OMM 2013 elit närmade sig med stormsteg för Tomas och Peter. Det var bara ett hinder på vägen: en förkylning. Två dagar innan avresan till Wales får jag en försynt fråga från Tomas ”kan du hoppa in och köra OMM istället för Peter?”. Första tanken var att det går ju inte, jag har inte förberett mig alls. Men varför inte? Det kan ju inte gå sämre än på BAMM tidigare i år. På onsdagen gav Peter klartecken att han definitivt inte skulle tävla.
Tomas: -Kan lova att jag var glad att Pernilla sa ok till att åka med.
Det var bara att boka om flygbiljetter och bege sig hem och börja rafsa ihop packningen inför loppet. Innan jag ens själv hann förstå det satt jag på flygtåget till Arlanda och var på väg till OMM i området Brecon Beacons där jag och Tomas körde KIMM för 9 år sedan. Då blev vi 1:a i mix A-klassen. Hur skulle det gå i år? Efter lite resonerande fram och tillbaka bestämde vi oss för att byta till A-klassen. Elitklassen kändes lite väl mastigt vid ett sent inhopp.
Efter en evighetslång bilresa med minst sagt bristfällig mat med pommes och intorkade ärtor, kom vi äntligen fram till Brecon och det lilla hotellet. I beckmörkret lyckades vi hitta in på parkeringen och leta reda på den gömda nyckeln. Sängen hägrade. Sist vi var i Brecon bodde vi miserabelt på hårt underlag i ett gammalt fårhus utan uppvärmning. Hotell kändes lyxigt.
Vi vaknade pigga och utvilade och gav oss iväg med bilen för att hitta en fin plats att träna lite och sträcka ut benen. Vi stannade vid en liten parkering längs vägen mot eventcentret. Ett kort pass upp för ett litet berg hann vi med i blåsten och regnet. Fotvandrarna hejade ivrigt på oss och var imponerade över att vi sprang ”respect”.
Tomas: - Så här efteråt så var detta lugna träningspass nästan höjdpunken när ungdomar ropar "respect" när man kutar uppför ett (mindre) berg.
På eftermiddagen ägnade vi oss åt att komplettera utrustningen i stadens sportbutiker. Efter en lite trevande start hittade vi till slut en riktigt schysst butik med inriktning på ultralätt löparutrustning; den två dagar gamla butiken Likeys. Det var rena himmelriket och det var kanske tur att vi inte hade mer tid att ägna åt shopping. Trots det blev det lite småsaker inhandlade, som en ny termarest på 230 g vardera, förstahjälpenkit och en ny nice Montane regnjacka till mig och lite annat smått och gott. Mitella som var listat som obligatorisk utrustning blundade vi för i det längsta.
Sedan racade vi vidare till tävlingscentret i Brecon Beacons för att registrera oss och byta klass. Vägen in till eventcentret var olycksbådande liten och geggig, men vi tog oss fram. Vid registreringen delades obligatoriska bajspåsar ut. Jag såg skräcken i Tomas ögon när han insåg vad det innebar…. Vi råkade också stöta ihop med Niklas Kåvius och Björn, som tyvärr bytte ner sig till B-klassen. Våra främsta konkurrenter i A-klassen blev därför Magnus och Fredrik. Vi åkte tillbaka till Brecon för att packa tävlingsryggorna och ladda med ett gott mål mat. Ryggorna blev oväntat lätta och små. Nepalesisk mat med massor av bönor och tofu och lite öl blev den perfekta uppladdningen. Det var inte svårt att somna på kvällen innan loppet, klockan tio sussade vi gott.
Tio i sex ringde klockan och vi åt frukost och packade ihop det sista. Vi fick en timmes extra sömn då det blev vintertid under natten, men det fattade vi inte förrän vi insåg att alla GPS-klockor och mobiler ställdes om automatiskt under natten. Efter lite strul kom vi äntligen iväg, dock var vi lite efter schedule och vi fick stressa lite. Vägarbete på väg till eventcenter försenade oss ytterligare. 40 min gångväg till bussen som skulle ta oss till starten kändes plötsligt väldigt tight. När bilen väl var parkerad var det bara att dumpa bilnycklarna och springa iväg till bussen som skulle ta oss till starten. Vi sprang över stock och sten i leran och kom med andan i halsen fram till bussen efter 17 min, men vi var trots allt 15 min sena vilket inte var uppskattat av arrangörerna….. Vi lyckades dock komma med en buss och iväg till starten. Men vart var det vi åkte? Jo till samma parkeringsplats där vi startade vår lilla träning dagen innan. Väl rekat av oss. Väl på plats vid starten hade vi mer än 10 minuter till godo. Vi småpratade med lite löpare innan start och snart var det dags att starta.
Tomas: -Mycket stress, men allt i sin ordning och gott om tid i alla fall. Man blev nästa lite kall innan start. Endast iklädda i shorts dag 1 som efteråt kan konstateras att det var skönt att springa i.
Vi släpptes iväg trots att ”stylepolisen” vid starten inte tyckte att rosa mössa var ok. I sann UK-anda startade vi i shorts/korta tights trots att regnet hängde i luften. Banan var 36,4 km dag 1 och började med kontrollplock. På väg till ettan var det skrålöpning uppför en höjd och Tomas var klart piggast i benen. Jag stretade på och försökte vänja mig vid att spinga och hoppa mellan grästuvorna. Då och då ramlade man ner i ett osynligt hål, men det vara bara att ta sig upp snabbt och springa vidare. På väg till 2:an tog vi ett runt-vägval med mer skrålöpning trots att de flesta lagen körde rätt på upp över toppen. Det lutade så mycket att OL-skorna blev alldeles skeva och sladdriga. Det började blåsa mer och mer och att ta av sig regnjackan fanns inte på kartan. Snarare på med luvan för att mössan inte skulle blåsa av. Orienteringen och löpningen flöt på bra och vi spikade i princip alla kontroller. Tomas körde i täten och jag hängde med på kartan så gott det gick. Tomas klagade på att jag låg 10 meter bakom hela tiden, men jag tyckte det var skönt att inte behöva tänka på vart man skulle springa. Jag föreslog att vi skulle plocka fram draglinan, men det var inte aktuellt tyckte Tomas.
Tomas: - Fan heller, ingen draglina så tidigt in i loppet. Jag ville ju inte riskera att bli trött innan dagens etapp var slut :D
Orienteringen gick riktigt bra och formen kändes otroligt bra, men sen kom kontroll 5 och energidippen för den manliga delen av duon.
 |
| Karta dag 1 med våra vägval |
Och så var det dags för en lite längre sträcka till kontroll fem. En detaljfattig sluttning med kontrollen i en liten sänka. Vi körde i en evighet på kompassen genom mossar och vass. Någonstans på vägen började jag få en känning till skavsår av tejpen på foten och jag var tvungen att stanna och dra av kompressionsstrumpan. Enligt Tomas var det det som gjorde att vi missade…. Till slut kom vi kom upp på toppen där kontrollen skulle ligga på sluttningen, men var var kontrollen? Dimman sänkte sig över toppen och inga andra lag var i sikte. Vi körde på i god tro, men det var något som var fel. Vi sprang fram och tillbaka längs toppen och velade tills vi till slut insåg att vi låg några höjdkurvor för högt. Med lite tur lyckades vi snubbla in på kontrollen.
Tomas: - Inte var det tejpfadäsens fel, men kanske jag tappade kontrollen av orienteringen ett kort slag och vi kom för långt bort på sluttningen. Denna miss tar jag på mig och är även idag dryga veckan efter sur över.
Med en 30 minuters bom i ryggen var det bara att bita ihop och köra vidare. Ner för sluttningen körde vi på i bra fart och till kontroll 6 hade vi flera toppar att passera. Vi bestämde oss för att köra rakt på till att börja med och sedan runt upp på stig. Uppför var det lite segt i benen för min del och jag var konstant 10-20 meter bakom Tomas. Backträning, backträning ekade i huvudet. På de gräsbeklädda stigningarna passade jag på att mumsa i mig lite marsipan för att få lite energi och bli lite piggare. Stigen var lerig, geggig och smal och vi kämpade på i regnet. Vädret blev bara sämre och sämre med mer regn och blåst, precis som det ska vara på OMM. När det inte kunde bli mer misär, drog en hagelkur över området. Trots att det var kallt och jäkligt var korta tights det perfekta valet, inga våta och tunga tights att bära runt på. Kontrollen tog vi relativt bra, trots att Tomas inte trodde att kontrollen låg på åsen.
Tomas: - Så här långt var allt bra för oss. Men missen på 5:an gjorde att jag glömde äta bars/gels och drack gjorde jag inte heller.
Ut från kontroll 6 brände vi på igen nerför sluttningen, men Tomas kom lite på efterkälken. Jag fick
sträcka ut benen lite på stigen ner till vägen och Tomas låg nu bakom min rygg. Uppför berget drog jag plötsligt ifrån och avståndet ökade hela tiden. Tomas hade kommit in i en svacka och försökte mota tröttheten med lite energigels. Lite skönt att plötsligt vara piggast. Jag fick dra av på takten och äta lite istället. Upp mot kontroll 7 valde vi att klättra längs stigen. En miljard stentrappsteg skulle avverkas och farten avtog markant. Vid det här laget blåser det också ganska mycket och då och då kommer det en regnskur. Halvvägs upp möter vi två killar med radioutrustning och ett bilbatteri. Hur kom dom på tanken att gå upp här? Väl uppe på toppen var det bara att hitta en bra väg ner igen på andra sidan. Vi missade stigen, men lyckades ta oss ner för stupen ändå. Lite mäktigt när man tittade bakåt.
Tomas: - Ja, trappstigen var häftig trots seg kropp nu. Sen att vi kom fel nedför stupet och inte på den stigen som var planerat tar jag på mig. Men visst var det häftigt att blicka bakåt och se stupet man tagit sig nedför.
Sista kontrollen var enkel och sedan var det bara nerför och stig in i mål till nattlägret. Jag brände på så fort jag kunde, men Tomas hade stora problem att springa snabbt utför och jag fick stanna och vänta flera gånger (tom i målet…..). Jag kände mig oförtjänt pigg, men Tomas såg lite medtagen ut och sjönk ihop i en hög och fyllde på med väska och proteinbarn innan vi gick vidare till nattlägret.
Vi ledde mixklassen med 12 minuter och var 6:a totalt. Vi var 30 min efter Magnus och Fredrik. Riktigt irriterande att vi gjorde den där 30 minutersbommen.
Tomas: - Helt slut efter stiglöpning utför. Detta måste jag träna mer på, enkel snabb löpning på stig/grusväg. Pernilla och jag synkar inte varandra till 100%. Jag snabb uppför (förutom vid energibrist då) och i tyngre obanade partier. Medan Pernilla är snabb utför och på lättsprunget underlag. Snabbt efter målgång fick jag i mig proteiner, det enda jag tänkte på var att jag inte fick gå slut på energi, det var en dag 2 kvar.
I nattlägret var det mer eller mindre storm och vindstyrkan ökade hela tiden. Britterna är fenomenalt bra på att hitta dåliga nattläger. Campingplatsen var på en lång sluttning och det var inte helt lätt att hitta en plan vindstilla plats. Vårt val stod mellan att sova bredvid toaletterna eller längre upp där vinden brallade på rejält. Vi avstod från toalettstanken och valde en plats på en avsats under några träd. Vi kämpade med att få upp tältet i stormen och var klart nöjda när vi kunde byta om till torra kläder och lägga oss ner på våra Hilton-luftmadrasser. Kvällen ägnades åt att äta, vila, äta, äta. Jag avslutade med en mumsig marsipanbar, men Tomas bangade sin äppelpaj med vaniljsås. Vinden avtog inte alls och det var ett under att det ens gick att tälta. Tältduken flaxade oroväckande mycket och jag undrade stilla om tältet skulle vara helt på morgonen. Trots det lyckades vi somna runt 10-tiden. Förutom att madrassen halkade ner för sluttningen hela tiden sov jag relativt bra. Lite för bra kanske? Mitt i natten var det en gigantisk åsksmäll som alla pratade om senare på morgonen. Jag hörde inte ett smack. Tomas ångrade att han aldrig pluggade in öronpropparna och fick genomlida mina snarkningar.
Tomas: - Tältplatsen var rätt ok trots stormens hårda vindar, sov kanske 3-4 tim den natten. Vaknade flera gånger av vindens hårda tag i tältduken och någon gång av Pernillas snarkning. Tänk om man fick sova så djupt? Trots Hilton-madrassen så ömmade min rygg rejält, skulle har stretchat efter målgång, men mat var viktigare i ovädret.
