2008-11-27

MÅLBILDER och ACTIONBILDER (2)

Läste Emmas kommentar från igår och den bara måste saxas in här: "Målbilder är inte lika roligt som actionbilder från banan". Kan inte säga mycket annat än - jag håller med!

Kika på den här actionbilden från banan för den är hur rolig som helst. Först ser vi en knashurtig kille. Knas eftersom han har pannlampa på dagen - roligt! Hurtig eftersom han ligger först och drar - roligt! Kille eftersom han är kille - roligt! Han ser ut att dricka samtidigt - är han verkligen kille? - Killar kan väl bara göra en sak samtidigt utan att ramla? - roligt! Fast han kanske inte dricker utan håller bara i flaskan eftersom han är så hurtig - roligt! Tittar vi närmare kan vi se att kartan ser knögglig ut - roligt! Hur det är med tumgreppet? Har han koll på var han är? Nä troligen lägger han för mycket krut på att dra, dricka och orientera. Han är trots allt kille och tre saker samtidigt är att gå över gränsen - roligt!

Orienterar killen bakom? Det vore roligt om han gjorde det! Nä hans uppsikt är bakåt -ännu roligare! Han ser ut att skrika något - roligt! Kan det ha varit KOM IGEN NU! - roligt! Tittar vi närmare kan vi se att kartan är helt hopvikt - roligt! Hur är det med tumgreppet? Har han koll på var han är? Nä troligen lägger han för mycket krut på att skrika och orientera. Han är trots allt kille och två saker samtidigt är att gå över gränsen - jätteroligt!

Orienterar killen som ligger sist då? Det vore roligt om han gjorde det! Nä han har fullt sjå att sätta ena foten framför den andra - ännu roligare! Han ser ut att grina illa - roligt! Tittar vi närmare kan vi se att kartan är helt perfekt vikt - roligt! Hur är det med tumgreppet? Har han koll på var han är? Nä helt säkert lägger han allt krut på att sätta ena foten framför den andra. Han är trots allt kille och en sak samtidigt är att gå över gränsen - superjätteroligt!

MÅLBILDER och ACTIONBILDER

Läste Emmas kommentar från igår och den bara måste saxas in här: "Målbilder är inte lika roligt som actionbilder från banan". Kan inte säga mycket annat än - jag håller med!

2008-11-24

MERA BAMMBILDER

Det var ett tag sen Emmas BAMM-bilder på lag 66 damp ner i mailboxen. Jag började, som Kalle i Kalles Klätterträd, tro att vår alldeles egna hovfotograf Emma var en dröm. Ni vet "Emma finns bara i fantasin men hon e fin tycker Kaallee". Nu heter jag inte Kalle och vi har ingen Kalle i teamet. Jag känner inte ens någon Kalle så det här inlägget är antagligen lite långsökt. Därför gör vi såhär:

Vi har i alla fall numera en Jonas och om vi kallar honom för Kalle så kan Peter som är teamets äldste, och därmed överhuvud, spela morfar. Nä han är inte tillräckligt tjock... Hmmm... Peter, Tomas, Lars och jag tillsammans väger nog lika mycket som morfar som sitter där under trädet och läser tidningen. Om vi tillsammans agerar morfar är det inte lika konstigt!

Emma har uppenbarligen uppmärksammat att vi har en Jonas, förlåt Kalle, för i söndags damp det ner några nya bilder från Kårsavaggestugan. Vänta lite... Om Emma har upptäckt det och mailat bilder så kan hon inte finnas i fantasin då behöver vi ingen Kalle. Fan också då var all den här texten onödig!

Vad jag ville säga var att bildarkivet från BAMM är uppdaterat med tre bilder på slutet.

KENYANGUBBTRÄNING

Läste på marathon.se att det var bra att distansträna som en kenyan. Träningen går ut på att man ska gå ut lugnt och öka. Eftersom ni säkert inte orkar läsa så citerar jag artikeln:

Distanspass på 10 km: Löpare som klarar milen på 40 minuter. Starta passet i lugn jogg (cirka 5.30-6.00 min/km i 1-2 km). Öka successivt så att farten är cirka 4.45 min/km vid 5 km. Fortsätt öka så att kilometer 8-9 går på 4.30 min/km. Avsluta lugnt den sista kilometern som en nedjogg.

Jag är ju sugen på nymodigheter så jag testade upplägget både på torsdagens 9,5 km och lördagens 15,5 km. Det var kanske inte hundra procent vetenskapligt då passen var både kortare och längre, leriga och på asfalt, kuperade och flacka så det var inte helt lätt att öka på sekunden rätt. På det stora hela kändes det som att det funkade, stabilt, som Dr Alban skulle sagt. Men ärligt talat? Är inte detta vanlig gubbträning?

PS Bifogar en, nej två, nej tre, bilder på Henry Rono, en av de största, kanske till och med den störste, kenyanske löparen genom tiderna. Numera också en gubbe DS.

R.I.P.

Jag är ledsen att meddela att Nikon Coolpix L4 gick till de sälla jaktmarkerna efter träningen i lördags. Denna suddiga bild på en markeringsstolpe längs värmdöleden ser ut att bli den sista bild som L4:an presterade. Han, hon, den, det har varit en riktigt trotjänare som har sprungit FEM-70 i danmark, två BAMM-70, ett Icebug 24, ett Icebug MM, tre Rogainingar och ett oändligt antal träningspass. Det har blivit många bilder genom åren men sista tiden har L4:an inte riktigt varit sig själv och nu startar den inte länre så jag säger R.I.P. Jag fäller en tår men säger också Ä.N.T.L.I.G.E.N. får jag köpa en ny kamera!

2008-11-20

Bevis på att vi var på OMM


Nu kan vi ge bevis på att vi verkligen var på det värsta genom tidernas historiska OMM. Vi kommer alltid vara ett av de 350 av 1250 lag som kom i mål första dagen trotts det hemska väder vi utsattes av.

2008-11-18

DA NEW TEAM

Antar att det inte undgått någon att det hänt saker med teamet sista tiden. Det började med att den nya hårt rockande medlemmen Jonas dök upp som ett yrväder en stormig OMM-resa. Efter det fick vi nya kläder och testade olika laguppställningar (än så länge är vi uppe i sex olika och då har vi inte testat alla möjligheter, som med fem löpare är oändliga, nästan). Nästa steg skulle vara nya frisyrer och för det ändamålet har Pälle har köpt en ny hårtrimmer. Än så länge är några av grabbarna fortfarande långhåriga men DETTA ÄR TEAM ROCKRUNNERS-SIDAN har i alla fall blivit friserad.

2008-11-17

ROGAININGMAP

Genom att lägga ut kartan med Team Rockrunners VI löprutt fortsätter jag att strö salt i såren på mig själv. Bara genom att titta på den svider det som eld. Teamet körde högervarv och började med kontroll 13 och 23. De första 13 km (ner till 93) gick det finemang och vi höll jämna steg med Lundhags. När det sen blev lite orientering, vilket borde vara vår styrka, började problemen. Kolla in löpvägen mellan 93 och 92 - snacka om slalom - Jens Byggmark eat your heart out! Tittar vi sen på 82 till 103 - nä gör inte det förresten! Fast den bommen var inte mitt fel för det var där någonstans jag började få slita ordentligt. Lasse och Jonas sprang först och skötte orienteringen, så det så!

Asfalten längs gamla Lännavägen var grym. Jag bromsade teamet som värsta asbestklossen. Det var synd för hade jag orienterat hade vi ALDRIG sprungit in så tidigt in till 91:an och sen så långt tillbaks igen (nästan 180 grader fel) från 101:an, så det så!

Strax innan bron över Orlången mötte vi team II.

Från 61:an och 51:an var det uppförsbacke till mål, en enda lerig lång uppförsbacke. Trots Lasses och Jonas peppande tillrop och att jag käkade giftgelé som popcorn kom jag aldrig ur koman. Hade det varit en något sånär normal dag så hade vi fixat 41 och 31 lätt.

Team Rockrunners VI:s resa slutade med 2 överhoppade kontroller, 46,3 km löpning och tiden 5:40:33. Lag II tog alla kontroller och slutade fyra. Vår sjundeplats var lite snopen men idag är det bara 363 dagar kvar till revansch...

2008-11-16

ROGAININGBILDER

Stockholm Rogaining 2009 blev ett synnerligen mediokert lopp från Hedlunds sida. Kroppen fungerade inte alls så Jonas och Lasse fick vänta länge och ofta medan jag slet och kämpade i slowmotion. Skulle det aldrig lossna? Tryckte in ännu en giftgel men inte fan gick det bättre. Nu efteråt kan man nästan se hur illa det gick. Bilderna är få, suddiga och mörka, precis som mitt lopp.

2008-11-14

Teamkläder har anlänt


För att på bästa sätt synas och gör lite reklam för vårt team så har nu våra kläder från sponsor Trimtex kommit precis lagom till helgens stortävling Stockholm Rogaine.

HIGHWALLEY HILLS

Egentligen består högdalstoppsområdet av tre toppar men tittar man närmare på kartan så är toppen nere i sydväst på andra sidan järnvägen rätt hög den med. I morgon hoppas jag på att dom klämt in en tre-fyra högpoängskontroller i Highwalley Hills. Minst!

2008-11-12

TOKKÄKA

Med tre dagar kvar till Stockholm Rogaining är det dags att börja tokkäka. För att få en optimal uppladdning rekommenderas, nej beordras, alla att följa följande recept resten av veckan:

I dag onsdag blir det Köttfärssås a la STARCUS 2005. I morgon torsdag käkas ett rejält lass Flying STARCUS 2006. Det hela avslutas i övermorgon fredag med, nej det blir inte Ingentingreceptet från 2007, utan här ska vi äta någonting nytt och fräscht.

Eftersom vi har ett nytt team ska vi såklart ha nya recept. Vi har hyrt in ett par mästerkockar och först ut är Masterchef Gordon Skipper Hedlund. Va! What the PIIP! Vad i helPIIPvete skriver jag? Skipper! Nä fy PIIP något dublirvaduäterPIIP (länkar inte ens dit) no way José. Gordon F-word Hedlund ska det stå!



Hell yeah! The recipe for the final supper this friday is "FuPIIPckin Chilirockbaconrunningpastarasta" It´s not a recipe because your mission is to work out the best motherPIIIPin rastapasta with this ingredients:

For one person you need 2 baconpackets, chilisauce, tabasco, 1 can of fat cremefraiche (no PIIP lightshit), 1 onion, 1 clove of garlic (no whole garlic you PIIIP idiot), red, green and yellow pepper (yeah we´re talking rastapasta), salt, paprikapowder and blackpepper. Finally we need a lot of pasta. I prefer, no I PIIP demand fresh pasta but I know you rockrunners like hard rockin stuff so hard wholemealpasta will do.

OK you have six minutes, each minute equals one running hour. When I say STOP you STOP! When I say FUCK you FUCK! (här hinner PIIPmaskinen inte med) No that was a joke, but if you fuck up you will be fucked up, big time. After these six minutes I will point out the best, hottest, most recharging dinner. Alright motherPIIPers start cooking and welcome to HELL!

2008-11-11

PM

I PM kan man läsa att allting är ungefär som vanligt.

RETURN OF THE LIVING DEAD

Jag skrev för några dagar sen att STARCUS-sajten var lika död som Johnny Thunders och Johnny Cash. Så har det varit sedan någon gång i augusti men idag så ryckte vår gamla webmaster David ut och reparerade saker och ting. Som värsta George A. Romero fick han sajten att återuppstå från de döda. Givetvis sker inga uppdateringar längre eftersom själva teamet är stendött och begravet men det återigen fint att gå in och läsa gamla inlägg, veckans STARCUSAR och reportage. Apropå reportage. Förra året haltade vi runt Stockholm Rogaining. Fyra dagar kvar...

Ny Lagmedlem - Jonas Möllare

Jonas Möllare
Född: 1968

Lagsporter har legat mig närmast om hjärtat, senast 13år inom Innebandyn och merparten som tränare. Numera är det mig själv som det satsas på och gärna löpning eller längdskidåkning ute i det fria.

Bor på Östermalm med fru och två barn 3 och 7år. Har alltid haft det lätt gällande konditionsidrott och numera är Vasaloppet och andra extrema löptävlingar stående inslag. Förutom mitt SM-guld som tränare 2002, står jag normalt i startled 2 på Vasaloppet och ser 2008 som det år då min extremelöpar karriär startade.Hittills har det blivit en 4:e plats i Ladonia Mountain Trophy samt en 7:e plats i SUM båda under 2008.

Jonas var även med på den nu mer legendariska upplagan av OMM i Uk, men tävlingen avbröts pga. orkanstormar och spöregn.

2008-11-10

REGNROGAINING

Denna inte fullt så ljuvliga måndag är det fem dagar kvar till Stockholm Rogaining och nedräkningen fortsätter. Som en skrynklig Metro på tunnelbanesäte hittar vi idag team STARTEX äventyr i Tyresö 2006. En gång i tiden fanns en sajt men den är lika död som Johnny Cash. Om jag inte minns helt fel fanns bilder, kartklipp och lite allt möjligt snyggt paketerat i reportaget. Men det var då och nu är det nu. Det gamla talesättet "det är ingen mening att gråta över spilld sportdryck" passar fint men som tur var (?) hittade jag texten i en wordfil och bilderna lever kvar i bildarkivet (klicka på bilden) så håll tillgodo.




Förberedelserna för teamets fjärde (och vad som var tänkt att bli det bästa 22-3-2-?) Rogaine kantades av problem. Först blev Lars avstängd/stängde av sig själv efter sömnskandalen i Björkliden. Som ett brev på posten fick han problem med comebacken och hela hösten var en uppförsbacke längre och brantare än den mellan Trollsjön och 1419-toppen. I ett sista desperat försök att komma i form med ett klättringspass tog han i för hårt och messade upp ryggen fett. Trots att det handlade om att greppa en greppkloss på en klättringsvägg kan man väl säga att ordspråket ”Att gripa efter det sista halmstrået” passar ganska bra. Att jag legat sådär lagom på latsidan och endast dragit på mig en rejäl förkylning var bara en höjdkurva av problem i sammanhanget.

I alla fall påbörjades operation övertalning och en anmälan slängdes in. Lyckades med tjat och gnat få Lars att inse att det inte skadar att ställa upp. Lyckades också intala mig själv att man kommer långt med rutin. Till slut testade Lars ryggen med några lättare löpningar vilket bara resulterade i att ryggen låste sig helt. Just som operation övertalning skulle styras om till lillebror Hedlund hörde Trimtex-Tomas av sig. För andra året i rad drogs han med en förkyld teamkollega. I detta läge tog det inte många sekunder innan Team STARTEX var fött.

Nu återstod fem dagar av förberedelser. Bägge körde några pass på varsitt håll och vi skickade en handfull mail, laddade pannlamporna och åt massor av käk. Fredagen var en kanondag med sol och plusgrader så längtan blev större. På eftermiddagen kom jag på att jag utsett ”Flying STARCUS special” till VSV45 så det fick bli en tur till affären så att middagen kunde bli kyckling och åter kyckling. TV:s väderprognos spådde fulväder så en liten fulwhisky spolades upp och under ett sista telefonsamtal peppade jag och Tomas varandra med snack som ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”, ”det som inte dödar härdar”, ”dåligt väder passar oss”. Sen var det bara att vänta in lördagen.

Tävlingsområde var i och runt Tyresö med Krusboda skola som Hash House*. Jag var på plats lite över klockan 10 och mötte cyklisterna Petta och Patte på parkeringen. Vi checkade in och letade upp ett stort bord så klippandet och klistrandet skulle gå enkelt. Ett telefonsamtal till Tompa sa att han var på ingående.

Vaselin-Tomas, Carro och Malte anlände strax innan 11 då kartorna skulle delas ut och sen blev det lite oordning innan folk satt vid sina bort med pannorna i djupa veck. Årets tilldelning bestod av två stora och en liten karta som sa att tävlingsområdet var stort men inte jättestort. Första reflektionen blev att det här kan ju inte vara så långt men vartefter man hittade allt fler små ringar (oh shit en längst däruppe, ja och en är längst därute på udden också…) kunde man konstatera att resan även i år skulle kunna bli lång.

I Albyskogen och runt Tyresö-Flaten var det mycket kontroller med få poäng per kontroll. Norrut mot Nackareservatet och Erstavik var det istället färre kontroller men högre poäng per kontroll. Efter en stunds förvirring tog det nyskapade teamet kommandot över sig själva. Trots stort självförtroende insåg vi att det skulle bli svårt att hinna allt. På tid alltså för orkar gör vi ju. Fast vi vägrade nederlag under bestämmandet av rutten. Istället tänkte vi ut en runda där vi inte skulle hoppa över en enda kontroll. Däremot lade vi in tre checkpoints där vi skulle kolla klockan.

STARCUS-strategin tidigare år har varit att köra orientering först och löpning på slutet för att inte missa när det blivit mörkt. STARTEX-strategi blev rakt den motsatta då vi valde löpning först och orientering sen. Tror inte det fanns någon tanke bakom detta utan vi kände oss nog bara löp- och orienteringsstarka. Tiden till klockan 12 var länge god men de sista fem minuterna gick snabbt och hux flux skulle vi starta. Teamet hann ut i tid men nog kändes det som att några inte hunnit klart för inte sjutton var alla lag på plats när vi släpptes iväg?

”Hinna-allt-strategin” skrotades direkt med att vi hoppade över närmaste tiopoängskontroll och styrde kosan sydväst mot fyrtiopoängaren vid Barnsjön. ”Ska vi hoppa över någon ska det vara en tiopoängare”. På vägen till ettan passerades Tomas barndomshem så orienteringen var inte direkt jättesvår. Kontrollen spikades och SI-enheten var sådär seg som den brukar vara när man stämplar först. Yippie vi leder!

Vi fortsatte västerut mot 51:an och även här låg vi först, till och med före cyklisterna som hade det tungt i vätan. Det blev kartbyte in på lilla kartan och asfalten bort mot Skrubba. På vägarna sa det svosch några gånger när cyklister passerade. Vi blev även omåkta av P&P som såg ut som två blöta hundar. Vid gamla diskot Energikällan var det vätskekontroll. Tyvärr serverades bara sportdryck men Tomas som kört en elitmässig start utan vätska för att få mindre att bära fyllde sin flaska.

Två kontroller senare bar det av norrut via Storkällan mot Älta och efter en knapp timmas löpning hade vi hunnit till berget ovanför Strålsjön. För att följa schemat om att hinna och inte minst orka alla kontroller (?) slurpade vi i oss dagens första gel. Resan gick sen vidare i nordvästlig riktning över Ältavägen. Det var dags för dagens första hundrapoängare, en liten brant strax ovanför Ulvsjön som plockades utan problem.

Riktningen styrdes om österut för en tvåkilometerssträcka och dagens andra maxpoängare. Sträckan i sig var rätt trist med 1,5 km stig men det var härligt att springa på klassisk mark då vi passerade Tenntorp, Sandasjön och den nerbrunna Tuppstugan. Jag skänkte en tanke till vårt gamla Kasby som brann ner på liknande sätt. Framme vid själva kontrollen fick vi uppleva hur mycket det regnat - regnade. Det var vatten överallt och efter att vi stämplat var vi faktiskt på väg att drunkna i det stora kärret. Efter exakt 100 minuter var vi framme vid vägkorset nära Knipträsk och dagens andra vätska. Här var det dags att fatta stora beslut.

Ytterligare en jättelång sträcka till sista hundrapoängaren vid Lundsjön och ännu längre tillbaks runt Erstavik.
Rakt söderut för att hinna ta massor av kontroller nere i Alby-Tyresö senare i eftermiddag.

Trots att det bar oss emot att hoppa över en hundrapoängare enades vi om att alternativ två var det enda rätta. Trots rätt vass löpning skulle det ta minst 45 min fram och tillbaks och på den tiden hinner man rätt många kontroller.

Just som vi skulle styra söderut kom en kille i lågskor och paraply promenerandes. Vad tusan gjorde han här mitt ute i storskogen? Snacka förresten om monumental skillnad mot förra årets löpning på Djurgården då vi möttes av hundratals, ta tusentals flanörer. På väg till 31:an såg vi en älg – nej den är för liten, det är ett rådjur- nej den är för stor – EN HJORT med stora vackra horn. Vi fick äran att springa efter honom något hundratal meter och någon sådan naturupplevelse fick man minsann inte göra förra året. Det närmaste djur man kom där var östermalmsdamernas uppstoppade pälsar och något liten mops.

Ett svårt nittiopoängskärr uppe på Harberget klarades galant och sen skulle vi bara runda Öringesjön för ännu en vätskekontroll. Både före, vid, och efter vätskan mötte vi ett gäng Rogainare som kört högervarv. Nu hade vi varit ute i 2,5 timma och det började skymma en aning. Nej det gjorde det nog inte, det blev nog aldrig riktigt ljust idag. Vi klättrade upp till 62:an och körde sen lätt asfalt i 2 km ner till Tyresö Slott. Tomas visade upp något som skulle kunna anses vara en antydning till svacka. Jag hörde ett lätt gnyende och såg att steglängden kortades ner en aning. Men det var nog ingen riktig svacka för vi borrade på rätt bra ändå.

En halvelak kontroll med mycket motvind längst ut på Notholmen och tillbaks samma väg fixades innan vi skulle ut och upp på den höga, branta och långa udden ner mot Bergholm. Alla som någon gång varit på det berget vet att det är ingen lek. På många sätt är det till och med värre än i Björkliden eftersom det är överdjävlig, eländig och riktigt brötig skog. Att det dessutom var på väg att skymma och var riktigt blött gjorde att det nästan kändes lite farligt. Den första kontrollen var enkel och hög men den andra ännu högre och dessutom svår. Vi gjorde den onödigt svår genom att slarva vilket resulterade i dagens första bom. Lite stukade till mods struntade vi därför i kontrollen längst ner. ”Kan vi strunta i två kan vi strunta i tre”, ”Denna d-la skitudde, nu springer vi i Alby istället”.

Sagt och gjort, vi vände återigen norrut och passerade Uddby kvarn och den lilla träbron ut på Rävnäset. Det började bli riktigt mörkt men vi kunde inte undgå att märka att herr bäver varit framme och fällt träd för vi var tvungna att klättra över en massa stammar. Framme vid 72:an tändes lamporna och vi hade giftfest. ”Klockan är kvart i fyra, vi hinner resten va?”

På asfaltspartiet i Gimmersta gnisslade Tomas till än en gång men totalt sett var vi starka. Genom Albyskogen som normalt sett rymmer en vanlig bana skulle vi ha typ en vanlig bana. Jo det var faktiskt så. Vanligt långa sträckor och kontrollerna 22-23-41-21 och 13 plockades i rask takt. Nåja det gick nog inte lika raskt längre men det var i alla fall problemfritt. Då det var länge sen sista vätskekontrollen passade vi på att fylla flaskorna i Albys bastu innan spurten runt Tyresö-Flaten. Vår tredje checkpoint vid Nyfors sa att vi hade 1:10 på oss. Hinner vi alla? Ja troligen, men då får vi f-n inte bomma en sekund! OK vi tar 52:an och 53:an men struntar i 32:an så vinner vi sa jag. OK vi hoppar 32:an men jag tror inte vi vinner sa Tomas. Vi vinner om vi inte går in i väggen sa jag. Vi går inte in i väggen sa Tomas. OK då är det klart sa jag. Sen skrattade vi lite. 52:an gick kanon och till 53:an var det väg hela vägen men kontrollen var en liten skitsten och eftersom det inte förekommer reflexer på Rogaine var den skitsvår. Det fick bli en vända ut till kraftledningen sen hade vi 50 poäng till.

Den löjligt dåligt betalda tiopoängaren spikades och 43:an gick av bara farten. Sen hade vi bara en kontroll kvar. Shit-påmm-fritt vi har en över en halvtimma på oss att ta sista. Ska vi köra tillbaks till 32:an? Äsch det hinner vi aldrig. Nej och det behövs inte sa jag kaxigt. Som tur var sprang vi inte tillbaks. Den lätta stenen ovanför Gammelströmmen var inte helt lätt i kolmörkret så vi sprang (läs gick) och letade på varsitt håll ett par minuter men till slut satt skärmen där. Då vi hade 25 min på oss på 700 meters ”spurt” struntade vi i den patenterade tvättäkta H-16-spurten. Vi var i mål kvart i sex, femton minuter för tidigt, och det kändes riktigt enormt jätteskönt. Värme, torra kläder, godis, dricka, inga chips i år? Det gör inget!

Resultattavlan sa att ledande lag inte hade mycket poäng men det var inte många lag i mål ännu. Duschen var nere i Alby så efter fotografering dundrade vi ovetande om resultatet iväg i bilen. Bastun var full och när snacket gick om hur långt, tufft och blött det varit förstod vi att vi låg rätt bra till. Ombytet gick rätt snabbt (utan kramp, är man bra tränad, eller tog vi i för lite?) eftersom middag och prisutdelning väntade. En snabb resa tillbaks och en titt på resultattavlan sa att team STARTEX krossat alla denna dag.

team STARTEX, Pälle Hedlund, Tomas Albinsson 1490p (5:43:59)
Peter & Björnen, Peter Sunden, Björn Andersson 1330p (5:57:46)
Team JAS, Jonas P, Sonny P, Patrik B, 1230p (5:46:22)

Med facit i hand (mycket ork och 16 minuter) hade vi förmodligen hunnit ”ettan” (nr 12) eller den där 32:an, eller kanske till och med 93:an nere på Bergholmsudden (det var ju nästan bara stig och väg), men aldrig 102:an vid Saltsjöbaden. Men vem kommer ihåg det om hundra år?

Team STARTEX korta karriär får än så länge anses vara en stor succé. Får se om den kan bli längre? Någon gång i framtiden kanske inte någon kan eller vill eller är sjuk. Sen finns ju alltid alternativuppställningen Team TRIMCUS. Den var ju nära att ställa upp i Höstlunken då med mig och Ivve, men det skulle säkert lika gärna kunna vara Lars och Tomas eller Lars och Ivve. Hur som helst kanske det inte är så dumt att vara två team. Kan man inte tävla mot varandra kan man tävla med varandra.

I vilket fall som helst kompletterade jag och Tomas varandra fint. Det var nog inte så flamsigt som när team STARCUS gör skogarna osäkra. Men det var lagom seriöst och enormt skönt att känna att man var STARCAST eller hur Tomas!!!

Over and out och ROCK ON

* Hash House är australiska betyder inte hasch-hus utan start, mål, tävlingscentrum och varvningskontroll.

Nedskrivet någon gång i november 2006 av Pälle

2008-11-09

Träningshelg i Kungliga Ockelbo

Helgen uppe i Ockelbo startade med ett Lördags-låååååångpass uppe på bergen kring Rönnåsen i Ulvsta. Där familjen på besök hos sonens morföräldrar.

Jag var grymt sugen på ett riktigt tufft pass med många höjdmeter och ett pass över 2tim. Första delen var lättlöpt men efter 50min så kom en stigning på 120m och det på 2km löpning. Den biten skulle bara gå hårt och jag höll bra tempo och segade mig till toppen av Häståsen. Väl där blev det en PowerBar gel och dricka. Sista delen var blandad löpning av grusvägar och mindre stigar och många mer höjdmeter. Total stigning på passet blev ca. 1000 höjdmeter.

Söndagens pass bestod av att Valbo AIS orientering arrangerade en återkommande ploytävling där man springer på gammla kartor från förr och där mycket inte stämmer för utom kurvbilden. Jag hade redan innan klargjort att det skulle bli träning och inte tävling för min del.

Att bara få njuta av ett pass i skogen är mer än vad man kan begära av ett träningspass. Inledningan gick rätt bra men efter hälften så började jag missa och sen var det kört. Ja kört menas med att jag skulle missa mer. Väl i mål så var jag ca.25min efter segraren. Men jag är mer än nöjd av min insats denna helg.

Får hoppas veckan träning kan ge oss ett fint resultat på årets sista tävling nästa helg.

2008-11-07

YUPPIEROGAINING

Denna ljuvliga fredag är det åtta dagar kvar till Stockholm Rogaining och nedräkningen fortsätter. Som en tummad skvallertidning på ett torrdass hittar vi idag team STARCUS äventyr på Lidingö 2005.

En gång i tiden fanns en sajt för teamet men den är lika död som Johnny Thunders. Om jag inte minns helt fel fanns bilder, kartklipp och lite allt möjligt snyggt paketerat i reportaget. Men det var då och nu är det nu. Det gamla talesättet "det är ingen mening att gråta över spilld öl" passar fint men som tur var (?) hittade jag texten i en wordfil och bilderna lever kvar i bildarkivet (klicka på bilden) så håll tillgodo.


Tävlingsområdet för årets upplaga av Litepac PowerBar Rogaine var Lidingö, Östermalm, Gärdet och Djurgården. Vi kunde alltså vänta oss mycket väglöpning och stadsorientering, så väglöpardojjorna plockades med istället för de vanliga orienteringsskorna. Temperaturen låg på några grader under noll, så det blev också till att få med sig långkalsonger och mössa.

Efter kartutdelningen, en timme före start, blev det inte det vanliga klippa och tejpandet. Vi fick nämligen ut tre kartor där den ena var Djurgårdskartan som inte kunde tejpas ihop med någon annan karta. De två andra var Lidingö delat på mitten så det var bara att enkelt foga ihop dem till en stor Lidingökarta – i den udda skalan 1:16 000.

Det var heller inga större problem att planera löpvägarna. Förutom rundan inne i stan och på Djurgården fanns det tre olika slingor ute på Lidingö att välja på – en runda på varje udde om man så vill. Det var bara att välja i vilken ordning allt skulle tas och vilken som kanske skulle ratas. Vi bestämde att de orienteringstekniskt svåraste kontrollerna skulle tas i dagsljus medan de lättare kunde få vänta tills det blev mörkt. Vi beslutade också att ta de långa transportsträckorna in och ut ur stan tidigt på dagen, medan benen fortfarande var pigga.

När starten gick visade det sig att de flesta tänkt precis som vi. Så gott som alla lag drog iväg mot kontroll 21 – efter oss förstås, eftersom team STARCUS tog täten redan från första steget. Ja, naturligtvis ledde vi hela tävlingen efter en tagen kontroll.

Sen rullade det på. Vi hade lag omkring oss hela vägen på väg mot Lidingöbron, som låg strax efter oss och kämpade för att hänga med i vårt hårda tempo. Det märktes också att vi hade en annorlunda inställning än vad vi tidigare haft när vi rogainat. Vi tjattrade nämligen inte så mycket som vi brukar. Nej, vi var ganska sammanbitna och fokuserade. Det blir väl så när man blivit ett elitlag… Ändå hade vi nog bra mycket roligare än det lag som vi mötte några gånger under dagen där kille 1 hela tiden låg 100 meter före kille 2 – båda såg ut att vara ruskigt förbannade på varandra. Hmm, en kurs i teambuilding med team STARCUS skulle nog vara en framgångsrik investering…

Efter Lidingöbron, på väg in mot stan, blev vi ensamma. Lagen som hängde oss valde att ta en kontroll som låg precis ovanför brofästet på Lidingösidan. Vi valde att vänta med den tills vi kom tillbaka igen. Det var nämligen en vätskekontroll och för vår del fanns inget behov av påfyllning.

Det var ganska kul att plocka kontrollerna inne i stan. Folk på Valhallavägen ryggade skräckslaget tillbaka när de såg oss vilt stirrande, frustande orienterare komma rusande emot dem med pannlampor på huvudet – klockan var omkring halv två och det var många timmar kvar till mörkrets inbrott. Ännu mer publik hade vi längs Djurgårdsbrunnskanalen. Massor med flanörer i larviga halsdukar (det heter nog ”scarfs” på Östermalm, tror vi) bromsade vår framfart. ”Maka på mopsen, damer”, hojtade vi och stänkte lite svett omkring oss.

Djurgården är väldigt lättlöpt, kunde vi konstatera. Här plockade vi dagens alla högpoängskontroller i rask takt. Två hundrapoängare och två nittiopoängare på mindre än en halvtimme. Det kan jämföras med att vi senare på eftermiddagen offrade över en halvtimme på en enda liten femtiopoängare. Kanske kan man påpeka för arrangörerna att högpoängarna borde varit mer utspridda, så hade valet av vilka kontroller som ratades blivit mer avgörande.

Ja, rundan runt Djurgården gick fort. Vi hann knappt heja på Petta och Nicke som kämpade på sina cyklar och vi hann knappt fundera på att vi inte hade något toapapper med oss, innan vi var på väg ut mot Lidingö igen. Och det var där någonstans, när vi passerade Ropsten, som vi insåg att vi är mer hemmastadda i skogen än i stan. Vi hade bara hållit på i två och en halv timme, men mestadels hade vi kutat på asfalt, eller annat plant och hårt underlag, och nu började benen stumna.

Vi masade oss upp till Lidingöbroskontrollen. Där insåg vi att vi hade sprungit mycket fortare än vad vi trott att vi skulle göra. Vi bestämde oss därför för att ta även en kontroll som inte ingick i den ursprungliga planen. En kontroll ute på öns södra kustremsa. En kontroll som dock innebar att vi fick springa ännu mer på asfalt.

Trots stumma ben, trots att Pälles vader spändes till gränsen till kramp, trots att Lars vänster knä stelnade och värkte. Ja, trots livets alla vedermödor och världens alla plågor så kämpade vi vidare. Det var bara då det blev för mycket uppför eller för brant nerför som vi tillät oss att sakta ner på farten. När vi vände norrut igen och rundade Kyrkviken funderade vi båda på hur vi skulle kunna ta oss hela vägen ut till Fågelöudde och tillbaka. Men vi sa inget till varandra. Negativa tankar sprider vi inte till varandra i team STARCUS. Nej, istället tittade vi på klockan och började sjunga på Stones ”Time is on my side”.

Det var också där någonstans, strax efter att vi passerat Lidingövallen och Lidingöloppsmarkeringarna sa att det var 22 km kvar, som det var dags att tända lamporna. Nu hade vi också börjat trycka i oss giftgel med jämna mellanrum. Faktiskt var det nästan bara giftgel som gick åt under årets rogaine. Det trodde vi aldrig för några år sedan när vi satte pris på dens huvud som hade uppfunnit en så vedervärdig produkt. Nej, nu älskade vi vår giftgel som ölen till chipsen, som solen på sommaren, som sovmorgon en lördag, som sex på jobbet (Hallå! Vem sa det?) Ja ja, hursomhelst! Vi erkänner! Vi kan helt enkelt inte leva utan vår giftgel längre!

Pigga i kroppen och pigga i huvudet ägnade vi oss nu ganska mycket åt vårt vanliga pladder. Benen ville ju ändå inte spurta fram så vi kunde lika gärna snacka skit. Vi hade ju ändå inte så bråttom. Kontrollerna togs utan större problem och innan vi visste ordet av var vi på väg uppför den slingriga skogsbacken till målet vid Säckatorp. Innan vi går i mål måste vi bara än en gång poängtera hur in i h*lv*t* ont i vaderna Pälle hade och hur s*t*ns j*vl* ont i vänster knä Lars hade – bara så att ingen har missat hur vi led.

Vi kom i mål med 35 minuter till godo. Just då tyckte vi inte att det gjorde något. Våra ben ville ju ändå inte kuta mer. Vi var överens om att vi gjort ett näst intill optimalt lopp – inga bommar, bra vägval, bra fart…

Det var fler lag som kom tidigt i mål. Bastun – den ”mixade” bastun där Lars naturligtvis klev rakt in utan handduk – blev snart full och snacket om vilka kontroller de andra lagen tagit skvallrade om att vi nog låg bra till. När vi till och med blev gratulerade till segern började vi verkligen tro at vi nått vårt mål… Redan några minuter efter sex, när alla lag kommit i mål, kom resultatlistan upp. Vi var snabbt framme och läste… Men vad stod det? Stod det verkligen rätt? Några som kallade sig ”Småland” hade 40 poäng mer än oss och inte nog med det! Ett mixed-lag från Sundbybergs multisport hade 20 poäng mer än oss. Vi var bara 3:a totalt sett (2:a i herrklassen).

Besvikna? Vi i team STARCUS blir aldrig besvikna. Men om vi säger såhär: Förra året när vi kom 3:a var vi otroligt positivt överraskade och överlyckliga. Nu, när vårt mål var att vinna, var vi inte riktigt lika saliga. Och om vi säger såhär: Vi hade 35 minuter tillgodo. Dessutom tog vi det väldigt lugnt på slutet eftersom vi hade så gott om tid på oss. Utan problem hade vi hunnit till den närmaste fyrtiopoängskontrollen. Ja, nu hade ju det inte räckt eftersom ”Småland” också kom i mål med en halvtimme tillgodo. Men om vi äger såhär: Våra ben var nog inte alls så trötta och slitna som vi inbillade oss och hade vi bara tagit i lite hade vi helt klart hunnit ta även de fyra kontroller som vi hade hoppat över. Då hade vi vunnit med 140 poäng…

Texten är skriven av Pälle och Lasse någon gång sent i november 2005. Som ni förstår är det helt oredigerat, onyanserat, inte helt opartiskt och (som vanligt) mycket med glimten i ögat.

ROCK ON, PÄLLE

2008-11-06

HASCHHUSET

Visst var Farsta Gymnasium TC och hasch house! På Unibet var oddset nere i 1:15, på Ladbrokes 1:08. Mr Everest Poker? Han slutade spela på objektet för länge sen. 9 dagar kvar...

2008-11-05

DIMMA

Dimma är en låt från 1979 med Dag Vag som går att återvinna hur många gånger som helst. Stig Vig sjunger:

Åker
Genom natten
Dimma
Runt mej
Svävar
I natten
Dimma
I mej

Det är hela texten och eftersom det idag är 10 dagar kvar till Stockholm Rogaining återvinns Dimma. Det sker dock inte med dimma i Dimma utan riktigt dimma. Idag ligger dimman så tät över Skeviken och Långholmsfjärden att fartygen brölar i sina mistlurar. Brölandet får mig att tänka på brunstiga älgar. Skogens konung är släkt med renen och renar leder oss in på snö. När det ligger snö ute är det ofta kallt och när det är kallt kan det uppstå dimma.
Vid Nolinge Gård var det dimmigt den 20 november 2004 och därför blir dagens återvinning det dimmiga reportaget från Litepac Powerbar Rogaine det året.

2008-11-03

GAMLA KLÄDER

Alla som kan sin Sällskapsresa vet att Sivan går på date med Pizzaracern José. De hamnar på äkta spansk restaurang med racerns morsa som förkläde och där äts den spanska nationalrätten "gamla kläder". José säger att det påminner om pyttipanna och att man behöver mycket peppar. Sivan river då upp ett pepparkar ur handväskan eftersom Majsan sa att hon skulle ha det som försvar då spanjorer kan bli väldigt närgångna. Ett klassisk filmklipp som kan ses hur många gånger som helst.

Gamla RHALRB-reportage kan såklart aldrig bli klassiska filmscener men de kan i alla fall jämföras med gamla kläder och vara minst lika nostalgiska. Varför inte börja med reportaget från Litepac Powerbar Rogaine 2003?
Tittar man på bilderna ser man att RHALRB sprang i gamla kläder. Den som orkar läsa hela vägen ser att Team Silva Multisport 1 med Peter Juthberg kom tvåa med 1760 poäng. Det kanske betyder att han och Tomas är favoriter? Nä vänta lite! Tomas och jag vann ju 2006. Är vi favoriter? Nä det går ju inte, vi springer ju inte i samma lag? Lars och jag kom tvåa 2005. Är vi favoriter? Nä vi är ju med i lag VI och ett sjättelag kan ju inte vara favoriter. I så fall måste lag I vara djävligt bra. Nähä har vi inget lag I. Vet jag nånting egentligen? Jo en sak vet jag. Det är 12 dagar kvar!

2008-11-02

HERBSTTRETEN

Dagens Höstlunk på 15.110 meter fågelvägen och 20.420 meter löpvägen var just en lunk. Team Rockrunners 3, 4, 5 (eller vad vi nu hette?) med Jonas (den rätt gröne orienteraren, SUM-sjuan) och Pälle (den rätt svarte orienteraren, natt-KM-vinnaren), bakom kartorna startade mitt i en diskussion om startproceduren så vi lyckades missa ettan. Det blev snett höger men efter inläsning vid storkärret gick det bättre. Vi fortsatte i snackfart men efter några kilometer ökade speeden här och där. Vid kontrollerna tog vi det däremot lugnt och snackade genom nästa sträcka. Mellan skärmarna sprang vi sen och skrek stigen, bäcken, höjden, blåkärret, gulkärret, stora stenen osv. Det var nog en del därute i skogen som undrade vad vi höll på med.

Kartan var 1:10.000 och fick inte plats i scannern så ikväll fick den gamla rockkameran rycka ut. Klickar ni på bilden ser ni att resultatet blev lite sisådär (ungefär som vårt lopp), (mindre och större bommar på ettan, sexan, nian, elvan och sexton), (jag vill ju inte lära ut all OL-kunskap så där på en gång), (då kan han ju tro att det är lätt med orientering). Däremot hade vi djäkligt skoj i skogen och det blev ett härligt lågintensivt söndagspass inför Stockholm Rogaining.

Nu ikväll har Team Rockrunners I blivit Team Rockrunners VI då vi beslutat att ställa upp med ett tremannalag (Pälle, Lars och Jonas) på Rogainingen. Team II fortsätter att vara team II om nu inte någon blir sjuk. Då bildar vi team VII som består av?