2014-11-26

BUBBLIG INSTRUKTION

I denna instruktionsfilm visas hur man tar ut en kompassriktning. De flesta av oss vet ju hur man gör men jag tänkte det kunde vara bra för Jonas som mest brukar springa på stig, Tor som springer runt, runt, runt och Krister som springer hit och dit medan Christian gör situps. Mange då? Ja han navigerar...

Men varför håller instruktören kartan upp och ner och varför har en kompass från för typ tiden före andra världskriget och varför är bubblan i kompassen större än själva kompassvätskan?

2014-11-18

6h Rogaine 2015

Hela kartpaketet med kontroller!
Endast 1 lag stod på startlinjen i år och det med det bästa laget för 6h Rogaine. För inget lag kan bli bättre än med fjolårets segrare Tomas och Pernilla. Samlingen var i Flemingsberg detta året. Innan vi fick kartorna trodde vi mycket på samma delar som förra året, men ack vad fel vi fick. Vi skulle söder och öster ut från starten, det betydde mycket skog och stiglöpning. Tidigare år har det varit merpart av asfaltslöpning, grusvägar typ.

Pernilla: Fast jag misstänkte ju att vi skulle åt Vega-hållet....
Vi kom snabbt överrens om att vi skulle ta alla kontroller om vår dagsform var fin. Kanske vi skulle hopa över kontroll 51 om det blev brist på tid. Många av lagen sa redan innan start att vi var favoriter och målet var att spöa oss efter fjolårets storseger. Vi var lite luttrade och ingen av oss kände att formen var på topp.
Vi statade hårt i alla fall och hade fin fart och hängde med tätlagen. Det var inte många olika planeringar i kontrolltagningen, det var antingen söder ut eller öster ut som var alternativen. Vi körde på i lagom 6 min/km tempo de första 3 tim och allt gick som planerat. När vi kom in till första vätskan vid Hellas klubbstuga så var kroppen seg som attan för Tomas, Pernilla mådde bra och kände sig pigg så fort vi sprang på vägar.

Pernilla: Till första kontrollen missade vi någon minut och tätklungan då vi råkade gena över ett dagis...
Nu började mörkret falla och väl inne på Ågestakartan åkte pannlampan på, redan första kontrollen i mörkret (nr 47) så var det lag som irrade runt lite.
-Nu börjar tävlingen, sa Pernilla
Vi fortsatte i makligt tempo som nu låg mer i 7min/km tempo. Små stigar i mörker är alltid lite knepigt. Pernilla började krokna lite nu men höll sig i rygg på Tomas utan att släppa taget. Vi gnetade vidare och vid kontroll 91 hade vi varit ute i 4tim.
-Vi måste skippa kontrollerna borta vid Ågesta Pernilla, sa Tomas
-Är du säker på det, sa Pernilla
-Vi kan inte riskera att ta dem, jag är riktigt sliten nu. Sa Tomas
-Okej, sa Pernilla
Vi skulle nu bara ta alla kontroller utom 3 st vilket blev en poängförlust på 150 p. Vi var helt enkelt i i lika bra form som året innan.

Pernilla: Tror att det för min del var mest att jag inte hunnit köra så många långpass efter MM, annars känns löpformen bra :) Borde vässa anti-ramlings-formen också.
Resten av kontrollerna gick bra utom en som vi såg skärmen men inte si enheten, vi letade vidare 1min och det var dagen största miss. Sisa 45 min kollade jag klockan hela tiden, vi hade från kontroll 75 nu 3 kontroller kvar. Skulle vi hinna?
Vi han och kom i mål ca 11 min innan 6 h. Där i mål låg segrarna Snättringe med Simon och Mickael som är juniorer, fast bland de bästa i Sverige ska poängteras. De hade tagit alla kontroller och fick en totallängd på 53 km, imponerande!
Vi skrapade ihop 49 km och en tid på 5 tim 49min. Vi var nöjda med vår insats och det visade sig att vi segrade i mixklassen och blev 5:a totalt.

Pernilla: Hem och träna mer terräng och orientering, särskilt nattorientering.



2014-11-04

KEX Team SEXton del 5

DEL 4 slutade med "Team SEXton var äntligen i mål. Godkända! Vilket många andra inte var." Eftersom det gått nästan en månad så är det läge att knyta ihop den berömda:


Vi var alltså i mål och låg länge länge i solen på de fantastiskt sköna renfällarna. Krampattackerna bekämpades med hamburgare och bärtz eftersom kramp ju huvudsakligen beror på vätskebrist (det är ju allmänt känt).

STRETCHING
Jonas och Mange kom i mål på en hedrande men ack så medaljlös fjärdeplats. Strax därefter kom också Krister och Mats. Snacket i målområdet handlade om att flera lag sprungit rätt in i mål utan att ta sista kontrollen. Trist avslutning efter två långa dagar på fjället. När speakern vid nåt tillfälle lite skämtsamt sa "och nu får vi se om de blir godkända" direkt EFTER målstämplingen till nåt lag som skulle bli trea (eller vad det nu var, minnet är lite dimmigt) kändes det orättvist och tråkigt. Nästa lag på ingång var Tor och Pernilla som just förvarnats. Min omedelbara reaktion blev att springa (nåja hasa som en skadskjuten zombie med kramp) fram till spurten och varna dom.

- Har ni tagit sista?
- Vadå?
- Har ni stämplat vid rengärdet?
- (Tor nästan lite argt) vilket rengärde?
- Kontroll nummer 200. Har ni tagit den?
- 100?
- Nä inte bron, rengärdet, kontroll 200 (din trötta j-vel)
- Vilken kontroll?
- Sista!

Tor var uppenbart trött, helt lost, och var på vippen att tvinga ner SI-pinnen i hålet men som tur var stod Pernilla bredvid. Även hon var som en groggy boxare men på något vis vaknade hon till ur dvalan och insåg insåg situationens allvar. 

- Kom Tor vi måste vända om.
- Vadå?

Till sist vände de om och kom tillbaks en stund senare. Fortfarande inget mixlag förvarnat så det blev en överlägsen seger ändå. GRATTIS OCH BRA JOBBAT! 

MÅLGÅNG NR 2
Efter detta började speakern varna inkommande löpare. Både mitt och speakerns tilltag är säkert enligt vissa orättvist men jag tycker det var givet och skulle lätt göra samma sak igen. Tävlingen ska avgöras på fjället. 

TRÖTT LG
Mitt i deras målgång gick en buss och nästa avgång var långt borta. Det var bara att lägga sig ner en stund till för att slicka såren och släcka törsten. Till slut lämnade vi Nikkaluokta. Hade gärna väntat in våra Rockrunnerskex men de var för långt borta. Stämningen på bussen var glad men dämpad och man kan väl sammanfatta den med inte helt pigg. 

Väl framme vid Camp Ripan blev det bråttom eftersom prisutdelningen snart skulle börja. Som tur var hade vi både segrar och silverlag på bussen (annars var det mest loosers som oss) så vi ringde Morell som lovade hålla prisutdelningen en stund. En snabbdusch, nåja så snabbt kan man ju inte klä av sig när man har kramp, men med lite mer vätska gick det bra, senare var vi klara.    


Prisutdelningen anfördes av banläggare Morell. Alla som var värda nåt fick nåt innan det blev lotteri för oss andra. Bäst av de sämsta blev otroligt nog Team SEXton så vi fick varsin splitterny OMM-ryggsäck att ta med på nästa tävling.

Middagen var en våning upp vilket i det läget kändes hårdare än en KEX-kurva. Fast det var ändå ingenting mot kön man fick genomlida för att kvittera ut en enhet dryck. När maten efter väldigt lång väntan äntligen kunde serveras, nåja köas till, gick det i alla fall lite fortare, och den väl värd att vänta på för svampsoppan var grymt god. Resten av maten var väl inte lika bra men det funkade och vi var ju grymt hungriga. Efter lite sånginsatser och ovationer till alla grymt vassa funktionärer var det slut och dags att gå vidare. De allra flesta gick till sängen men ett fåtal härdade ut några timmar i Camp Ripans bar.

Nattsömnen var som vanligt förfärlig, nästan värre än i Litepactältet faktiskt. Jag genomled kallsvettningar, varmsvettningar, törst, nån liten kramp och pisspaus. Tror jag sov en liten stund på mitten innan jag vaknade före klockan.
SPARKPARKERING SOM SNART SKA FLYTTAS
Flygavgången tillbringades på stadsvandring i Kirunas centrum som ju snart ska flyttas. Tävlingsledar-Peter som också är kommunchef höll också en trevlig föreläsning i kommunhuset som ju snart ska rivas. Efter en lunch på Ripan satte vi oss i en taxi som tog oss till flyget som tog oss hem igen.

Eftersom det här skrivs så sent så är det mindre än 300 dagar till nästa tävling och givetvis är vi anmälda. På´t igen bara. Over and out och tack till alla underbara funktionärer!

2014-10-31

KEX 2014 DEL 2

Starten gick för Kex 2014 och tempot var högt på den inledande stigen. När alla andra lag vek av uppför direkt efter bron, var jag och Mats kvar på leden mot Keb och fortsatte på denna ytterliga ca 5 km. Första milen på knappt 50 minuter, sedan tyckte vi att vi såg en "bra" väg genom grönområdet och började leta oss uppför mot kalfjället. Visst var det grönt, visst var det uppför och visst gick det långsamt, men vi stretade på bra, och eftersom vi sprungit så pass fort på leden så tyckte vi fortfarande att vi gjort ett bra vägval.
Äntligen uppe på kalfjället. Foto: Mats Nord

Slutligen kom vi upp på kalfjället och kunde sikta in oss på dom sista kilometrarna mot kontrollen. Vi såg ett par andra lag före oss när vi stämplade, men kunde också konstatera att vi med vårat vägval nu låg i praktiken sist i tävlingen... Inte kul, men bara att bita ihop! Fortsatte i bra tempo till nästa kontroll, som låg ovanför fjällstationen. Därefter passerade vi nattlägret innan det bar uppför förbi Silverfallet och upp mot Singi. Här kom vi i alla fall ikapp och förbi ett lag. Efter ytterligare en kontroll bar det av uppför på Durlings led, med siktet inställt på sydtoppen av Kebnekajse.
Jag och Mats i Singipasset
Durlings led, inte världens bästa underlag för löpning. Foto: Mats Nord
Vi passerade ytterligare nåt lag på väg mot toppen, och mötte även lag på väg neråt, bl a Jonas och Mange som låg klart före oss. Slutligen lyckades vi stämpla kontrollen vid stenröset på Kebnekajses sydtopp. Nu var det tyvärr nästan slut i vattenflaskan, hade inte sett något lämpligt vattenhål sedan förra kontrollen och hade druckit i minsta laget tidigare under dagen. Men det var bara att återigen bita ihop och satsa på en bra avslutning av första dagen. Ner från Sydtoppen, för att därefter avverka dagens sista uppförsbacke med nåt hundratal höjdmeter från Kaffedalen upp till Vierramvare. Nu hade vi bara nerförsbacke kvar till dagens etappmål, om än en ganska lång backe. Och nu sprang vi även förbi ganska många vandrare som var på väg tillbaka till fjällstationen. Vi passerade ytterligare något eller några lag och kunde efter 9 timmar och 23 minuter storma in i nattlägret för en efterlängtad kanelbulle och plats nr 5 i resultatlistan.
Toppkontroll. Foto: Mats Nord

Bullfika. Foto: Mats Nord
Kvällen i nattlägret följde mönstret från tidigare år: varma kläder, hämta vatten, göra mat, äta, sätta upp tält, vila, mingla, gå på toa, sitta vid elden, göra mera mat, äta igen och slutligen krypa ner i sovsäcken och sova!
Frukost utanför vår enkla boning. Foto: Mats Nord

Dag 2! Ny dag och nya möjligheter! I pöbelstarten var vi fyra herrlag, av vilka vi sprungit snabbast dag 1. På den här kartan hittade vi inga möjligheter att göra "fel" vägval, däremot fanns det, som det brukar, både uppför och nedför på kartan. Och kort efter starten skulle vi börja med uppför. Vägvalen i stort var alltså ganska självklara, men när det gäller dom små vägvalen kanske vi inte började helt optimalt. Men tack vare att både jag och Mats kände oss starka så kunde vi ta en stabil plats i förarsätet på väg upp i stigningen om ca 800 höjdmeter mot Kebnetjåkka.
Brant och stenigt i första stigningen. Foto: Mats Nord
Vi gjorde som man ska, betade av kontrollerna en efter en, vid Tarfala spelade folk cricket medans vi stretade uppför nästa stigning. Före/efter kontroll 5 hade jag en ganska rejäl svacka under loppet - humöret sjönk, energin var låg, började tvivla på vägval... Men det är inte särskilt konstigt att man kan få svackor under en så pass lång tävling, det gäller bara att ta sig ur dom. Och på väg upp mot kontroll 6 kändes det bättre - nu var det ju bara ett par kontroller och ett par timmar kvar av tävlingen.
Bra utsikt vid kontroll sex. Foto: Mats Nord
Efter lite trixande lyckades vi hitta stigen ner till leden mellan Nikkaloukta och Kebnekajse. Avslutade i bra tempo både på stigen och leden, så pass bra tempo att vi kom fram till målet utan att ha sett en skymt av kontroll 9... Insåg missen när vi såg målet utan att ha sett kontrollen, vände på huvudet och såg en snitslad markering på vägen snett bakom oss. Bara att vända om, springa tillbaka ett antal hundra meter och sedan göra en ny rush till målet.
Målfoto.
Bussfoto. Foto: Pälle

Bankettfoto. Foto: Pälle
Efter 8 timmar och 19 minuter var vi äntligen i mål, på en slutlig 5:e plats. I väntan på bussen till Kiruna blev det både hamburgare och häng med lagkamraterna. Kvällen avslutades storstilat med årets bankett!
Over and out och tack till Mats för sällskapet på KEX 2014.



2014-10-27

KEX 2014 DEL 1

På allmän begäran: På Pälles begäran:
KEX 2014, var ska man börja? Från början, kanske? Nåväl - någon gång i slutfasen av 2013, och i den sista skälvande högen med anmälningar innan loppet definitivt blev fullbokat, kom jag och Mats Nord överens om att springa det episka KEX 2014. Arrangören frestade ju trots allt med Kebnekajse!

Precis som vanligt gick tiden sin gilla gång därefter (för det brukar den göra). Jag sprang Kullamannen, Mats sprang andra långa lopp, jag varvade långpass med backträning, Mats tränade på sitt håll. Vi fick till och med ihop inte mindre än två gemensamma pass i Hammarbybacken, och hux flux så var det dax för avresan upp till Kiruna! Denna gång sågs vi på Klarabergsviadukten, redan där kände man att 2014 skulle bjuda på en hel del nyheter. Samling på Klarabergsviadukten istället för Stureplan, boende i Kiruna istället för Abisko eller Björkliden, målgång i Nikkaloukta istället för Abisko eller Björkliden. Men vissa traditioner la vi manken till för att hålla fast vid, såsom besöket på systembolaget i Kiruna och lunch på Ferrum.

På Kiruna Airport halade säkert halva passagerar-kadern fram sina smartphones för att föreviga skylten som förkunnade att vi befann oss på just Kiruna Airport. För visst är det ett mirakel, i klass med teleportering, att ena stunden kliver man in i en farkost i Stockholms utkant, för att i nästa stund kliva ur denna och befinna sig i centrala Lappland! Att resan upplevdes som teleportering kan i och för sig också bero på det faktum att jag sov sött i stort sett hela resan...

På flygplatsen väntade taxi-gubben, som med van hand transporterade oss till Camp Ripan. Team Rockrunners SEXton var de lyckliga tu som fått förmånen att dela stuga med mig och Mats; Ladonia Fell&Rockrunners. Vi checkade in och knatade sedan rutinerat ner på stan för lunch på Ferrum och därefter besök på i tur och ordning: Höjdmeter, Stadium, Systembolaget och ICA. Sedan gick vi tillbaka till campingen och hämtade nummerlappen och sedan till stugan, minnet är vagt men jag tror vi packade, vilade, käkade smågodis, fipplade med smartphones och lyssnade på Iron Maiden. När allas ryggor var färdiga kände vi att alla vägde ungefär fem kilo.

Stugans kök dög inte för matlagning, därför samlade vi ihop en stor tropp med bergslöpare sugna på kolhydrater och traskade åter igen ner till City och landade slutligen på Bishops Arms. Alla åt Haggis (utom Pernilla, som är vegan) och drack Guinness, när vi var tillräckligt mätta gick vi tillbaka till campingen, för nu ville vi gå på tävlingsmöte! Som på alla andra tävlingsmöten fick vi veta det viktigaste, att fjället bestämmer, därefter gick vi hem till stugan och kröp ner i sängen.
Bishops Arms
Mera Bishops Arms

Att det var ett gäng gubbar som bodde i stugan märktes på morgonen - alla låg och sov räv innan alarmen skulle dra igång strax före kl 6. Och kort därefter stod vi ordnade i kö för frukost. Mats åt fort och kunde därefter hämta kartan. Här såg vi att Tors super-duper program med reverse engineering i stort sett prickat banan, det var alltså bara att beta av kontrollerna och försöka komma fram till nattlägret så snabbt som möjligt! Men vilken väg skulle vi springa? Vi hittade inga alternativ att välja mellan, utom till första kontrollen!!! Upp på fjället direkt efter bron, eller springa kvar nere på leden och vika upp senare? Alternativ 1 skulle vara en stig uppför genom grönområdet, men sedan obanat uppe på fjället. Alternativ 2 skulle ge längre löpning på den stora platta stigen mot Keb, men sedan obanat uppför genom grönområdet. Bussresan från Kiruna till starten i Nikkaloukta ägnades åt att vela mellan alternativ 1 och 2. Platt löpning på en stor stig lät som att det skulle passa mig och Mats, varför vi till slut valde alternativ 2.
Bussresan. Foto: Mats Nord

Ladonia Fell&Rockrunners innan start. Foto: Mats Nord

Innan start vägde vi ryggsäckarna på Tors proffsiga våg, och fick nu veta att min vägde 4,3 kilo, och Mats hade något över 5 kilo!
(I del två fortsätter vi med det jobbiga, nämligen själva loppet.)

2014-10-26

DÅ VAR DET DAGS IGEN DÅ!

Stockholm Rogaine 6h

Vart ska det bli i år? En massa väg som oftast eller kommer arrangören OK Ravinen att chocka sig själva och ha mer orientering än någonsin?

Allt för ofta har vi som behärskar orientering blivit besvikna på banläggare när de valt allt lägga kontroller i vägkors och stigböjar. Deltagare har även oftast berömt för bra arrangemang, men det säger inte mycket.

Vi håller tummarna på att det blir en utmanande banläggning som gör det svårt att få till en ultimat rutt som leder till seger, och att kunna hinna med alla kontroller vore ju trist!!!

Rockrunners har en seger att försvara från förra året då Tomas och Pernilla som mixlag tog hem hela rasket. Nu är de anmälda igen men hoppas att fler i Teamet anmäler sig och utmanar oss om segern :)

2014-10-24

VECKANS ROCKRUNNER V43 - JOKK

JOKK(nordsamiska: johka, lulesamiska: jåhkkå) är ett samiskt lånord i svenskan för ett vattendrag i fjällen, i storlek närmast motsvarande en bäck eller å. Vattendrag större än en jokk kallas i regel "älv" (nordsamiska: eatnu, lulesamiska: ätno). Eftersom JOKKar innehåller vatten är de livsviktiga för att överleva i fjällen. Enligt rockkameran finns det olika typer av JOKKar:

JÅHKÅMÅHKE
JOKKÖVERGÅNG BAMM 2005
PLATTJOKK BAMM 2005
JOKKMOKKSJOKKE 
JOKKROCKSLARS BAMM 2008
FORSJOKK BAMM 2006
JOKKVAD KEX 2014
GRÖNJOKK ICEBUG-24 2007
GROGGVIRKSJOKK
SKUGGJOKK BAMM 2009

2014-10-17

DAGS FÖR KEX PUNKT NU

Kristian Luoma har varit så fiffig att han lagt upp en NEDRÄKNINGSSIDA till 2015 års KEX. Det 307 dagar, 21 timmar, 19 minuter och 35 sekunder kvar...

2014-10-13

KEXANMÄLNINGSSTATUS

På lördagsmorgonen var givetvis Team SEXton på tå inför anmälans öppnande. Vi hade laddat i flera dagar och var stretchade, uppvärmda och klara. LG hade en tidig sträcka så han satt redan i bilen på väg till 25-manna. Eftersom det var båtupptagning skulle undertecknad springa lite senare. 8:00 stod man på båtklubben med en Ipad under armen. En timma kvar!

Eftersom elektroniska devices inte gillar vatten lades paddan undan för att inte katastrof skulle uppstå. I väntan på 9:00 och/eller min egen båtupptagning hjälptes medlemmarna åt med högtryckstvättar, lyftsling, tampar och båtbockar. Klockan checkades av lika ofta som man kollar höjdmeter i en brant stigning och det tog i snitt 12 minuter per båt. När den femte båten kördes fram var det dags. Här ta tampen (till mannen bredvid). Ipaden åkte fram exakt 08:59. 09:00 var man inne. Om inte Mr Pay Pal legat kvar i sängen hade anmälan varit registrerad 9:02 men nu rann minutrarna iväg fortare än på en tidig bom på en Tiomilasträcka. Fel mastercard, lägg in nya uppgifter, nytt lösenord, satan en sån bild där man ska skriva in bokstäver och siffror som flyter ihop, fel siffror och bokstäver, ladda om, helvete, skriv in igen. Den helt oskyldiga Ipaden höll på att flyga i vattnet. Till slut lossnade det men det tog sin modiga tid. Inte förrän 09:12 var anmälan registrerad och betald. 

En check på registrerade anmälningar sa att vi antingen var tvåa eller möjligtvis delad etta för när allt var registrerat fanns två lag klara i Extremeklassen. Men vi var ändå solklara ettor eftersom jag ju mailat Martin Morell och lagt in en föranmälan redan på fredagen. 

Nu har det gått två dygn sedan anmälan öppnade i lördags klockan 9:00. På KEX-sajtens ANMÄLNINGSSIDA kan man konstatera att 46 lag är anmälda. Av dessa är 1,25 Rockrunnerslag och/eller 2,5 Rockrunnerslöpare är anmälda. Varför denna något ojämna siffra? Jo Team XVI är ett lag med två hela löpare medan "Ladonia Fett & Rockrunners" är 0,25 lag eftersom halva laget springer med Bollibompatröja och halva laget är skadat. En erfaren matematiker får det till 0,25 lag och/eller 0,5 löpare eftersom Lasse har sytt sig i benet eftersom han inte kan hoppa upp på en stubbe. Sicken klantskalle asså!   

KIRUNA EXTREME 2014 KEX-VERSIONEN

osv osv...

Som ni ser så finns det andra som före oss beskrivit banan, terrängen och stenarna, så jag tänkte skippa det och i stället försöka förklara och beskriva känslorna. Ni vet, sånt där som tjejer känner, men inte killar ;-)

Efter att ha i smyg varit del av Tomas uppladdningar, packningar och äventyr så tyckte jag det var dags att köra ett lopp själv. Senast jag körde var ju LAMM i Skottland 2012, så suget hade infunnit sig igen. Sagt och gjort så tog jag mig en funderare på vem som kunde stå ut med mig en hel helg och eftersom Tomas skulle springa med Ivve så fick jag hitta någon annan. Valet föll snabbt på min vän Alexandra Svanström, som jag känner från vår orienteringsklubb OK Österåker. Hon var snabb att tacka ja, men jag tror inte hon förstod riktigt vad hon gett sig in på.

Eftersom Alexandra skulle sköta orienteringen så skötte jag all planering, inköp och backträning. Alexandra grundade med Stockholm Marathon, flytt och Bellmansstafetten dagen innan avfärd.

Vi tog finflyget (SAS) mot Kiruna och checkade in på Camp Ripan. Alex vilade (sov) sig i form medan jag tog en promenad för att försöka lugna nerverna. Senare blev det pasta och tävlingsgenomgång samt snack med övriga bekanta.

Tomas försökte hela tiden få oss att byta ner oss en klass, men vi vägrade. Visst, det hade varit det smarta valet, men vi ville ha äventyr och äventyr fick vi. Vid ett par passager upp och ner så var det så brant och stenigt så det faktiskt var otäckt. Alex valde att börja sjunga barnsånger, vilket gjorde henne lugn. Jag försökte bara köra på, för jag vågade inte stanna. Rädsla kan få en att göra saker man inte trodde att man orkade. En annan insikt jag fick var att jag hade en tendens att ju mer tröttheten tilltog, desto mer dialekt fick jag när jag pratade. Stackars Alexandras öron...


Efter lite om och men så tog vi oss till nattlägret. Dagen hade varit lång och stenig och åtminstone min kropp var trött och tom på energi. Så trött att tältet hamnade lite hursomhelst samt att jag hade problem att få i mig mat. Natten var varm för alla utom för mig som sov på skrå samtidigt som jag höll mig i liggunderlaget för att inte rulla ner på Alex. Man kan säga att jag har haft bättre nätter... Mitt i natten så hade jag bestämt mig, jag skulle minsann inte springa en meter dagen efter.


Men envisa Caroline kunde ju inte låta bli att surmulet knyta på sig skorna och ge sig av igen. Det blev ännu en lång stenig dag på fjället. Jag var fortfarande mätt sedan dagen innan, så jag hade väldigt svårt att få i mig någon frukost.


Slutligen på väg mot den sista riktiga kontrollen så minskade mängden sten och vi kunde plötsligt börja springa, eller vad det nu kallas efter massor med timmar på fjället. I skinande sol lämnade vi månlandskapet och tog oss ner mot målet och lyckades till och med att hitta sista kontrollen. Min överlevnadsinstinkt hade tagit mig i mål efter 9:03 tim + 9:21 dag två och nu var min kropp tom på energi. Alexandra däremot var pigg och glad. Vi lyckades vara sista lag i mål och till skillnad från de andra så fick vi en varsin burgare i handen innan vi krälade in i minibussen. Samma tid som middagen skulle börja så sladdade vi in på Camp Ripan, men eftersom hela tillställningen hade dragit ut på tiden så lyckades vi hinna ikapp kön lagom till trappan upp till middagen. Däremot så hade vi missat prisutdelningen, hur vi nu lyckades komma trea och få pris. Det kan vara för att bara tre lag tog sig runt... Men när man i efterhand kollar resultatlistan så kan man faktiskt se att sammanlagt hela 10 lag var sämre än oss dag 1, men bara ett lag dag 2, mycket pga att de flesta hade vett nog att gå ner en klass till dag två.


Det blev en tidig kväll och dagen därpå spenderades i Kiruna med nästan en tur ner i gruvan. Det visade sig nämligen att vi hade lite för bråttom när vi bokade biljetterna, så vi hade bokat till fel dag. Istället så blev det ett besök i SPAt och eftersnack innan resan hem.

Sällan har jag väl varit gladare över att få vabba, då det blev tre dagar i soffan med ömma ben men den tomma kroppen var det stora bekymret. Ett antal kg ner och svårt att komma igång att äta igen, det får jag nog se upp med nästa gång det blir tävling. För flera tävlingar blir det, bara inte i Kebnekajseområdet.