2013-11-25

VECKANS ROCKRUNNER V47 - DÖD SNÖ

Död Snö (norska Død snø, engelska Dead Snow, Tyska Tot Schnee) är en norsk skräcksplatterkomedirulle från 2009. De åtta vännerna (läs idioterna för det är ju en skräcksplatterkomedirulle) Martin, Roy, Hanna, Vegard, Liv, Erlend, Chris och Sara ska tillbringa påsklovet i en stuga uppe i Øksfjord. Nästan alla tjejerna är blonda och till och med ännu mer korkade än killarna som är riktigt korkade. En läser till exempel till läkare och är rädd för blod. Det ska man ju inte vara varken som läkare eller karaktär i en norsk skräcksplatterkomedirulle!

Det korkade gänget får höra av en (mystisk och läskig för det är ju en norsk skräcksplatterkomedirulle) man att området ockuperades av Nazityskland under andra världskriget. De hemska nazisterna terroriserade lokalbefolkningen som till slut gjorde uppror och jagade upp de elaka hemska tyska trupperna i bergen där de frös till döds.

Den läskige mannen berättar också att det därför är något som inte står rätt till i bergen och att man måste vara försiktig. Det är som om själva djävulen skulle varit där berättar han samtidigt som han ser ännu mer läskig ut. Enligt honom måste man vara tyst och inte skrika för då kan det hända obehagliga saker. Men så måste han gå och försvinner sen och blir när han kommer till sitt lilla fjälltält (bara obetydligt större än ett litepac supair) slajsad av en tysk nazistzombie. Men det skiter ju de norska dumhuvudena i utan super, brölar och gormar så de väcker de tyska nazisterna som ju visar sig vara nazistzombies! När vännerna hittar en kista med guld så väcks de tyska nazistzombiesarnas sadistiska lustar och girighet till liv och det är liksom då filmen börjar...
Det blir blod, våld, motorsågar, tarmar som hänger, vassa tänder, slem, hammare, hagelgevär, hjärnsubstans, knivar, yxor, kroppsdelar som lossnar, kroppar som lossnar. När man sen tror att allt är slut och två man klarat sig så är det inte slut för då skriker nazistzombiechefen (snyggingen med kepsen) AUFSTEHEN och då kommer det ännu fler nazistzombies.

Men det allra bästa (och det som gör den till veckans rockrunner) är att ALLA, både de norska idioterna och nazistzombiesarna springer i djupsnön hela tiden. Nä förresten det är en som åker skoter men han dör så det räknas inte. Det är som värsta långpasset, hela filmen, 90 minuter, (nja de hånglas och super lite där i början men sen springer dom för allt vad de är värda), jag blev helt svettig. Jag vill inte avslöja något men det hela slutar med att alla dör!

Hela tiden pumpas suggestiv norsk hård rock, hårdrock, garage och punk med texter om blod och våld som känns specialskrivna till filmen. Det här var så sjukt underhållande, roligt och kultigt att det är årets bästa film alla kategorier!

2013-11-21

SEGERN SOM I EN LITEN ASK

Kolla in teamet Pernilla/Tomas! Bilden tagen före start. För de flesta brukar det vara ganska stressigt med att få ordning på kartor och utrustning. Men de här två är kolugna och säkra på sin sak. Segern är liksom redan klar.



2013-11-17

TOTALVINST på 6h Stockholms Rogaine

Totalsegrare i Stockholm Rogaine.

Tomas och Pernilla har gjort det igen, inte en start har nu gått med detta par utan att det slutat med vinst. Den trenden vill vi behålla.
Pernilla: -Ja, det är riktigt kul att vara tillbaka och tävla lite. Det har jag saknat. Extra kul när det går bra!

Årets Rogaine gick i Tullinge/Tumba. Redan vi planeringbordet i att välja vilken typ av rutt vi skulle ta kontrollerna var vi överrens. Vi skulle ta oss bort till Flottsbrobacken efter några kontroller på ditvägen, sen vidare ut mot Tullinge flygfält och Lidaskogen. Därifrån bort till Broängen för att sen ta de sista kontrollerna kring Uttrans grustag.
Kartorna

Redan vid start tog vi täten och höll ett riktigt bra tempo, det var många som valde liknande rutt som oss och jag ville skaka av oss de i tidigt skede. Det lyckades vi med bra. Första timmens tempo var ca 5.20/km. Efter att vi betat av kontrollerna i Flottsbro var det en del asfaltslöpning vilket det hade varit en del innan med. Det kändes i höfterna på både mig och Pernilla efter det hårda underlaget i ol-skor.
När vi väl kom in på Lidakartan så vart det mer skog/stiglöpning vilket var skönt. Väl i Lida så fyllde vi på våra vätskablåsor snabbt och vi kunde konstatera att vi redan då halvvägs att vi varit ute i 2.39tim. Det hade gått fort för oss då vi låg på 6 min/km i snitt trots en hel del skogslöpning.
Pernilla: -Efter 4 kontroller hade vi en snittfart på 5.09/km om jag minns rätt. Det gick galet snabbt :) Till och med jag tyckte att det var för mycket asfalt med ol-dojjor på fötterna.

Efter Lida vart det än mer skogstigar och skogslöpning vilket var skönt som omväxling. Mellan kontroll 62-71 så drämde Tomas i knät i en sten, men då vi körde i kortbyxor så kändes skadan knappt (bara en skrapsår visade det sig väl i mål). Men det var rejält blodigt.
Ett rentvättat knä....
När vi kom in i Broängskogen så började det skymma på och vi fick sätta på oss pannlamporna. Här gick det lite sakta på de trixiga stigarna allt för att inte komma på fel stig och missa kontrollerna. Efter Broängsskogen vart det en transportlöpning till norr om Uttrans grustag. Där på kontroll 33 och den 3:e sista kontrollen lade vi dagens största bom på 30 sek, ja orienteringen denna dagen var riktigt bra där vi spikade alla utom just 33. Efter den kontrollen var det 2 kontroller kvar, en i skogen och sen den sista vid Storvretens vattentorn som det vart en transportsträcka till på ca 2 km. Upp genom ett skogsparti fick Tomas kramp i baksidan av låret när han skulle klättra över en trädstam. Segt nu!
Pernilla: -På väg till sista kontrollen släppte jag kartläsningen och litade blint på Tomas kartläsning. Tyvärr innebar vårt rakt på vägval ett antal onödiga klättringar i skogspartier inne bostadsområdet, men men....Kortbyxor var suveränt skönt, det var bara i några grönområden man fick lite rivsår.

Väl vid vattentornet stötte vi på Erik Forsner och Micke Nilsson i Team Nordic Trail. Jag kände på mig att de var våra närmsta konkurrenter i detta läget. Vi tog ett högervägval genom bostadsområdet till målkontrollen och de valde ett lättare runt vägval på väg. Väl 50 m från målstämpling så såg vi varandra, men de lyckades stämpla 5 sek före oss. Snöpligt värre tyckte vi i detta läge, att förlora totalsegern med 5 sekunder....
Pernilla: -Vi skulle kört ett mer snabblöpt vägval för att kunna spurta i mål. 

Vi gick tillbaka till HH och bytte om och åt oss mätta av den goda maten. Rejält stel och krampaktig slog vi oss ned vid bordet ändå nöjda med att ha tagit alla kontroller (1690p) och ändå segrare i mixklassen. Senare visade det sig att Erik och Micke hoppat över kontroll 42 vilket resulterade i att vi tog hem totalseger med 5 min tillgodo innan ryssarna. Priset blev en varsin övernattning på hotell för 2 personer.
Pernilla: -Helt fantastiskt att kunna vinna totalt, herrlagen fick tjejdäng, he he ....och 2:a mixlaget var mer än 30 minuter efter i mål.

2013-11-09

VECKANS BONUSROCKRUNNER V45

Till Veckans Bonusrockrunner utses Me, Myself and I! Igen - tror det är för tredje gången. Grattis!

VECKANS ROCKRUNNER V45

Till Veckans Rockrunner V45 utses Dracula! Nästa år arrangerar nämligen Kullamannens upphovsmän Transylvania Trail Traverse i de rumänska bergen. Den 5 september erbjuds möjligheten att springa 10 mil förbi Draculas borg och över hisnande berg i Transylvanien!
Draculas borg
Transylvanien
Banan
Dracula himself
Och apropå Kullamannen som går av stapeln den sista maj nästa år, Team Rockrunners har i dagsläget sex anmälda löpare plus att Lasse och Jonas vann bonusplatser i och med sin seger på KEX! Kan bli en riktigt rolig tripp till Kullaberg.

Ett av tidernas mest förvirrade tv-ögonblick kan dessutom hämtas från lördagsunderhållningen Zick Zack som använde sig av Dra-kula för att presentera veckans "spännande" lottodragning. Här hängde man inte riktigt med i hur många kulor som Drakula spottat ur sig...

2013-11-04

OMM 2013 del 2

Karta dag 2 med våra vägval
Klockan sju skulle vi starta först i jaktstarten och vi hade gott om tid tyckte vi. Av en händelse råkade jag se att det var 15 min gångväg till starten. Det var inte med i vår beräkning. Plötsligt blev det väldigt bråttom och frukostgröten fick vi ta på springande fot i mörkret på väg till starten. Vi hade några minuter till godo innan starten gick. På grund av det dåliga vädret fick vi en ”bad weather course” som innebar att kontroll 5-8 skulle uteslutas. Vi var inte direkt ledsna för det då vädret bara blev sämre och sämre.
Upp till första kontrollen var det bara klättring. Framför oss såg vi det ledande herrlaget i A-klassen som stegade på i ilfart uppför berget. Dom försvann snart ur sikte. Bakom oss var det två tjejer som pinnade på bra och hade ett konstant avstånd till oss hela tiden. Ut från kontroll två drog vi ifrån nerför, men när vi gjorde en liten bom vid kontrollen var dom där igen. Hur kunde dom vara så snabba? Två äldre damer var det insåg vi senare, men inte vilka som helst: Wendy Dodds och Sara Rowell, 62 och 50 år, båda är kända brittiska ultrabergslöpare.
Tomas: - Kortare dag 2 var helt ok i det vädret som sagt. Sen att de där 2 brudarna var oss i hälarna första 2 kontrollerna var inte konstigt. Nästan lite hedrad att de efter målgång kom fram och pratade med oss. Ville fråga så mycket men de bara snackade på så man inte fick en möjlighet ens.

Nu blev det riktigt stenigt och dålig sikt och vi fick hoppa mellan olika klippstenar för att ta oss fram. Vi måste ha varit relativt snabba ändå, för vi drog ifrån de två damerna och spikade kontroll 3 och 4. Ut från kontroll 4 tog vi samma väg tillbaka en bit och vek sedan av nerför berget hoppandes mellan olika stenblock och påbörjade klättringen uppför nästa topp. Det var bara att sätta den ena foten framför den andra och sikta in sig på Tomas rygg. Vi valde att klättra upp på toppen längs bergskanten och sedan haka på stigen. Ytterligare en evighetsstig med stentrappor låg framför oss. Vinden ökade i styrka och när man fick en vindpust i ryggen kunde man lätt springa uppför. Lite hagel lättade också upp stämningen. Vid det här laget var vädret ganska bistert, men nu började vi närma oss målet. Kontroll 9 (5) tog vi av bara farten.
Tomas: - Här kändes det att vi faktiskt hade en bra trend båda två. Även om Pernilla låg steget bakom hela tiden. Vinden i ryggen var skönt som omväxling och det gick ju lättare att ta sig fram som sagt.

Lite uppförslöpning till kontroll 10 (6) tog en evighet och jag ångrade ännu en gång att jag inte gjort mer backträning. Trots att vi gick upp på toppen lyckades vi komma några höjdkurvor för långt ner vid själv kontrollplockningen. Det var sista riktiga orienteringskontrollen på banan. Nu återstod endast lite småkontroller på vägen tillbaka till målet. Jag fick ny energi och racade ner för berget med Tomas i hasorna och fortsatte ner på stigen mot målet. Tomas ville ta det lugnare, men när man väl kommit ut på en stig måste man ju springa tyckte jag och hejade på Tomas så gott jag kunde. Man kan säga att det blev en upprepning från förra gången då vi sprang i området. Glada sprang vi i mål och kunde stämpla in som första mix-lag i A-klassen och 6:a totalt. Behöver jag tillägga att bajspåsarna förblev oanvända?
Tomas: - Snabb, snabbare, snabbast Pernilla som sagt. Tänk att jag inte bajsade alls under dessa 2 tävlingsdagar. Det var de där påsarna som skrämde mig, eller kanske var det bristen på tillfällen när vi hela tiden stegade mot att vara minst lika bra som för 9 år sedan? Glad och lättad var jag i alla fall vid målet. Tack Pernilla för återigen en bra och väl genomförd tävling. Bara vinster ihop så här långt J.

Vid eventcentret blev det oväntat svårt att hämta ut bilnyckel då Tomas glömt att skriva vårt lagnummer på nyckeln, men efter någon timme av väntan kunde vi äntligen kvittera ut bilnycklarna och få på oss lite varma kläder. Nick Barrable och Gustav Bergman vann elitklassen i suverän stil och Nick blev den genom tiderna bästa KIMM/OMM löparen då han vunnit alla klasserna. Efter prisutdelningen masade vi oss iväg till parkeringen. Parkering och parkering, lerfältet där alla bilar stod parkerade är kanske en mer passande beskrivning. Det var bara att glömma att köra ut bilen för egen maskin.
Varma och glada med tre lager kläder efter racet
Traktorn fick jobba hårt. Efter någon timme fick vi äntligen hjälp och kom ut från lervällingen. Tyvärr råkade vi även få en fin liten buckla på bilen vid bogseringen, men hur mycket den kostar vet vi inte ännu……
Tomas: - Stort GRATTIS till Nick som sagt. Jag gläds av att han äntligen fick vinna Elitklassen efter så många försök. Vad ska han ta sig an för utmaning nu tro? Bucklan på hyrbilen var surt kan man säga, men lätt hänt i rådande situation.

Nästa mål var Abergavenny där vi skulle bo på hotel Angel tillsammans med Magnus, Fredrik, Nicole
och Emil. På grund av lite bristande vägbeskrivning från Fredriks sida tog det lite längre tid än beräknat, men när vi väl var på plats var det otroligt skönt att ta en dusch och sedan några öl. Efter en trevlig middag stupade vi i säng. Vi gav oss iväg från hotellet i god tid och skulle enligt beräkning vara på Heathrow redan vid 12-tiden, flyget gick vid 13.50. Orkanen Juda verkade dock ställa till det lite på flygplatsen och massor av flighter var inställda. Ju närmare London vi kom desto långsammare gick trafiken, en tidigare olycka längs M4 gjorde att trafiken i princip stod stilla och vi tappade runt en timme. Vid det här laget såg det mörkt ut att hinna med flighten som trots orkanen verkade vara i tid. Till slut körde vi in på biluthyrningen, dumpade bilen och checkade in på flighten via mobilen i shuttlebussen. Väl på flygplatsen var flighten försenad och det slutade med att vi lyfte en timme sent. Med vinden i ryggen flög vi i 1000 km/h in en timme och landade nästan i tid. Det kändes helt overkligt att komma till Arlanda när hela landet verkade lamslaget av orkanen. Ännu en gång hade vi tur. Vi har haft så mycket tur under den här resan att jag nog ska vara i väldigt god tid till alla tillställningar den kommande månaden. Min kvot av tur är nog förbrukad nu.
Lervälling.......
Både Tomas och jag blev taggade efter framgångarna och började genast planera inför framtida lopp. Stockholm Rogaine blir nog nästa tävling. Jag är lite sugen på att köra OMM nästa år, men Tomas vill ha bättre väder…..

Tomas: - Japp instämmer med dina ord Pernilla, stressigt men skönt att komma hem utan större problem. Visst ska vi tävla fler gånger ihop, det är ju en säker vinst J. Rogaine 6h blir en fin avslutning för året och jag är än mer träningssugen nu efter OMM segern. Jag har en hel del tävlingar 2014 som ska genomföras allt för att få plats till Dragons Back Race 2015. Där förövrigt Wendy Dobbs med sin ringa ålder på 60 genomförde Dragons Back 2012, imponerande minst sagt och något som bevisar att man själv har många år kvar i toppskiktet av denna sorts tävlingar.

Tack så hjärtligt mycket Pernilla för att du hade möjlighet att åka med till Black Mountains och återuppleva det vi genomförde för 9 år sedan. Du bevisar att du är en av Sveriges bästa löpare i sådana här lopp. Aldrig ett gnäll utan bara goda miner och fightingface som gör att man själv måste hålla sig i bättre form för att inte få tjejdäng J. Men nu ska jag bli bra där du redan är bäst så vi far fram ändå snabbare nästa gång.

TRADEMARK - TM

Såg det här anmälda laget till kommande Stockholm Rogaining. Kände dock inte igen namnet på någon i laget, men det kanske är några nya som Tomas värvat till teamet? Annars måste vi se över vårat varumärkesskydd!

2013-11-03

OMM 2013 del 1

OMM 2013 elit närmade sig med stormsteg för Tomas och Peter. Det var bara ett hinder på vägen: en förkylning. Två dagar innan avresan till Wales får jag en försynt fråga från Tomas ”kan du hoppa in och köra OMM istället för Peter?”. Första tanken var att det går ju inte, jag har inte förberett mig alls. Men varför inte? Det kan ju inte gå sämre än på BAMM tidigare i år. På onsdagen gav Peter klartecken att han definitivt inte skulle tävla.
Tomas: -Kan lova att jag var glad att Pernilla sa ok till att åka med.

Det var bara att boka om flygbiljetter och bege sig hem och börja rafsa ihop packningen inför loppet. Innan jag ens själv hann förstå det satt jag på flygtåget till Arlanda och var på väg till OMM i området Brecon Beacons där jag och Tomas körde KIMM för 9 år sedan. Då blev vi 1:a i mix A-klassen. Hur skulle det gå i år? Efter lite resonerande fram och tillbaka bestämde vi oss för att byta till A-klassen. Elitklassen kändes lite väl mastigt vid ett sent inhopp.
Efter en evighetslång bilresa med minst sagt bristfällig mat med pommes och intorkade ärtor, kom vi äntligen fram till Brecon och det lilla hotellet. I beckmörkret lyckades vi hitta in på parkeringen och leta reda på den gömda nyckeln. Sängen hägrade. Sist vi var i Brecon bodde vi miserabelt på hårt underlag i ett gammalt fårhus utan uppvärmning. Hotell kändes lyxigt.
Vi vaknade pigga och utvilade och gav oss iväg med bilen för att hitta en fin plats att träna lite och sträcka ut benen. Vi stannade vid en liten parkering längs vägen mot eventcentret. Ett kort pass upp för ett litet berg hann vi med i blåsten och regnet. Fotvandrarna hejade ivrigt på oss och var imponerade över att vi sprang ”respect”.
Tomas: - Så här efteråt så var detta lugna träningspass nästan höjdpunken när ungdomar ropar "respect" när man kutar uppför ett (mindre) berg.

På eftermiddagen ägnade vi oss åt att komplettera utrustningen i stadens sportbutiker. Efter en lite trevande start hittade vi till slut en riktigt schysst butik med inriktning på ultralätt löparutrustning; den två dagar gamla butiken Likeys. Det var rena himmelriket och det var kanske tur att vi inte hade mer tid att ägna åt shopping. Trots det blev det lite småsaker inhandlade, som en ny termarest på 230 g vardera, förstahjälpenkit och en ny nice Montane regnjacka till mig och lite annat smått och gott. Mitella som var listat som obligatorisk utrustning blundade vi för i det längsta.
Sedan racade vi vidare till tävlingscentret i Brecon Beacons för att registrera oss och byta klass. Vägen in till eventcentret var olycksbådande liten och geggig, men vi tog oss fram. Vid registreringen delades obligatoriska bajspåsar ut. Jag såg skräcken i Tomas ögon när han insåg vad det innebar…. Vi råkade också stöta ihop med Niklas Kåvius och Björn, som tyvärr bytte ner sig till B-klassen. Våra främsta konkurrenter i A-klassen blev därför Magnus och Fredrik. Vi åkte tillbaka till Brecon för att packa tävlingsryggorna och ladda med ett gott mål mat. Ryggorna blev oväntat lätta och små. Nepalesisk mat med massor av bönor och tofu och lite öl blev den perfekta uppladdningen. Det var inte svårt att somna på kvällen innan loppet, klockan tio sussade vi gott.
Tio i sex ringde klockan och vi åt frukost och packade ihop det sista. Vi fick en timmes extra sömn då det blev vintertid under natten, men det fattade vi inte förrän vi insåg att alla GPS-klockor och mobiler ställdes om automatiskt under natten. Efter lite strul kom vi äntligen iväg, dock var vi lite efter schedule och vi fick stressa lite. Vägarbete på väg till eventcenter försenade oss ytterligare. 40 min gångväg till bussen som skulle ta oss till starten kändes plötsligt väldigt tight. När bilen väl var parkerad var det bara att dumpa bilnycklarna och springa iväg till bussen som skulle ta oss till starten. Vi sprang över stock och sten i leran och kom med andan i halsen fram till bussen efter 17 min, men vi var trots allt 15 min sena vilket inte var uppskattat av arrangörerna….. Vi lyckades dock komma med en buss och iväg till starten. Men vart var det vi åkte? Jo till samma parkeringsplats där vi startade vår lilla träning dagen innan. Väl rekat av oss. Väl på plats vid starten hade vi mer än 10 minuter till godo. Vi småpratade med lite löpare innan start och snart var det dags att starta.
Tomas: -Mycket stress, men allt i sin ordning och gott om tid i alla fall. Man blev nästa lite kall innan start. Endast iklädda i shorts dag 1 som efteråt kan konstateras att det var skönt att springa i.

Vi släpptes iväg trots att ”stylepolisen” vid starten inte tyckte att rosa mössa var ok. I sann UK-anda startade vi i shorts/korta tights trots att regnet hängde i luften. Banan var 36,4 km dag 1 och började med kontrollplock. På väg till ettan var det skrålöpning uppför en höjd och Tomas var klart piggast i benen. Jag stretade på och försökte vänja mig vid att spinga och hoppa mellan grästuvorna. Då och då ramlade man ner i ett osynligt hål, men det vara bara att ta sig upp snabbt och springa vidare. På väg till 2:an tog vi ett runt-vägval med mer skrålöpning trots att de flesta lagen körde rätt på upp över toppen. Det lutade så mycket att OL-skorna blev alldeles skeva och sladdriga. Det började blåsa mer och mer och att ta av sig regnjackan fanns inte på kartan. Snarare på med luvan för att mössan inte skulle blåsa av. Orienteringen och löpningen flöt på bra och vi spikade i princip alla kontroller. Tomas körde i täten och jag hängde med på kartan så gott det gick. Tomas klagade på att jag låg 10 meter bakom hela tiden, men jag tyckte det var skönt att inte behöva tänka på vart man skulle springa. Jag föreslog att vi skulle plocka fram draglinan, men det var inte aktuellt tyckte Tomas.
Tomas: - Fan heller, ingen draglina så tidigt in i loppet. Jag ville ju inte riskera att bli trött innan dagens etapp var slut :D
Orienteringen gick riktigt bra och formen kändes otroligt bra, men sen kom kontroll 5 och energidippen för den manliga delen av duon.

Karta dag 1 med våra vägval
Och så var det dags för en lite längre sträcka till kontroll fem. En detaljfattig sluttning med kontrollen i en liten sänka. Vi körde i en evighet på kompassen genom mossar och vass. Någonstans på vägen började jag få en känning till skavsår av tejpen på foten och jag var tvungen att stanna och dra av kompressionsstrumpan. Enligt Tomas var det det som gjorde att vi missade…. Till slut kom vi kom upp på toppen där kontrollen skulle ligga på sluttningen, men var var kontrollen? Dimman sänkte sig över toppen och inga andra lag var i sikte. Vi körde på i god tro, men det var något som var fel. Vi sprang fram och tillbaka längs toppen och velade tills vi till slut insåg att vi låg några höjdkurvor för högt. Med lite tur lyckades vi snubbla in på kontrollen.
Tomas: - Inte var det tejpfadäsens fel, men kanske jag tappade kontrollen av orienteringen ett kort slag och vi kom för långt bort på sluttningen. Denna miss tar jag på mig och är även idag dryga veckan efter sur över.

Med en 30 minuters bom i ryggen var det bara att bita ihop och köra vidare. Ner för sluttningen körde vi på i bra fart och till kontroll 6 hade vi flera toppar att passera. Vi bestämde oss för att köra rakt på till att börja med och sedan runt upp på stig. Uppför var det lite segt i benen för min del och jag var konstant 10-20 meter bakom Tomas. Backträning, backträning ekade i huvudet. På de gräsbeklädda stigningarna passade jag på att mumsa i mig lite marsipan för att få lite energi och bli lite piggare. Stigen var lerig, geggig och smal och vi kämpade på i regnet. Vädret blev bara sämre och sämre med mer regn och blåst, precis som det ska vara på OMM. När det inte kunde bli mer misär, drog en hagelkur över området. Trots att det var kallt och jäkligt var korta tights det perfekta valet, inga våta och tunga tights att bära runt på. Kontrollen tog vi relativt bra, trots att Tomas inte trodde att kontrollen låg på åsen.
Tomas: - Så här långt var allt bra för oss. Men missen på 5:an gjorde att jag glömde äta bars/gels och drack gjorde jag inte heller.

Ut från kontroll 6 brände vi på igen nerför sluttningen, men Tomas kom lite på efterkälken. Jag fick
sträcka ut benen lite på stigen ner till vägen och Tomas låg nu bakom min rygg. Uppför berget drog jag plötsligt ifrån och avståndet ökade hela tiden. Tomas hade kommit in i en svacka och försökte mota tröttheten med lite energigels. Lite skönt att plötsligt vara piggast. Jag fick dra av på takten och äta lite istället. Upp mot kontroll 7 valde vi att klättra längs stigen. En miljard stentrappsteg skulle avverkas och farten avtog markant. Vid det här laget blåser det också ganska mycket och då och då kommer det en regnskur. Halvvägs upp möter vi två killar med radioutrustning och ett bilbatteri. Hur kom dom på tanken att gå upp här? Väl uppe på toppen var det bara att hitta en bra väg ner igen på andra sidan. Vi missade stigen, men lyckades ta oss ner för stupen ändå. Lite mäktigt när man tittade bakåt.
Tomas: - Ja, trappstigen var häftig trots seg kropp nu. Sen att vi kom fel nedför stupet och inte på den stigen som var planerat tar jag på mig. Men visst var det häftigt att blicka bakåt och se stupet man tagit sig nedför.

Sista kontrollen var enkel och sedan var det bara nerför och stig in i mål till nattlägret. Jag brände på så fort jag kunde, men Tomas hade stora problem att springa snabbt utför och jag fick stanna och vänta flera gånger (tom i målet…..). Jag kände mig oförtjänt pigg, men Tomas såg lite medtagen ut och sjönk ihop i en hög och fyllde på med väska och proteinbarn innan vi gick vidare till nattlägret.
Vi ledde mixklassen med 12 minuter och var 6:a totalt. Vi var 30 min efter Magnus och Fredrik. Riktigt irriterande att vi gjorde den där 30 minutersbommen.
Tomas: - Helt slut efter stiglöpning utför. Detta måste jag träna mer på, enkel snabb löpning på stig/grusväg. Pernilla och jag synkar inte varandra till 100%. Jag snabb uppför (förutom vid energibrist då) och i tyngre obanade partier. Medan Pernilla är snabb utför och på lättsprunget underlag. Snabbt efter målgång fick jag i mig proteiner, det enda jag tänkte på var att jag inte fick gå slut på energi, det var en dag 2 kvar.

I nattlägret var det mer eller mindre storm och vindstyrkan ökade hela tiden. Britterna är fenomenalt bra på att hitta dåliga nattläger. Campingplatsen var på en lång sluttning och det var inte helt lätt att hitta en plan vindstilla plats. Vårt val stod mellan att sova bredvid toaletterna eller längre upp där vinden brallade på rejält. Vi avstod från toalettstanken och valde en plats på en avsats under några träd. Vi kämpade med att få upp tältet i stormen och var klart nöjda när vi kunde byta om till torra kläder och lägga oss ner på våra Hilton-luftmadrasser. Kvällen ägnades åt att äta, vila, äta, äta. Jag avslutade med en mumsig marsipanbar, men Tomas bangade sin äppelpaj med vaniljsås. Vinden avtog inte alls och det var ett under att det ens gick att tälta. Tältduken flaxade oroväckande mycket och jag undrade stilla om tältet skulle vara helt på morgonen. Trots det lyckades vi somna runt 10-tiden. Förutom att madrassen halkade ner för sluttningen hela tiden sov jag relativt bra. Lite för bra kanske? Mitt i natten var det en gigantisk åsksmäll som alla pratade om senare på morgonen. Jag hörde inte ett smack. Tomas ångrade att han aldrig pluggade in öronpropparna och fick genomlida mina snarkningar.
Tomas: - Tältplatsen var rätt ok trots stormens hårda vindar, sov kanske 3-4 tim den natten. Vaknade flera gånger av vindens hårda tag i tältduken och någon gång av Pernillas snarkning. Tänk om man fick sova så djupt? Trots Hilton-madrassen så ömmade min rygg rejält, skulle har stretchat efter målgång, men mat var viktigare i ovädret.




2013-11-01

OMM banor dag 1 och 2

2013
Nu finns våra banor inritade på denna sida.
 
Klicka er fram för att hitta A klassen och välj sedan de som har en liten stjärna framför första namnet. Vill ni se inritningen väljer ni Wiew Routes, man kan också se det som masstart. Välj då att markera flera och sen trycker ni Wiew animation. Sen trycker ni bara Start så rör sig prickarna, högst upp ser ni vilket lag som har vilken prick/färg.
 
ENJOJ!
 
Full tävlingsrapport kommer inom kort.