Lite oroliga över övergången till vintertid var vi kvällen
innan. Skulle klockorna och mobilen ställa in sig automatiskt? Vi hade dock
inte behövt oroa oss då den sedvanliga väckningen med säckpipa och dans körde
igång kl 7.00.
Så var vi äntligen iväg på dag två. Härligt med lite ny
energi och nya utmaningar. Första kontrollen gick utan problem, men upp mot
tvåan valde vi fel vägval och klättrade i eländig terräng upp mot kontrollen. Jag
hade kartan i munnen för att undvika delamineringen, men den strategin fick jag
snart överge. Vi lyckades också klättra för högt upp av bara farten innan vi
tog kontrollen. Vi snubblade vidare mot tredje kontrollen som vi tog utan
problem. På väg mot fyran hade vi Nicky Spinks och Jean Brown och ett herrlag framför
oss och trots att vi hade bestämt att gå mer rakt på, ändrade vi oss och tänkte
köra högervägval runt precis som damlaget före. Det var ett mycket dåligt vägval och vi fastnade i
blockterrängen på bergssluttningen. Vi ändrade taktik och klättrade ner igen
och återgick till ursprungsvägvalet. Vi såg flera lag swischa förbi nere i
dalgången medan vi kämpade för att komma ner från blockterrängen. Ännu ett
mindre bra vägval, hm….. Vi kämpade på och tog några kontroller helt ok, men
farten var låg och lagen runtomkring var vid det här laget försvunna.
Vid kontroll sex irrade vi lite upp och ner för branterna
innan vi äntligen såg kontrollen. Lite svårt det där med att alla branter inte
är med på kartan. Vi låg ändå ganska bra till i tid och hade stor marginal till
maxtiden. Jag försökte påpeka för Kerstin att vi hade värsta långsträckan
framför oss, men hon föredrog att ta en kontroll i taget. Efter en liten miss
på en bemannad kontroll så var vi äntligen ute på långsträckan (min skräck….).
I vanlig ordning körde vi i stort sett rakt på som vägval. Vi klättrade upp upp
och ner, genom det första grönområdet och upp på en liten kulle som kändes
olidligt lång. Jag kunde knappt lyfta benen och ramlade stup i kvarten ner i
små sankhål. Kerstin stegade på med sina älgakliv helt problemfritt. Snart var
det dags för lite stiglöpning genom grönområdet. Jag såg fram emot det. Väl ute
på stigen ville mina ben inte alls springa, energin var som bortblåst. Att gå
på stig finns inte normalt på min världskarta, men här fick vi gå. Det vara
bara att peta i sig lite energi och knata på. Ett svenskt lag passerade oss och
klättrade om oss på väg till kontroll nio. Vi hade inget att sätta emot och såg
dem försvinna. Kontrollen tog vi utan problem och nu var det ju bara två
kontroller kvar, gott om tid hade vi också jämfört med maxtiden (som vid det
här laget var vårt nya mål).

Jag hoppas att Kerstin inte fick avsmak från bergsmarathon
trots en lite svajig första start på OMM. Men utan magsjuka, blåskatarr, Borrelia (ja, det är faktiskt sant. Även det prickade jag in den här gången) och med en annan mer lättsprungen terräng kan det nog bli en bättre utgång. Lite bättre orientering skulle inte heller skada J Trots motgångarna var det ändå en kul resa, man lär sig av sina misstag.