DARTH PÄLLE

 Don’t underestimate the Force.
 

Escape is not his plan. I must face him, alone.
 

A tremor in the Force. The last time I felt it was in the presence of my old master.
 

Don’t be too proud of this technological terror you’ve constructed. The ability to destroy a planet is insignificant next to the power of the Force.
 

I find your lack of faith disturbing.
 

I told you she would never consciously betray the Rebellion.
 

I’ve been waiting for you, Obi-Wan. We meet again, at last. The circle is now complete. When I left you, I was but the learner; now *I* am the master.

HALLEYS KOMET

På torsdag ser vi fram emot en upplevelse i klass med att skåda Halleys komet - nämligen att få se Pälle köra backträning!

Skådas var 76:e år

RUNEKAKAN

Det börjar närma sig långlopp - har därför färdigställt en laddning runekakor! Kan behövas på fjället.

Mums!

Paketerat och klart

VIEW FROM THE SUMMIT #2

För oss fåtölj-klättrare (till skillnad från såna som Lasse och Peter), Sir Edmund Hillarys bestigning av Everest!

VIEW FROM THE SUMMIT

Blev två toppturer på Åreskutan under årets semester.

Dag 1

Dag 2

Självporträtt på toppen

INGET DUSSINPASS

Bland alla löprundor man gör finns det de som sticker ut lite mer än andra. De 13 kilometrarna i Arches national park utanför Moab i Utah var ett sånt. Jag kan nog nästan säga att det var den ballaste miljö jag någonsin kutat i.


Ja, vad säger man...

Vi sprang inte över den här valvbågen...



...men genom den här!

Sand och kaktusar! Det är öken...

Lite knepigt att hitta stigen ibland.

Det är liksom så här det ser ut.

Pigg och glad efter 13 km och 40 grader varmt.

LEADVILLE TRAIL MARATHON

"And to those of you who just arrived from sea level: GOOD LUCK! You're gonna need it!" Efter hyllning av alla veteraner, lite bön till Gud, nationalsång och God bless America, klargör speakern att vi som inte är vana vid höjden kommer få det jobbigt. Ja, jag hade faktiskt inte fått höra annat sedan vi kom till Leadville. Den första vi mötte var en gubbe i turistinformationen: "Three Days ain´t gonna do you no good, hahaha!" Sedan stötte vi på en kille från Hawaii. Han hade varit i Leadville i två månader för att vänja sig vid höjden inför loppet.

Men lite extra röda blodkroppar skulle jag väl ändå kunna samla på mig på tre dagar. Vi gjorde acklimatiseringstur till toppen av Mt. Elbert, 4401 möh.


Mt. Elbert, sedd från sjön nära vår camping.

Högst i Colorado.

(När jag var liten hade vår familj en Golden retriever som hette Elbert. Det första jag fick se på vägen upp på Elbert var en Golden retriever. Creepy!)

Elbertturen gav mig i alla fall rejäl huvudvärk och aptiten var som bortblåst, så nog märktes höjden alltid.








På tävlingsdagens morgon kändes det tydligt att jag ännu inte var det minsta van med höjden. Men det får väl vara som det är med den saken. Det är bara att ta på sig dödskallen, se glad ut och göra så gott det går.


Tuff innan start.

När starten går börjar jag springa, förstås. Det lutar svagt uppför längs en lång gata. Väldigt fort är andningsfrekvensen uppe på samma nivå som på slutet av en tusenmetersintervall ungefär. Och benen känns som om de redan kutat tre mil - efter trehundra meter... Jag håller mig ändå joggande i säkert två kilometer innan jag måste börja gå första gången. 

Starten har gått och jag leder inte...

Vi kommer ut ur stan och passerar de gamla lämningarna efter alla gruvor som låg här under guldrushens dagar - men det var visst silver som gällde här. När det var som värst var det upp mot 30000 personer som röjde runt i stan. Några blev stormrika, de flesta hamnade på Poverty hill. Många dog, av stenlunga eller i uppgörelser. Stans museer är fulla av vilda västernhistorier.

Det blir lite brantare uppför nu och det är bra för då är det inte bara jag som går. Jag har blivit omsprungen av larvigt många under den första slakmotan, men nu håller jag jämna steg med dem omkring mig. Passerar till och med en och annan.

Första toppen är på ca 3700 meter. Det vet jag dock inte när jag är på väg dit. Jag har gjort lite slarviga omräkningar från feet till meter, så jag blänger på min Garmin och tror hela tiden att toppen ska vara nådd. En nerförsbacke ger falska förhoppningar för den följs av ännu mer uppför och jag blir yr i huvudet.

När det äntligen vänder neråt har jag inte det där fina utförsflytet. Det går stolpigt och jag springer inte ett dugg fortare än konkurrenterna. Det är bara Barefoot-Alex jag passerar. Men tjejen med skylten "Runners R Sexy" piggar upp lite. Jag tror förstås att skylten gäller bara mig.

Men nu är det dags för den riktiga stigningen, upp till Mosquito Pass, 4022 möh. Det här är en historisk trad för det var den här vägen lycksökarna kom till Leadville. Under storrushen kunde det komma 150 ekipage om dagen över passet.

Vägen upp mot Mosquito Pass.

 Det går minst sagt segt. Barefoot-Alex bara flyger om mig. Jag är yr i huvudet. Jag vet att Sofia ska vara här uppe någonstans så jag har ändå ett delmål att se fram emot. Men längre uppförsbacke får man ju leta efter. Inte blir det heller lättare av att jag ser hela vägen till toppen. Och inte blir det lättare av att jag möter lederaren av loppet när jag fortfarande har lång bit kvar.

Men så hör jag Sofias välbekanta busvissling. Den piggar upp. Jag får Gatorade (som smakar ljuvligt eftersom vätskekontrollernas Herbalife var rent ut sagt för jävla äcklig) och lite pepp. Efteråt sa Sofia att jag såg oroväckande blek ut och att jag var modlös och uppgiven. Så var det nog. Men ju närmare toppen jag kom desto gladare blev jag. För väl på toppen var det bara att vända. Lika lång väg tillbaka - men mest nerför.

Nerför är roligare.

Jag börjar utförslöpningen med att springa om en konkurrent. Jag känner mig pigg igen. Det här är något annat. Jag passerar Sofia och säger bara: "Nu tror jag nog det här ska gå bra ändå".

Det går bra nu!

Även nerför blir jobbigt efter ett tag. När det lutar lite mindre är det nära att jag måste gå, men att gå nerför... Nej, det får bara inte ske. Jag manar på mig själv. Och när jag ser hur de jag möter ser ut, som bara har börjat sin stigning upp till passet, tycker jag lite mindre synd om mig själv.

Vägen upp till 3700 igen, som kändes så kort nerför, är plötsligt väldigt lång. Jag går uppför en väg som jag inte kommer ihåg att jag passerat tidigare. Men jag passerar en och annan nu. Och jag vet ju, att när jag når toppen är det 7 km kvar - bara nerför.

Det är de längsta 7 km nerför jag har sprungit. Jag mår inte alls bra nu. Varje steg dunkar obehagligt i huvudet. Bröstkorgen verkar ha krympt för det är superjobbigt att andas. Men när det är så kort kvar är det bara att mana på sig själv: Jag får vila snart.

Spurten!

Startrakan har nu blivit målrakan. Svagt nerför, helt rakt, i säkert en mile. Den är oändlig. Men folk som står längs vägen sparar inte på uppmuntringarna. Det är många "Good job", "Way to go!" och "Looking good!" och de behövs. Varje steg gör ont. Ja, ont överallt. Men så äntligen... Mål! Och cool grej: När jag passerar mållinjen blir jag high five-ad och kramad av tävlingsledaren - och så tar han emot alla runt tusen startande. Det känns riktigt bra.

I mål - och jag får en kaffekopp. Jo, jag tackar jag!

Ja då var det gjort då. "High altitude running" är tydligen ett begrepp, även om jag inte hört det förr. Men nu har jag gjort det. Skönt var det inte - även om kroppen inte kändes det minsta sliten efteråt. Tack vare den beskedliga farten antar jag. En mara som tar fem timmar... På normal höjd hade det väl gått en timme snabbare, och benen hade varit tröttare.

Resultat och sånt då? 62:a totalt, 12:e gubbe mellan 40 och 50 år... Det var kanske inte det viktigaste den här gången.

Så fick jag frågan av arrangören om jag ville vara med i utlottningen av startplatser till Leadville trail 100 i augusti. Tack men nej tack!

VECKANS ROCKRUNNER V29

Till Veckans Rockrunner v29 utses Gotland! Och det inte med anledning av den pågående Stockholmsveckan, den tidigare Almedalsveckan, eller den kommande medeltidsveckan, utan snarare för den förra veckans Gotlands 3-dagars. Tre årligen återkommande dagar med orientering på Gotland, från teamet fanns Tomas på startlinjen. Själv åkte jag runt på Gotlands badstränder och spanade på ånglok, men har fått ett löfte från hustrun om att få springa när jag är typ 50. Härligt att ha något att se fram emot!

NY RYGGA

I år ska jag springa det nya loppet Kiruna Extreme. Som en homage till detta blir det med en ny rygga - en chockblå Haglöfs Gram Comp som fått ersätta min tidigare snorgröna Litepac Racing. På dom pass där jag använt den hittills har den presterat helt i linje med vad man kan förvänta sig - den har hängt med på ryggen. Ser lovande ut inför fredagen den 23 augusti och starten för Kiruna Extreme!

BAMM 2013

För dom som ska springa Bamm i år (Tomas försvarar teamets färger) kan det meddelas att loppet kommer roddas av Kiruna BK (alpin skidåkning) tillsammans med Centrum OK (orientering i Stockholm).

ROCKRUNNERS I LEADVILLE

"Love your jersey man, it's so cool!" "The Punisher! Awesome!" Så har Rockrunners fått lite uppmärksamhet på andra sidan Atlanten. Ja lite, i alla fall. Nu är loppet genomfört. Det gick väl rätt bra. En häftig upplevelse även om jag inte kan skryta med hur jag mådde längs banan. Att springa på så hög höjd utan att vara acklimatiserad är nog inget jag rekommenderar egentligen. Men vad fan! Det var det värt.

Tyvärr kan jag inte få in några bilder i paddan så det får vänta... Jag utlovar utförlig rapportering när vi kommer hem. Först två och en halv vecka till här US. Just nu dricker vi öl på ett hotell i Aspen. Imorn tänkte vi dra ner mot Utah, men det är tydligen värmerekord där nere så fan vet om vi inte stannar här uppe i The Rockies. Det är rätt hett här också. Ha det fint alla!

SOMMARHÄLSNING FRÅN ROCKY MOUNTAINS

Hej gott folk! Vill bara skicka en hälsning från ett hett Leadville. Solen steker värre än jänkarnas  grillar på campingen där vi bor. Det här med att vänja sig med höjden går sådär. Igår klättrade vi upp på Mt Elbert (4400 möh, högst i Colorado fan). Det ledde till migränartad huvudvärk. Toppen alltså! Nu ska vi ut och cykla längs The mining trail. Hörs!

Trail du Verdon, del 3 och målet

Efter påfyllning så var det nu en stigning på 600 höjdmeter på grusvägar, en lätt sträcka så här efteråt. Men just då en jobbig bit i solen. Till station 7 var det nu ca.10km. Peter tog täten och vi stegade uppför med hjälp av våra kära stavar. Även om kroppen var slak så fanns bara en sak i huvudet, att framåt var det enda som gällde. Kroppen kändes bra, men låren började kännas stela och osmidiga nu. Vaderna hade varken jag eller Peter problem med konstigt nog. 

Framme vi station 7 möttes vi av hjälpsam personal som såg till att vi fick i oss ätbart och dricka. Peter hade nu fått skavsår på foten och hade lite problem med att få fast Compeed plåstret. Han hade inte en tanke på att ta hjälp av de 3 sjukvårdspersonalen som fanns där. Flera löpare satt här nu och pustade ut i den något svalare skuggan. Klockan visade nu ca 16.00 och vi hade nu hållit på i 13 tim och avverkat 71km. Nu skulle vi hålla till på kanten ner mot canyon igen fast nu på den norra sidan, stigarna var små och bitvis slingrade de sig ut med bergskanten. Vi passerade mer vandrare här nu. Återigen en vacker syn mötte våra ögon och nu hade man i alla fall lite tid då vår fart inte var snabbare än vandring. Efter ca 30-40min så kom 2 av de killar som satt och pustade ut vid station 7, de hade bra joggfart. Vi släppte förbi dem med glada ALLEZ ALLEZ rop. Solen gassade på och varm å slö vart man.

Där på andra sidan floden, gick vi ned för att komma till bron.

Vi stretade vidare mot station 8 som var på andra sidan i canyon där vi skulle springa upp på samma stig som vi tidigare kom ned på efter ca.17km. Innan vi gick ner i canyon och över bron så hade arrangören satt in en extra vätskestation som tur var, vi fyllde på och pustade ut en stund i skuggan samtidigt som vi åt en bars. Vid denna tidpunkt så var klockan ca.18.30 och distansen vi förbrukat 80km. Det såg mörkt ut att vi skulle hinna in i mål till 23.00 för att hålla vår planerade 20h tid.

Nu började man dock känna att målet närmade sig och då det bar nedför på relativt bra stigar så småtrippade Peter och jag ner mot floden i canyon. Väl nere vid bron över floden så kollade jag på klockan och kunde konstatera att vi sprungit ned rätt fort, men nu väntade en stigning uppför på dåliga stigar och klippkanter till station 8. Peter höll högt tempo och det var bara att haka på, då vi nu befann oss is skuggan så kändes det betydligt lättare. Väl upp så kunde vi konstatera att vi tagit oss upp på 26min?????. Är det möjligt undrade Peter, jo jag kollade tiden där nere innan.

Vid station 8 fick vi nu våra 80km påsar, jag plockade på mig 2 gels och bytte återigen till torr och ren tröja. Efter mer äta och vätska så fyllde vi på med max i vattenblåsorna. För vid nästa station som låg 4,75km längre bort så skulle vi inte stanna länge. Peter sa nu.

P – Om det går bra nu så är vi i mål innan 24.00.

T – Nej, snälla prata inte om tid nu, jag vill bara komma i mål.

P – Jo, samma för mig. Men att hinna innan 20h blir svårt.

T – Men klockan är 19.40 nu, så vi borde väl kanske klara det på 3tim20min, det är ju ändå bara 15km kvar?

P – Men då ska vi upp och nedför ett berg på 1500 höjdmeter först Tomas.

T – Jo det är klart, aja, skit i det. Nu kör vi så går det som det går. Sa jag med trött blick.

Nu skulle vi jogga/gå på en fin stig mot station 9 som vi dagen innan tävling var och provsprang en bit på. Vi kände till stigen bra. Bara 4,75km dit.



Sista berget innan målet, vi kom från bakom berget till höger.



Vi småsnackade lite om allt möjligt nu för att hålla modet och styrkan uppe, jag hade samtidigt stenkoll nu på klockan och märkte att tiden inte sprang ifrån oss lika fort nu som tidigare under dagen. Den senaste biten hade känts bättre och det förklarar ju saken lätt, solen har försvunnit bakom berget och vi befann oss sedan vi vara nere i canyon i skugga. Väl framme vid station 9 så var det nu mörkt och klockan var 20.30 vilket betydde att vi hållit ett 10min/km tempo sen station 8. Det här kändes bra, men frågan var nu. Skulle vi ta oss i mål på 2,5tim? Vi hade ett berg som skulle avverkas och i mörkret, alltså samma förutsättningar som de första 11km ner till station 1 som vi nu stod vid. Då tog det oss 1tim50min, det kändes rätt hopplöst.

Peter - Ingen tid att förlora nu Tomas, vi tar snabbt ätbart och dricka för att sen sticka iväg snabbt igen.
Tomas - Okej, det låter bra det.

Jag blandade snabbt cola med kaffe för att få en energikick och klämde i mig en gel samt kex och apelsinklyftor. Sen bar det iväg uppför berget. Nu kulle sista krafterna ta oss i mål.

Peter for iväg som en bergsget och bitvis stod han på stigen och hejade på mig. Själv tyckte jag att vi höll bra fart uppför den slingrande stigen. Efter ca 50min kom vi upp på berget och ovanför trädtopparna. Nu kunde det inte vara långt till toppen. Skulle vi hinna kanske?

Vi tog oss nu fram på steniga stigar bland buskar och snår och varje kulle hoppades man på skulle vara toppen, men icke då. Peter gick framför och svor åt att vi aldrig kom upp på toppen, ja nog fan är det långt dit allt. Molnen hade även nu tätnat över toppen med dimma och med mörkret var det ingen vidare synbarhet framför oss. Plötsligt hördes röster framför oss, det var 3st killar som sprang 50km klassen. En av dem frågade om de var på rätt väg, vilket var en rätt dum fråga tyckte Peter. – Fan vet dom inte vart dom ska? sa Peter. – Ne tydligen inte, och ingen lampa har de heller, sa jag.

Vi sa åt dem att följa med oss, men tydligen så fattade de inte vad vi sa.

Vi kunde samtidigt konstatera att vi var på toppen nu, jippie!!. Jag kollade hastigt på klockan som visade 22.03. Skit, vi kommer aldrig hinna nu, 1tim ner till mål fixar vi aldrig i mörkret.

Peter var nu tyst, han bara följde snitslarna nedför berget på de usla stigarna. Knappt springbart här uppe på toppen. Vi vart nu tysta och fokuserade allt på att så snabbt som möjligt ta oss nedför berget och in i mål. Vi sprang och sprang, ja fan vi sprang ju nu nedför. Smärtan i låren var ibland olidlig. Men tanken på att komma i mål var det enda som snurrade i skallen nu. Jag skulle inte kolla klockan förens vi kom ut på vägen 500m innan mål.

Ned i trädnivå och in på stigarna i skogen bar det nu, finare stigar vilket underlättade en del. Vi började nu se ljus längre ned även om det var långt bort, e stund senare hörde vi musik också, hade hallucinationerna böjat komma nu eller? Ne vi var närmare mål än så, för helt plötsligt kom vi ut på vägen. Jag kollade klockan 22.57 visade den, en lycka spreds i kroppen.

T- Peter, vi har 3min på oss. Kom igen nu, vi fixar fan det här.

Nedför vägarna sista biten in i mål spreds en upprymd känsla av lycka, glädje, smärta och trötthet i kroppen. Nu var det bara en juniorspurt in i mål. Ner mot upploppet möttes vi nu av en konsert av ett Latinoband och säkert en 100 personer som hejade fram oss med skrik och applåder. Det var en helt sjukt underbar känsla. Vi sträckte upp armarna över mållinjen som om vi var vinnarna i tävlingen, vilket vi på sätt och vis var för oss själva.

Vi hade ju klarat det som vi tidigare sagt skulle vara målet, att göra 100km på 20tim, okej det tog 1min längre, men den bjuder vi på :)

Vi stapplade oss fram ut med folket som klappade oss på axlarna och sa magnefic. De räckte oss 2st
t-shirts som var beviset på att vi klarat det tuffa Trail du Verdon 100km med de tuffa +6500 höjdmeterna. Nu var det gjort! Men aldrig i helvete igen sa vi direkt efter mål!

Efter lite vila så stapplade vi till vår bil och åkte till vårt hotell för att sova. Dagarna efter var jobbiga att gå, dricka utgjordes endast av öl då vi var rätt trötta på vatten. Solen undvek vi. Hemma igen efter loppet så pratar Peter och jag redan om att detta gör vi om igen, men då siktar vi på 17-18 timmar, det är fullt möjligt nu när man vet förutsättningen.

Ett lopp att rekommendera :)

Tack från Tomas och Peter, nu väntar hård träning till nästa utmaning som är.
http://www.dragonsbackrace.com/

Trail du Verdon, Del 2.

Till station 3 var det nu ca 6,5km, och det ut med kanten av södra berget ned mot bron. I början var den en fin lätt stig att springa på men den blev bara mindre och brantare ju längre vi kom. Vissa ställen gick man på kanter med 100m stup bredvid sig (läskigt). Vi körde förbi ytterligare löpare som hade det jobbigt där, tur att man är orienterare ;)

Väl framme vid station 3 så vart det återigen apelsinklyftor och coka cola och påfyllning av vatten så klart. Ingen tid att förlora, vi kom snabbt iväg mot station 4 som låg ytterligare 7km bort. Nu vart et riktigt fin stig och snett nedför. Efter en ca 20min kom vi ner till bron och nu kändes det riktigt bra, vi närmade oss halvvägs ju.

Bilden tagen från bron dagen innan.

Nu skulle vi bara en bit upp på nästa stigning som skulle leda oss till station 4. Väl framme vart det återigen påfyllning och många löpare stod där och såg trötta ut, men inte vi. Vi snabbade oss på och fortsatte i rask takt upp mot nästa tunga berg som var en stigning på

Ca.750m och 14km till station 5. Man börja känna av att det var smart att ha stavar att gå med i alla uppförsbackar, det underlättad. Det som inte underlättade var dock den starka solen, nu var det ca.35 grader hett. Halvvägs upp började Tomas kropp slakna, en svacka i hettan. Shit, detta var inte planerat. Peter gled lätt ifrån på stigen uppför nu och det tog emot i själen på Tomas. Strax innan vi nådde toppen så sa jag till Peter att han fick dra iväg, han var så mycket starkare nu. Nu vart vi separerade till slut, Peter där framme i god fart och Tomas sakta kroknande. Strax efter toppen passerade jag en av topplöparna, han var helt veck och kunde knappt gå, detta fick mig att piggna till lite och pinna på nedför berget med små trippande steg, Peter var dock borta.

Väl nere från toppen så var det nu en bit på asfalt och jag märkte nu att mitt vatten var slut, detta var riktigt illa. Det var nu ca 2km till station 5 och solen hetta var tung i nacken. Jag stretade på i maklig takt och närmade mig nu staden St Marie. In mot centrala delen av staden syntes många turister som delvis hejade fram mig, det gladde en. Jag gled nu in i en gränd med skön skugga och där var helt plötsligt station 5 (51km och halvvägs).

Alla där började skrika Allez allez, Magnifice, som om jag vunnit något. Även Peter var där helt dyngsur, han hade hällt 3 liter vatten över sig för att kyla ner kroppen.

Peter - Bra Tomas, jag har inte varit här länge, kom precis.

Tomas - Va? Är du säker, jag har ju gått sen du drog iväg.

P – Jag fick gå nere vid vägen jag med, det var ju så jävla varmt.

T – Ah det är ju helt sjukt vad varmt det är, jag har inte haft vätska sen 2km.

P – skit i det nu, jag väntar på dig så kör vi tillsammans resten.

T – nä lägg av, jag kommer gå resten av banan, jag pallar fan inte värmen, det går ju inte att kuta även om man orkar.

P – Tomas! Jag kom inte hit för att göra detta ensam, vi gör detta tillsammans nu.

Dessa sista ord som kom ur Peters mun gjorde mig rörd trotts tröttheten, mycket nära att jag började gråta av glädje och av trötthet. Peter är en sann vän och det värmer inombords riktigt mycket. Vi åt och drack tillsammans, jag bytte skor då vi nu fick våra 50km påse. Vi fyllde på ryggorna med vätska och nya bars mm. Efter 25min var vi åter iväg mot andra halvan av loppet, detta skulle vi bara genomföra.

Vi skulle nu upp på en platå 500m högre upp, på en byggd fin trappstig fortsatte vi. Nu drack man mycket hela tiden, vi fick inte torka ut och riskera frossa. Väl upp såg vi att det skulle bli platt en längre bit, station 6 låg nu bara 7km längre bort. Vi kunde nu småspringa i hettan men så fort det blev motlut så fick man börja gå igen. Efter 2km på grusväg vek vi av ned på en stig och bort mot nästa berg. 

Det som var så sjukt var att varje gång vi skulle påbörja en lång stigning så fick vi alltid gå ner 50-100 höjdmeter först. Det här började ta på psyket och både Peter och jag svor högt.

-          Vafan ska vi ner innan vi ska upp hela tiden, blir ju så helvetes förbannat arg varje gång!

Efter vi nu återigen gått upp halvvägs för ett berg så gick vi ner igen för att passera station 6 och väl förtjänta 61.8km. Nu var det bara knappt ett marathon kvar :D

Del 3 kommer snart.

Trail du Verdon 2013, 100km

BY

Tomas Albinsson och Peter Juthberg

Del 1.

I vintras så bestämde vi oss för att springa 100km loppet i Verdon efter att LAMM meddelat att de skulle ta ett sabbatsår. Inte ett helt lätt lopp att träna till då varken jag eller Peter är vana traillöpare och definitivt inte någonsin springit 100km i franska bergen med en +6500 höjdmeter på en dag. Men vi ville båda testa våra gränser ytterligare nu efter många år med bergmarathons över 2 dagar som Lamm, Bamm, OMM mm.

Väl nere i Frankrike och byn Salles du verdon där vårt hotell var så insåg vi att vi skulle få en jobbig resa. Inte för distansen men värmen var olidlig och mätaren visade +32 grader. Jaja, det som inte dödar, härdar heter det ju. Vi åt och vilade så gott vi kunde och drack mängder med vatten för att ha bra vätskebalans samt en del turistande han vi med.

Vi tog en kortare tur upp till Aiguines där tävlingscenter och senare starten skulle gå för att visa vår packning med de måsten alla skulle ha, check. Det fixade vi bra, nu pastaparty nästa. Nu inväntade vi starten efter at vi packat våra 50km och 80km påsar på hotellet. I dessa fick man lägga proviant, kläder, skor mm för byte eller att fylla på med saker i ryggan.

Klockan piper 01.00 på lördag morgon, man har knappt kunnat sova av pirr i kroppen. Men nu var det dags att ordna till sig och ta bilen upp till starten. Innan starten var det en enklare frukost som det bjöds på, vitt bröd men honung, varm mjölk och juice. Knappt man blev mätt, men alltid något. Klockan 02.00 så var det sagt att det skulle bli information, men helvete heller. Där stod vi och väntade en hel timme i onödan och de drog infon 5min innan starten, typiskt fransmän. Peters försla ar att vi inte fick ha längre tid än 20tim, för då skulle hans GPS klocka sluta fungera J. Sagt och gjort, vi hade en någorlunda rimlig plan. Vi skulle nu ha en 12 min/km fart.

PANG- Starten gick 03.00, ALLEZ ALLEZ (vi syns i mitten).

Peter och jag hade planerat att vi skulle ta det lugnt uppför det första berget på 800 höjdmeter, allt för att inte bli stum i benen. Sagt och gjort, vi tog det lugnt i 20min sen började vi köra om folk som var på tok för långsamma. Vi gick upp oss i fältet uppför för att sen utför till första stationen bli omsprungna av fransmän i hiskelig fart(totalt orädda i mörkret). Stenigt och slirigt rullgrus betog inte dem något, vi kunde konstatera att vid första stationen att vi var 30min efter ledaren på tiden 1tim 50min. Helt ok.

Vi tog lite ätbart och apelsinklyftor(sjuk gott), fyllde på med vätska. Vi sprang nu vidare i gryningen på grusvägar en ca 6km för att sedan klättra ned för stup och vertikala skrevor, helt sjukt! Ner dit skulle vi nu, 300m längre ner i Verdon Canyon.

Vi hade nu följe med mer löpare som höll vår fart, men Peter ville förbi hela tiden och så blev det med. Vi kom nu till ett parti där man fick klättra över stora stenar och gå på långa klippavsattser inte bredare än 0,5m i bredd. Sen ska vi inte snacka om när vi klättrade upp ur Verdon Canyon, nu fick man klättra med linor och vajrar annars hade det gott riktigt illa. Denna del var både vacker och tuff men upplevelsen var just nu överväldigad. Bilden nedan är på segraren AJ Calitz från Sydafrika, en av de bästa traillöpare på väg uppför Canyon.

Väl uppe så skulle vi nu tillbaks till station 1 efter ca 25km. Återigen fylldes det på med vätska och åts av de goda apelsinklyftorna mm. Så här långt kändes kroppen sjukt bra, Peter höll ett bra tempo framför Tomas och nu började solen steka på bra varmt. Nästa del av banan trodde vi nu skulle bli lätt. Men icke! 

Del 2 kommer snart!