OMM dag 2

Lite oroliga över övergången till vintertid var vi kvällen innan. Skulle klockorna och mobilen ställa in sig automatiskt? Vi hade dock inte behövt oroa oss då den sedvanliga väckningen med säckpipa och dans körde igång kl 7.00.

Så var vi äntligen iväg på dag två. Härligt med lite ny energi och nya utmaningar. Första kontrollen gick utan problem, men upp mot tvåan valde vi fel vägval och klättrade i eländig terräng upp mot kontrollen. Jag hade kartan i munnen för att undvika delamineringen, men den strategin fick jag snart överge. Vi lyckades också klättra för högt upp av bara farten innan vi tog kontrollen. Vi snubblade vidare mot tredje kontrollen som vi tog utan problem. På väg mot fyran hade vi Nicky Spinks och Jean Brown och ett herrlag framför oss och trots att vi hade bestämt att gå mer rakt på, ändrade vi oss och tänkte köra högervägval runt precis som damlaget före. Det var ett mycket dåligt vägval och vi fastnade i blockterrängen på bergssluttningen. Vi ändrade taktik och klättrade ner igen och återgick till ursprungsvägvalet. Vi såg flera lag swischa förbi nere i dalgången medan vi kämpade för att komma ner från blockterrängen. Ännu ett mindre bra vägval, hm….. Vi kämpade på och tog några kontroller helt ok, men farten var låg och lagen runtomkring var vid det här laget försvunna.

Vid kontroll sex irrade vi lite upp och ner för branterna innan vi äntligen såg kontrollen. Lite svårt det där med att alla branter inte är med på kartan. Vi låg ändå ganska bra till i tid och hade stor marginal till maxtiden. Jag försökte påpeka för Kerstin att vi hade värsta långsträckan framför oss, men hon föredrog att ta en kontroll i taget. Efter en liten miss på en bemannad kontroll så var vi äntligen ute på långsträckan (min skräck….). I vanlig ordning körde vi i stort sett rakt på som vägval. Vi klättrade upp upp och ner, genom det första grönområdet och upp på en liten kulle som kändes olidligt lång. Jag kunde knappt lyfta benen och ramlade stup i kvarten ner i små sankhål. Kerstin stegade på med sina älgakliv helt problemfritt. Snart var det dags för lite stiglöpning genom grönområdet. Jag såg fram emot det. Väl ute på stigen ville mina ben inte alls springa, energin var som bortblåst. Att gå på stig finns inte normalt på min världskarta, men här fick vi gå. Det vara bara att peta i sig lite energi och knata på. Ett svenskt lag passerade oss och klättrade om oss på väg till kontroll nio. Vi hade inget att sätta emot och såg dem försvinna. Kontrollen tog vi utan problem och nu var det ju bara två kontroller kvar, gott om tid hade vi också jämfört med maxtiden (som vid det här laget var vårt nya mål).

Ett stort grönområde tornade upp sig på väg till näst sista kontrollen. Det såg ut att vara vita passager genom grönområdet och vår plan var att pricka in dem och ta oss smärtfritt genom det gröna. Första passagen gick finfint. Sedan körde vi fast i det gröna och fick vända och börja om. Vi övervägde att springa runt, men det tyckte jag kändes onödigt långt. Skogen var helt galet tät, träden var beklädda med mossa och träden tycktes ha ramlat som plockepinn överallt. Rena trollskogen. Vi ålade oss under träd, hoppade över trädstammar och klafsade i höga grästuvor. Det var helt omöjligt att hålla en rak kurs. Vi sicksackade oss fram och till slut såg Kerstin en ljusning längre fram och skenade iväg åt höger. Vi kom ut på ett hemskt hygge där Kerstin flög fram och jag ramlade hela tiden. Väl ute på vägen

övertalade Kerstin mig om att det var smart att följa en gammal mur in till näst sista kontrollen. Själv ville jag köra runt på stigen, men orkade inte riktigt stå på mig. Längs muren ångrade jag bittert att jag hade korta tights. Granarna och taggbuskarna rev härligt i låren. Kerstin i sina långa tights flöt fram. Vi lyckades ändå missa själva kontrollen och irrade runt i flera minuter innan vi stämplade. Ut från kontrollen fick vi hjärnsläpp igen och körde rakt igenom det gröna. Det tog en evighet att ta oss ut till stigen. Sista biten var helt bisarr med lervälling och grästuvor, men det verkade inte bekomma Kerstin som var sammanbiten och fokuserad på att forsera. Vi passerade ett uppgivet lag som sladdade runt i leran. Väl ute på stigen fick jag ny energi och fick sträcka ut benen lite. Vi sprang på i bra takt ända in i mål. Med facit i handen tappade vi en och en halv timme på våra två sista vägval. Det är nästan en bragd i sig. Det är bara till att gratulera alla som lyckades bättre på OMM i år. Magnus och Daniel lyckades pricka in två nästan helt perfekta lopp och slutade 3:a i A-klassen.

Jag hoppas att Kerstin inte fick avsmak från bergsmarathon trots en lite svajig första start på OMM. Men utan magsjuka, blåskatarr, Borrelia (ja, det är faktiskt sant. Även det prickade jag in den här gången) och med en annan mer lättsprungen terräng kan det nog bli en bättre utgång. Lite bättre orientering skulle inte heller skada J Trots motgångarna var det ändå en kul resa, man lär sig av sina misstag.

OMM dag 1

När Kerstin frågade om jag ville köra OMM-elit tackade jag ja direkt. OMM är ju kul även om det är lite misär. Man kan ju inte komma mer än sist? Det hade jag ju redan testat en annan gång när jag körde med en okänd engelsman, då utanför maxtiden. Vi kände oss laddade inför äventyret ända till några veckor innan loppet även om vi inte lyckades få till någon gemensam träning. Kerstin lyckades bli magsjuk och jag drog till med århundrades värsta urinvägsinfektion så jag knappt kunde stå på benen. Trots allt kom vi iväg och installerade oss på vårt B&B i Newton Stewart. En extra soft dag innan loppet med lite träning och uppladdning hägrade. Träningen kändes allt annat än bra med extrem ryggvärk och jag ville bara dra täcket över huvudet och sova mig frisk. Restaurangutbudet vara allt annat än stort i lilla byn, men vi lyckades hitta ett litet kafé för lunchen. Innan maten anlände fick Kerstin hoppa in som akutläkare när en äldre herre fick andningsstillestånd vid bordet bredvid. Vi var sedan inte jättesugna på maten, men lyckades peta i oss lite. Innan sänggång hittade jag ett receptfritt läkemedel mot min infektion. Det skadade ju inte att testa? Det kunde ju inte bli värre.

Så var det lördag morgon och vi var på väg till starten. Som vanligt var det mörkt och långt till

Dimman tilltog och sikten blev noll

starten. 5 sega km verkade aldrig ta slut, men så var vi plötsligt framme. Just in time. Thoff, så var det vår starttid. Kerstin ställde upp på en BBC-play intervju precis innan startögonblicket så det blev inte så mycket planerande. Vi var iväg och våra orienteringskunskaper sattes på prov direkt. Lite inledande stig och sedan var vi ute i terrängen. Lite skakigt till första kontrollen med lite krokigt vägval, men vi gjorde ingen stor bom. På väg till tvåan, banans längsta sträcka, började många lag komma ikapp oss. Benen var tunga som bly och den sanka terrängen med knähöga grästuvor kändes inte så kul. Lite småprat med Daniel Hanson lättare upp stämningen lite, men det kändes långt ifrån bra. Jag sprang/gick hela tiden och väntade på att ryggvärken skulle komma tillbaka. Otroligt nog kom inga symptom tillbaka, jag kände mig alldeles frisk (förutom i benen då). Kerstin stegade på med långa kliv några meter framför mig. Vi klarade tvåan, men sedan bommade vi lite igen.

Regnet och dimman drog in och fler lag passerade oss och försvann i dimman. Det gick verkligen inte att få liv i benen, ingen kraft alls. Jag bet ihop och snubblade på bland de blöta knähöga tuvorna.

Ogillar höga grästuvor starkt....

Dom verkade aldrig ta slut. Plötsligt fick benen ny energi och vi stegade på uppför en extremt brant sluttning. Regnet tilltog och kartan började få ett nytt utseende. På väg till 6:an var själva kontrollpunkten helt oläslig på min karta då kartan delaminerades pga all väta. Kerstin fick sköta navigeringen då hennes karta var mer intakt (lite skönt då min energi inte var på topp). Vi gick på i dimman och passerade toppen Merrick för andra gången, där var snålblåsten var påtaglig. Sen tappad vi kursen lite och hamnade helt snett. Plötsligt hade vi ingen aning om var vi var. Vi irrade runt lite innan vi samlade oss och läste in oss.

Min karta efter en regnig dag på fjället.....

Så satt kontrollen där, precis där den skulle sitta. Vilken lättnad! Men missen kostade oss minst 40 min och luften gick ur oss. Tävlingsandan sipprade iväg i dimman. Ut från 8:an tog vi fel riktning och trillade ner på södra sidan av berget och vi hamnade i den för dagen svåraste terrängen. Istället för att springa på stig, skråade vi på en tuvig sluttning som aldrig tog slut. Upp upp upp och ännu mer grästuvor med lömska hål under. Helt omöjligt att springa i. Själva kontrollen var det minsta problemet. Vi började tvivla lite på att vi skulle komma i mål innan mörkrets intrång. Nedräkningen började. Bara tre, två, en kontroll kvar. Äntligen uppenbarade sig stigen till sista kontrollen och mina ben fick ny energi. Det gick så fort att jag stämplade en extra kontroll i farten, vår sista kontroll var såklart lite gömd uppe på en höjd och inte utmed stigen. Vi sprang in i nattlägret och det var inte helt kolsvart, god marginal till maxtiden på 12 timmar. Själva placeringen kändes oväsentlig efter vår långa dag på fjället, men vi hade i alla fall 5 lag efter oss i resultatlistan. Vi hann nätt och jämt att sätta upp tältet och installera oss innan mörkret föll. Vi var inte jättesugna på att hänga vid målet och diskutera

vägval så vi kröp in i tältet, åt mat och försökte sova lite trots ihärdigt pladdrande från granntjejerna som missat maxtiden på c-banan. Jag var fortfarande förundrad över att det gick att springa alls då jag dagen innan knappt kunde lyfta benen utan att det gjorde ont. Minnena från banan är dock nästan lika dimmiga som kartan…