarn...

BAMM 50

Nu är det officiellt, Team Rockrunners X byter ner sig till Bamm 50. Med Pälles rekordlåga noll tränade minuter i Funbeat, är det inget annat än dårskap och hybris att tro att Bamm 70 ska kunna genomföras om inte mer än 138 dagar. Och om den tränings-statusen håller i sig, lär vi få fullt upp ändå med att klara maxtiden på 10 timmar per dag. Både Team XI och Team XIV, samt Ladonia-Mange, har förresten redan visat att man kan vara tuff även om man kör 50-klassen!

BACKPASS

Det var en kväll då hönsen höll sig inne. Molnen hopade sig över Hammarbybacken. Det var rått, det var regn, det var kallt! Inte konstigt att det bara var Mr T, Mr J och Mr L som mötte upp vid foten av fjället.

De halkade i leran, de slet i motvinden, trotsande det piskande regnet. Det var mjölksyra. Det var blodsmak. Det var ingen lek. Det var kvällen som sållade hjältarna från hönsen.

Men annars var det rätt trevligt. Mr T, Mr J och Mr L tog det rätt lugnt. De snackade om lopp de sprungit och om alla lopp de ska springa. Ja, fan vad de snackade... Tydligen hann de inte snacka klart för fler gemensamma pass ska det viss bli - kanske redan nästa vecka... Hönsen varnas!

LÅNGPASS

I söndags sprang jag långpass. På stigar ut till Saltsjöbaden och tillbaka blev det nästan 27 km. Det är väl ganska långt? Men som ni ser på bilden här så var det väldigt ensamt. Ja, jag var tvungen att springa och titta på naturen och lyssna på fåglarna och sån skit för att sysselsätta mig medan jag sprang. Inte superfestligt alltså!

Nu på lördag kan det nog bli ett långpass igen. Kanske på fina stigar eller med karta rakt ut i den obanade spenaten. I vilket fall vore det väldigt trevligt med sällskap. Därför är alla som vill hänga med inbjudna till Hammarbyhöjden på lördag klockan tio. Sådär en två till två och en halv timmar utlovas.

Självklart finns det dusch här hemma i lyan och om ni är hungriga kan jag bjuda på en enkel men rejäl lunch. Allt för er kamrater.

Så se nu till att ställa in allt annat på lördag förmiddag. Ni vill väl inte att jag ska behöva jogga omkring så här ensam och övergiven en gång till va?

URSVIK ULTRA

Så vitt jag vet är det ingen av oss i teamet som någonsin gett sig på den långa 75 kilometersturen ute i Ursviksskogen (om man bortser från när jag och Pälle tog oss runt två varv innan vi klena som vi var styrde kosan mot bastun). Men vi har vi ofta varit representerade högt upp i resultatlistorna i någon av de andra klasserna. Senast var det Jonas som lätt vann 45 kilometersklassen. Utan att anstränga sig överdrivet kutade han den isiga banan på under fyra timmar. Det är stort. Men det är Jonas det...

I stafetten har vi några gånger haft lag med och jag tror att vi har vunnit varje gång vi varit med. Samma år som Peter var så här snygg när han klarat av första sträckan, såg jag till att min muskelbristning förvärrades till en helvetesskada. Året efter var jag alltså inte med i den fina snömodden, men teamet vann ändå. Ja, det är stort det.

Nu är det dags igen. Natten mot den första april ska ett stort gäng tappra löpare avverka 75 km - några som är lite klenare kommer att kliva av efter några varv :-). Några kommer att springa 15 km var i stafetten, och jag - och några till - kommer att köra Ursvik Ultra Light 45 km. Med det vill jag bara säga att det vore trevligt med sällskap från några andra Rockrunners. Så kom igen nu ni som tränat bra i vinter. Ordinarie anmälan går ut nu på lördag.

Skogen hjälper mina planer....

I dag vart det orienteringspass i Domaruddens ljuvliga skog, bilderna visar fin barmark samt hur fint det kan vara på bergsplatåerna. Inte för att jag njöt så mycket av denna fina terräng då jag inte känner mig 100% i form. Men skogen försökte i alla fall bjuda till så mycket den bara kunde och det tackar jag för.
Hur som helst så är träningen fin här i Åkerberga och snart börjar säsongen med först natt-km 20 mars och sen tävlingspremiär 30 mars på Grymnatta som följs av kortdistanstävling 1 april i Täby av Solna OK. Sen är säsongen äntligen igång.


Vad kommer sen då jo, påskläger, EOC tävlingsläger i Dalarna och sen får vi inte glömma LAMM i Skottland som ska genomföras med ny lagkamrat och det blir en riktigt rolig resa. Ne tillbaks till skogen snart vill omslutas av den fina terräng som finns här intill och bli några snäpp bättre förhoppningsvis.

Solsken

Solen lyser starkt och varmt, visst är det skönt?

I vårvärmen sträcker man ut sina ben på barmarken och visst är det skönt?

Med solen i ryggen och vinden susande i öronen går det fort fram och det är väl skönt?

Nu väntar vi på att säsongen ska börja och att vi många sköna segerar får.

Vilket är ert senaste sköna minne på ert träningspass?

DIMMIG TRÄNING

Den bästa BAMM-träningen i Österrike var tveklöst och helt klart onsdagens stenhårda dim-pass. Här snackar vi de dimhöljda bergens gorillor, dock utan gorillor, men med dimma upphöjt i 10. Man begav sig ut i en blå backe och hamnade i en svart. På nästa åk begav man sig ut i en svart backe och hamnade i en blå...