2015-06-27

VINST PÅ JÄTTELÅNGT

Det rykte lite i tävlingstarmen efter Oslo Ecotrail. Springa, springa inte, springa, ja det var frågan. Efter lite vel fram och tillbaka blev det en sen efteranmälan på ons kväll. Bara att ladda lite snabbt inför tävlingen. Rena kortdistansen på 68 km.



Det var bara att ställa väckarklockan på 5.15 och plocka ihop lite tävlingsprylar. Alldeles för tidigt blev jag skjutsad in till Jordbro och hoppade in i Kristers bil. Och så bar det av mot Norrtälje. Efter lite taktiksnack i bilen var det så dags att hoppa på bussen till starten. I vanlig ordning började tävlingsnerverna göra sig till känna när starten närmade sig. Det blev nästan lite stressigt att hinna gå på toa och lämna in prylarna vid starten. Solen gassade redan och det såg ut att bli en fin dag. Någon uppvärmning var det inte tal om. Plötsligt var det bara några minuter kvar till start och startfältet grupperade sig vid startlinjen. Lite så där lagom avslappnat inför starten. Så gick startskotten. Startharen som skulle visa vägen började med att springa fel redan efter 5 meter och sedan blev han omsprungen av nästan hela startfältet.

Som utlovat gjorde både jag och Krister en Tomas och gick ut hårt. Vi körde iväg i hyfsat snabbt tempo och låg i klungan bakom tätlöparen. Formen kändes bra, men inne i skogen kändes det lite tyngre. Efter ca 15 km kom vi in på den steniga delen av banan. Klippblock och stenstrand. Inte riktigt min grej. Jag såg hur Krister och ett gänga andra killar formligen studsade fram över block och sten. Det var helt omöjligt att hänga på. En kille (killen i gult) bredvid mig undrade vad som hände när bergsgetterna försvann ur sikte? Ja ja, bara att hålla i och köra sitt race. Jag körde på i mitt tempo mellan 5-6-fart beroende på terräng. Jag passade på att köra på lite ute på vägarna för att inte tappa för mycket på täten, men killen i gult körde ändå snabbare än mig. Än så länge såg jag ingen annan tjej så jag ledde ju i alla fall loppet so far. Jag hade en lite svacka runt 16-18 km och benen kändes tunga. Jag sprang på så gott det gick. Solen gassade på att det var bara att försöka dricka så mycket som möjligt. Jag hade laddat både med halvfull camelback och små flaskor på UD-ryggan. Planen var att bara fylla på småflaskorna under loppet.

Det var skönt att komma in till första vätskan och få lite pepp och vätska (även om jag hade gott om den varan). Jag låg runt 6-8:e plats totalt under den här första delen. Sedan bar det av längs kanalen och två äldre herrar passerade mig. Efter en evighet närmade sig nästa vätska. Plötsligt vek herrarna av till höger framför mig trots att Roslagsleden fortsatte rakt fram längs kanalen. Tydligen var det en ny sträckning upp till vätskan. Jag hängde på och kom upp till ett café. Lite dålig markering in till vätskan. Jag hamnade lite fel men tog mig ganska snabbt in till vätskan där jag bunkrade med Cola och vatten. Ingen sportdryck då jag innan loppet bestämt mig för att köra med egna Nuuntabletter för att undvika magproblem. Pillade i en tablett i ena flaskan och körde vidare. Ut från vätskan var det nästan omöjligt att hitta vägen och jag kände mig lite frågande om vilken väg som var rätt? Efter lite ordväxling med några längs vägen fortsatte jag längs banan. Arrangörens ord ekade i huvudet: "springer du fel har du bara checkat in den obligatoriska felspringningen". En liten nätt felspringning fixade jag och Krister redan tidigare i blockterrängen, skulle det hålla ända in i mål?

Någon stans längs vägen passerade jag igen killen i gult. Det kändes bra att kunna plocka in lite. Plötsligt dök även Krister upp från ingenstans. Han verkade lite desorienterad och yrade om att han missat vätskan och hade helt tomt på vatten. Han stannade och fyllde på vatten och jag passade på att knyta om mina skor så att känseln skulle komma tillbaka. Sedan drog jag iväg. det kändes plötsligt bra igen och det flöt på. Ut över en äng och en härlig skogsväg. Jag spanade intensivt efter orangea markeringar på träden, men dom lös med sin frånvaro. Efter en stund bestämde jag mig för att vända, skit också där checkade jag in en till felspringning tänkte jag surt. Krister dök upp igen och vi vände tillbaka båda två. Väl tillbaka på rätt stig kunde jag konstatera att en rad löpare hade hunnit passera mig, Krister släppte även han. Ca 1,5 km fel blev det nog. Jag sprang om en tjej (Maria Strömberg Bylund) som gick och pratade i sin mobil. WTF? Det kan man väl inte göra mitt under loppet när man ligger i ledningen? Killen i gult passerades även, igen....

Jag var tvungen att ligga på lite för att hon inte skulle komma ikapp. Från 45 km och in i mål såg jag
Maria i stort sett hela vägen. Jag försökte att inte snegla bakåt, men ville ändå ha lite koll. Ibland kändes det som om hon tappade, men rätt som det var var hon där igen, supernära. Det var bara att pressa på så gott det gick. Vid det här laget var jag helt solo (förutom Maria som var hack i häl). Mycket asfaltslöpning var det bitvis, med mycket gles markering på träden. Orange, orange, orange spanade jag efter, ville ju inte springa fel igen. Högra knät började göra sig till känna, men det negligerade jag och fortsatte bara. En improviserad vätskestation med påskmust och vatten kändes fint innan vi svängde in i skogen. Ett sista terrängparti innan sluttampen in i Norrtälje. Jag räknade febrilt i huvudet och uppskattade att jag borde hamna på runt 69,5 km i mål. Då km-markeringar helt saknades längs banan var det lite svårt att veta hur långt det var kvar till mål pga felspringningen. Jippiiii, bara 10 km kvar, nedräkningen började mot målet. 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0......men var var målet? Till slutet svängde vi in mot stan och målet hägrade. Benen värkte och och jag sneglade lite oroväckande bakåt och skymtade Maria. Det kändes som en evighet när vi körde längs vattnet in mot torget. Skulle målet aldrig komma? Jag körde på en rygg som jag såg framför mig och frågade mig fram längs banan. Helt omöjligt att hitta annars. Till slut syntes något som liknade ett mål. Plötsligt var mållinjen passerad och jag var i mål. Skönt. Jag lyckades hålla 2:an på avstånd och vinna trots felspringningen. I alla fall tillräckligt avstånd, segermarginalen blev under minuten.

En skön överraskning var en segercheck på 4000 kr. Tur att jag bet i och körde ändå in i mål :)


JÄTTELÅNGT

Efter att intensivt ha följt Jonas framfart när han sprang jättelångt på Dragons Back Race känns det lite futtigt att komma dragandes med den egna insatsen på loppet Jättelångt. Hursomhelst, lördagen den 13 juni styrdes kosan upp mot Grisslehamn för att än en gång springa Jättelångt. Nu, liksom vid förra tillfället för fem år sedan, var det kungligt bröllop i Stockholm samma dag. 2010 sprang vi från Norrtälje till Grisslehamn, nu var banan den omvända. Jag hämtade Pernilla på vägen och vi parkerade i Norrtälje för att åka buss till starten. Vädret såg oerhört bra ut, faktiskt en av årets finaste dagar så långt.
Start!
Innan start fick man en karta över Roslagsleden som vi skulle följa fram till Norrtälje, och någon form av gummi-mugg. Båda stoppades ner i väskan som skulle skickas ner till målet. Angående kartan, jag sprang faktiskt fel vid något ställe förra gången det begav sig, och man mer eller mindre garanterar från arrangörens sida att folk ska springa fel, men näe, jag kände inte för att springa och läsa på kartan. Och muggen, minuten innan startskottet hörde jag att det tydligen inte skulle finnas några vanliga engångs-muggar vid vätskekontrollerna, fick därför hasta för att ordna en ny.
Gummi-mugg...
Starten gick och både jag och Pernilla höll oss långt framme. En löpare drog iväg, vilket skulle bli dagens slutsegrare. Sedan följde våran grupp, vilket efter några km var en grupp om fem löpare. Med start i Grisslehamn blir det till att inleda loppet med ganska mycket stig dom första två milen. Efter ca 15 km skulle vi ner bland lite klippor vid vattnet och där jag tror att Pernilla släppte. Vätskekontroll vid ca 20 km, och jag fick användning av gummi-muggen! Hade även camelback, men den tänkte jag inte fylla på förrän vid nästa kontroll. Det fanns inga på förhand angivna sträckor till respektive kontroll, men jag hade fått för mig att nästa skulle vara vid ca 30 till 35 km. Efter ca 26 km följde en lång sträcka längs Väddö kanal, och här släppte jag tyvärr gruppen och hamnade på egen hand. Efter kanalen gick leden ut på en väg och jag skulle in vänster på en annan väg. Då ser jag dom tre som jag tidigare släppte komma från andra hållet, men dom har en bit kvar innan dom kan svänga in på samma väg som mig. Tänkte nöjt att då var jag alltså tvåa, trots en liten svacka. När en av dom kom ikapp mig garvade jag nånting om att dom sprungit fel! Men det var tydligen inte fallet, han berättade att dom varit inne på vätskekontrollen och höll med om att det inte var supertydligt skyltat var man skulle ha svängt av leden... Jag hade inte en tanke på att vända, det kan nog ha varit en km tillbaka till vätskan.

Tyvärr kom jag inte långt innan min camelback var helt tom och jag segade ihop totalt i värmen. Underlaget var nu mestadels asfalt eller skogsbilväg. Vid 40 km fick jag en dam vid ett litet hus ute i skogen att bjuda på ett glas vatten, samtidigt som Pernilla kom ikapp mig. Hade sedan Pernilla en bit framför mig, tills hon vände och vi insåg att vi lyckats vika av leden och måste tillbaka.

Jag hade det tungt utan dricka i värmen, och inte förrän vid 46 eller 47 km nåddes nästa vätskekontroll. Hade hoppats på sportdryck, men fick hålla tillgodo med vatten... Hade som tur var med mig salttabletter. Nu när jag kunde dricka igen började det kännas bättre, fast nu var jag ju trött ändå.

Jättelångt kändes verkligen jättelångt, och förhoppningen att komma i mål i paritet med samma tid som 2010 försvann samtidigt som camelbacken hade tömts på sina sista droppar vid knappt 35 km. Det blev istället en kamp för att komma under 7 timmar. Lyckades även springa fel i Norrtälje och ankom målet från fel håll, med ca en minut tillgodo och efter 70,5 sprungna kilometer. Resultatlistan gav mig placering 15. Jag var långt ifrån nöjd efter målgång, ska det ens vara möjligt att missa en vätskekontroll? Det ingick i alla fall en god middag innan jag och damvinnaren Pernilla kunde styra mot Stockholm.
Jättetrött

2015-06-10

DRAGONS BACK RACE - 10 DAGAR KVAR


10 dagar kvar

Det är inte långt kvar nu innan vi ska ut på vårat äventyr som är 292.0km / 15,665höjdmeter. Detta ska fördelas på 5 dagar mellan den 22 juni till 26 juni. Varje dag kommer vara tuffare än 1 dag på KEX.
1992 2012 2015 (Provisional)
DAY 144.8km / 3,184m57.39km / 4,802m49.3km / 3,823m
DAY 253.0km / 3,091m52.79km / 3,700m53.9km / 3,544m
DAY 359.5km / 3,084m66.80km / 3,894m68.3km / 3,712m
DAY 465.1km / 1,783m68.15km / 2,417m64.0km / 2,273m
DAY 567.4km / 2,004m55.61km / 2,273m56.5km / 2,313m
TOTAL289.8km / 13,146m300.7km / 17,086m292.0km / 15,665m

Visst är det inte lika tufft som 2012, men då kortade de av pga. "bad weather" så de sprang kortare. Visst kan det bli så i år med, men vi har beställt "good weather" så det så :)

Vi springer från Conwy i norra Wales till Llandeilo i södra Wales. De första 2 dagarna går i den tuffaste bergsterrängen som går att finna i UK. Googla på ställen som Carneddau, Glyders, Snowdon, Moelwyns och Rhinogs. Då kommer ni se bilder som är på helt sjuka bergskedjor/toppar. Dessa 2 dagar är det mer bergsklättring än löpning, blir spännande nog det..


På sidan http://www.dragonsbackrace.com/ Kommer ni under de dagarna vi springer hitta en LIVE funktion. Alla kommer vara utrustade med en GPS tracker som kommer visa var vi alla befinner oss. Det ska också vara intervjuer och massor med bilder har arrangören lovat, får se hur det blir..

I år står det 10st svenskar på startlinjen, det är endast en person som varit sjuk nog att anmäla sig tidigare och det var Sveriges första riktiga ultralöpare Rune Larsson, det var 1992 han sprang och det med bravur då han blev 2:a i soloklassen. Han skrev en artikel som finns att läsa här.


Jag hoppas att jag kan gå i mål dag 5 med lika stort SMILE som Rune kan leverera :)

Klarar vi av detta då???? Ja det återstår att se. Nog fan har vi gjort allt i vår makt att träna mellan våra skador. Kanske Jonas får det mest tufft att hålla skadorna borta. Jonas har dragits med skador i stort sett hela året, men undertecknad hoppas att han med får ha friska hälsenor som bråkat hela våren. Peter är som värsta ångloket, lika frisk å stark som tjuren Ferdinand. Övriga Svenskar har laddat på alla möjliga sätt, en del med flera dagar i bergen där vi ska springa andra med tävlingar och träningar på hemmaplan.

Hur som helst väntar ett av världens tuffast äventyr för oss hängivna ultralöpare!!

2015-06-06

ECOTRAIL OSLO 80 KM

Starten
Så var det dags igen. Äntligen en riktigt lång tävling inbokad i kalendern. Uppladdningen inför loppet kändes lite skraltig då jag har haft problem med höftböjaren/höften sedan i julas. Det har inte blivit så många långpass under våren, men de sista månaderna har jag i alla fall kunnat köra 1,5-2 h långpass utan för mycket smärta. Dagen innan loppet var jag hos naprapaten som körde intensiv nålbehandling av ryggen. När jag gick därifrån hade jag så ont att jag knappt kunde gå normalt. Oj oj, tänkte jag, det här blir ett tungt lopp. Kanske man skulle byta ner sig till 45 km istället? Ett eventuellt klassbyte rann ut i sanden och jag tänkte i alla fall ge 80 km ett ärligt försök.

Väl i Oslo möttes jag upp av Hilde Valbjørn Hagelin som har bloggen Vegetarløperen. Jag coachar och hjälper henne med lite kostråd och nu skulle vi köra samma tävling. Superkul! Hilde skulle köra 45 km och startade 2 h senare från Holmenkollen, men chansen fanns att jag mot slutet skulle komma ikapp. Vi preppade med mat och utrustning inför loppet. Lite rörigt i tävlingsmanualen angående obligatorisk utrustning. Var det tillåtet med korta tight, behövde man ha minst 1 l vätska under
Banan 80 km
hela loppet, behövdes ID kort, mobil? Det var många frågetecken, men tillslut packade jag iordning en camelbak + två små flaskor, en mobil, lite gels och bars. Vi rekade kartan och gissade att det skulle bli endel väg och asfaltslöpning. Från 55km och in i mål skulle det troligen bli nerförslöpning på asfalt in i mål. Jag kände mig redo inför loppet och körde lite stretching innan jag kröp till kojs.

Plötsligt var det dags att vakna och nervositeten började göra sig påmind. Jag kände mig plötsligt inte lika sugen på att trycka i mig massor av mat till frukost. Väl nere vid starten vid SAS Radison hotellet kändes det ganska lugnt. Lite uppvärmning och stretch och plötsligt närmade sig starten. Jag svalde ner en värktablett för att förebygga eventuell smärta i höften. Jag pratade lite snabbt med Mia Gyllenberg. "Jag tar det lite lugnt i början och har inga förväntningar på tävlingen", sa jag. Sedan gick startskottet och vi sprang iväg. Jag körde iväg lite lugnt tyckte jag, men höll runt 4.30 fart och ledde loppet. Jag gjorde en Tomas helt enkelt. Det kändes oförskämt bra och kilometrarna flöt på. Ut från centrum längs Akerselva upp mot Nydalen och Maridalsvannet var det mest cykelväg och lite stig. Jag sprang och funderade på när smärtan i höften skulle komma? Lite mindre tekniska stigar avverkade vi och jag var glad över skovalet: Saucony Perigrine. Och så sprang vi in mot första vätskan vid Gamle Maridalsveien. Ca 15 km var avverkade.

Troligen strax före el efter när Mia passerade mig första gången
Sedan började utmaningen. In i skogen bar det av och en vägg av uppförsbackar. Aj aj, vaderna kändes som om dom skulle sprängas och jag fick gå uppför. Uppförsgång är inte min starka sida och en efter en kom löparna och passerade mig. "Jag lovar att träna mer back till nästa lopp" tänkte jag argt. I en av backarna strax efter första vätskan kom Mari Nustad Mauland och sprang om mig, eller gick om mig. Skit också, där tappade man ledning tänkte jag lite surt. Kort därefter kom Mia och tassade om och även Henriette. Alla trippade på helt obehindrat trots den krävande tekniska terrängen. Banan var minst sagt dåligt märkt. Dagen till ära hade dom valt tunna gula snitslar som smälte in perfekt bland alla nyutslagna träd och maskrosor. Det var många som gjorde lite felspringningar.

Upp mot Holmenkollen
Tillslut närmade vi oss Holmenkollen och det kändes lite lättare med mycket publik som hejade på. Jag såg Mia några hundra meter framför och kämparglöden kom tillbaka. Efter lite uppförslöpning på väg (som kändes som en evighet) var det äntligen lite utförslöpning. Jag brassade på utför i 4-fart och swishade om både Mia och Henriette. Mia hade ont i ett knä och kunde inte springa fullt utför, men uppför gick bra meddelade hon. Allt kändes superbra. Utförslöpning är min grej. Jag malde på på vägen, men det började gå lite trögare i uppförsbackarna. Henriette körde om mig igen och jag kunde bara konstatera att jag inte kunde hänga på i hennes fart. Jag kunde dock konstatera att jag inte kände någonting i höften (även om jag knaprade lite smärtstillande som extra försäkring). Det var mest frånvaron av långa långpass och backpass under våren som satte käppar i hjulet. Jag köttade på så bra det gick och tänkte att bara jag kommer till 55 km så är det bara lätt utförslöpning in i mål. Till 50 km (där jag tror att det var en extra vätske och matstation) kändes det ganska ok. jag fyllde på med Cola, sportdryck och lite apelsin. Sedan körde vi ett tag på väg innan vi körde in i skogen och världens längsta backe tornade upp sig. En slingrande grusväg som aldrig tog slut. Det var mer än en kille som gick om mig där. Det kändes lite hopplöst. Km-markeringarna stämde inte heller med GPS-klockan. Någon km var väldigt lååånnnnngg. Sedan bar det in i skogen och vi passerade ett litet snötäcke och mossarna från hell. Gegga gegga och tung löpning/gång. Någonstans inne i skogen började benen tröttna lite. Efter en evighet med trixande inne i skogen på småstigar närmade jag mig sista matstationen vid 60 km. Nu skulle det väl bara vara enkel löpning kvar? Eller?

Riktigt så var det inte. Banan gick inte alls på väg/grusväg utan inne i skogen på små trixiga stigar längs en älv. Upp ner upp ner upp ner. Ingen ände på det hela. Benen ville inte vara med i uppförsbackarna och jag fick lite krampkänning i vaderna. Lite salttabletter och stretch gjorde susen. Jag kämpade på i sakta fart, trots det "sprang" jag om några från 45 km klassen. Ingen Hilde i sikte dock. När det var ca 10 km kvar till mål sprang en tjej om mig och jag låg plötsligt 4:a. Det kändes lite surt.
Till slut kom vi ut vid Oslofjorden och äntligen blev det lite mer lättlöpt. Benen var bra möra vid det här laget, men farten höjdes i alla fall från ca 9-10-fart (som det var inne i skogen) till kanske 5.30-fart. GPS-klockan dog vid 70 km så nu var det bara att springa på känsla. Det var kul att springa om massa löpare från 45 km klassen, men det kändes tungt i benen och lite motigt att nedförslöpningen aldrig kom. Vi körde på i en evighet längs kajkanten vid vattnet, platt platt platt. Sedan började vi närma oss och banan gick plötsligt in på Aker brygge och vi fick kryssa bland allt folk för att ta oss fram. Lite chansning
Jag tog ut mig......
var det också, då märkningen av banan lös med sin frånvaro. Det var ett under att man inte sprang mer fel. Tillslut tornade sig Operan upp och målet hägrade. Den sista km var superlång och kändes som om den aldrig skulle ta slut, men så gick man i mål. Jag sjönk ihop i en hög och kände mig ändå ganska nöjd. Veckan innan körde jag ett långpass på 2 timmar och hade ont i höften, nu hade jag kört 80 km och kände ingenting. Jag fattade ingenting hur det gick till?Jag var bra väldigt trött och lite snurrig i huvudet.

Vinnare Mari (också vegan) vann en leasingbil....

Med lite eftertanke efter loppet kändes det ändå ganska bra att glida in på en 4:e plats med tanke på förberedelserna. Mia kom in på en fin 6:e plats trots sitt ömmande knä. En riktig kämpe. Sedan var det bara att kravla sig upp och ladda inför kommande arbetsdag på Oslo Vegetarfestival där jag bla skulle hålla en föreläsning. Det kändes inte lika inspirerande som när jag tackade jag till erbjudandet, men det gick fint det med :)

Resultat Oslo Ecotrail

2:A PÅ DANDERYDSLOPPET

2:a på Danderydsloppet
Efter det lilla misslyckandet på Ulvjakten var jag sugen på revansch. Danderydsloppet på 10 km kändes som en bra utmaning. Ett rndom brödrostlopp är ju aldrig fel. En lätt asfaltsbana borde man kunna sopa av på runt 39 min. Banbeskrivningen på hemsidan var lite brisfällig, men det såg ut att vara en fin bana och goda chanser att placera sig hyfsat.

Väl framme på tävlingsplatsen började det regna och det kändes allt utom just enkelt och glamoröst. Men det var bara att dra av sig långa tightsen och köra i linne och shorts. Det härdar. Boff och så gick startskotten. En tjej i rosa gav sig i väg i en väldans fart och jag hade inte en suck att hänga med. Det var bara att köra sitt eget race. Banan var väldigt omväxlande med spånglöpning, asfalt, grusväg, små stigar med rötter och lite mindre vägar. Det var allt annat än en snabb och flack bana. Småbackigt var det också. Jag körde på, men benen stumnade lite mot slutet i uppförsbackarna. Jag försökte koppla bort att jag var trött och körde på in i mål.

Sluttiden blev 41:42 min och en 2:a plats, vilket jag är väldigt nöjd med på denna trixiga bana. Vinnaren Josephine spurtade i mål på galet snabba 37:23. Där var man ju helt chanslös. En väldigt stor pokal fick man med sig hem, vilket barnen tycket var kul :)

Resultat