2014-09-30

REKOMMENDERAT LOPP

Den som vill ha en genomkörare inför Stockholm Rogaining ställer med fördel upp i Mälarhöjdsterrängen. 10 tufft kuperade kilometrar på terrängspår (trail!) i anslutning till hårda söderförorter (Mälarhöjden, Bredäng, Sätra).

2014-09-26

COOLA BILDER PÅ EMELIE FORSBERG

"Leave only your footprints behind"



2014-09-24

MOURNE MOUNTAIN MARATHON - DNF


Kladdkarta
DNF vad fan är det nu då? Jo det betyder att vi lyckades med att hoppa över en kontroll dag 2. Ni ser kladdet på kartan som vi fick använda oss av. Man fick köpa egen karta och där efter fick vi kontrolldefinitioner (lappar) precis innan start med kordinationer som skulle ritas in på kartan. Vissa kontroller fick man ta i valfri ordning medan andra i rätt ordning. Struligt värre kan man säga och inte tala om hur kladdig kartan blev dag 2.

Dag1 bana är enkla ringar och dag 2 är dubbelringar. Det var dubbelringen mellan 128 o 137 som vi lyckades missa, hur man nu kan göra det. Men gjort är gjort.

Pernilla: Jag skulle ha haft en egen karta....

Så vi berättar väl lite om hur tävlingen var istället för det finns ju inget resultat att tala.

Dag 1
Det tog oss ca 20min att rita i kartan efter att vi försökt hitta de beskrivna koordinaterna på lilla papperslappen. Otroligt mycket längre än de andra. Sedan......
Det börjades med en brutal stigning från 75m över havet till 425m på mindre än 1km sträcka. Snacka om att vaderna fick sig en omgång från start. Starten var på ängen bakom huset och kontrollen uppe snett till vänster på toppen. 
Pernilla: Jag trodde att vaderna skulle sprängas efter någon timme, men det var bara att härda ut och gå på uppför.

Efter 3 kontroller tog vi ett vägval som nog ingen annan tog, då de visste hur jävligt det var. Vi kom in i ett karlhygge där det växt upp taggbuskar och där fällda träd låg kvar. Efter dåligt vägval fastnade vi i denna skitterräng och fick gå balansgång över stammar och försöka undvika att bli sönderrivna på benen. Detta renderade i att en sträcka på 250 m tog oss 15 min istället för 2 min om vi valt annan stig. Surt.

Pernilla: Den missen får jag ta på mig då jag tyckte att vi kunde gå på stigen som enligt kartjusteringen inte längre fanns. Balansgång på trädstammar över en gammal bäckravin full med taggiga björnbärsbuskar gjorde inte saken bättre. Jag ångrade djupt att jag föreslagit att gena...... (jag som inte ens hade en karta).

Orienteringen ända fram till 8:e kontrollen gick sedan bra, men sen valde vi fel igen.
Till 9:e kontrollen blev det ett rakt på vägval nedför stup och sen följa bäcken upp Pigeon Rock Mountain. Åter igen så fastnade vi i terrängen, fast nu i ett stup. Vi trodde inte att det skulle vara så brant. Detta tog oss nu även mer tid än nödvändigt, de lokala löparna tog ett runt om vägval runt Eagel Mountain och Slievermoughhanmore toppen. När vi kom nedför stupet efter mycket om och men så fastnade vi i ljung upp till höfterna, helt sjukt svårt att ta sig fram även om det var nedför så gick det otroligt långsamt fram till bäcken.

Pernilla: Det var nästan lite väl läskigt när vi försökte klättra ner för stupen. Ett felsteg och vi hade fallit några hundra meter ner..... tur att vi till slut hittade ett ställe att ta oss ner på någorlunda säkert. Jag ramlade säkert minst 10-15 gånger när vi väl var ner i ljungen, så fort man försökte springa fastnade man i ett hål.

Resten av banan in i mål gick bra förutom att Pernilla som hade sportidentpinnen lyckades slå sönder den ovetandes, så vi fick stämpla med stiftklämmor de sista tre kontrollerna in till mål.
Pernilla: Det måste ha varit en av mina oändliga vurpor som orsakade att vår pinne gick sönder. Knasigt nog nämnde jag precis innan att sport-identpinnen hade gått sönder för damlaget på KEX.

När vi äntligen kom i mål så vart det sedvanlig fottvätt och mat i kroppen och sätta upp tält. Vi småpratade med andra elitlöpare som småskrattade åt våra vägval under dagen och vi kunde senare konstatera att vi var långt efter de bästa men bara 2 min efter ledande mixlag. Detta lag bestod av multisportare från team Silva/Haglöfs och som så sent för 5 veckor sedan tävlade i Wales och slutade 2:a. Starka löpare att tampas mot alltså. Trots det hade vi haft en bra ledning OM vi undvikt våra dåliga vägval. Kan även informera att 50% av dag 1 kunde vi bara gå i den knähöga undervegetationen som ibland var knölig med tuvor som man snubblade på.

Pernilla: Lite frustrerande att knappt kunna springa. Bara att stega på uppför i ljungen och trippa på utför bland undervegetationen... Efter ca halva banan kunde jag konstatera att mina nya SARVA D'vil skor var hela, men mina fötter började bli trasiga....
I nattlägret fantiserade vi om all mat man kan ha med sig på framtida tävlingar: ett extra paket nudlar, varm choklad, coka cola, förslagen var många.

Dag 2

På väg till gemensam start på morgonen. Snygga va? Inritningen av kartan gick betydligt fortare denna dag, men som sagt även fel. Vi kom iväg tämligen snabbt och löpningen funkade bra där det gick att springa vilket för övrigt var merparten av denna dag.

Pernilla: Mitt största problem var mina fötter som inte var på min sida. Trots omplåstring med compeed i nattlägret gjorde sig blåsorna påminda. Skrålöpning med blåsor i hålfötterna är inget jag skulle rekommendera min värsta fiende. Men det var bara att härda ut och tänka på något roligare.

Denna dag bjöd på rolig orientering om man lyckades rita rätt på kartan. Kontrollplockningen vid Crenville var den värsta någonsin, här var det inte knähög undervegetation. Nä det var upp till höfterna och vi snubblade, ramlade och svor högt + att vi missade kontroller. Rent ut sagt småputta blev vi. Vi kom sedan vidare och det gick bra tills vi missade 117, då gick de ledande mixlaget om oss. Vi fick sedan jaga dem in i mål de resterande 7 kontroller, men de höll ifrån även om vi plockade in tid och avstånd på dem.

Pernilla: Det kändes som en liten seger vid varje kontroll vi plockade då man på förhand inte visste om man ritat in kontrollpunkten rätt. Kontroll 117 var en av de luddigaste kontrollerna. Om koordinaterna på kontrolldefinitionen stämde vet jag inte (jag tror inte det).

Väl i mål fick vi reda på att kontroll 121 saknades för oss. Vi var inte de enda som missat den, utan det ledande laget och ett ytterligare herrlag och damlag gjorde samma misstag. Vi slog oss ned och slickade våra sår och kunde bara inse faktum. Felet var bådas, Tomas som hade kartan och Pernilla som skulle hålla koll på kodsiffror i rätt ordning. Vi var lika skyldiga till missen. Vi åt lite och drack en del innan vi satt oss i bilen för att åka till hotellet vid flygplatsen i Dublin.
Sen åkte vi hem dagen efter. Vi kan bara varmt rekommendera denna tävling. Inte så stor, men vyerna och naturen var fin trots tuff terräng. Är tävlingen i de norra delarna av Mourne så är det enligt lokala löpare mycket finare terräng. Att lära sig rita i kartan är lätt, sen kan man ha 2 kartor med sig så får man en fin å ren karta dag 2 :).

Pernilla: Jag ska köpa nya OL-skor igen som inte ger blåsor. Fick just besked från VJ att slitaget på mina gamla var för stort så reklamationen godkändes inte. Surt...


2014-09-23

KEX-PRESENTATION NR TVÅ


Nu har även KEX-Carro levererat en kort och väldigt precis presentation som likt alla andras ligger under DETTA ÄR TEAM ROCKRUNNERS

2014-09-22

KEX Team SEXton del 3

Jomen nu har det gått runt en månad sen vi kom i mål och lite drygt en vecka sen kapitlet om första KEX-dagen så det är dags att gå genom vad som hände i nattlägret:



Efter den godkända utstämplingen smakade KEX-bullen fenomenalt. Benen var för stela för att tåla stretching så vi stretade upp en KEX-kurva där David rekat några bra platser för teamens pyttesmå tält. De svettiga tävlingsställen byttes ut mot varma överdrag. Team SEXton hade innan tävlingsstart bestämt att Pälle skulle ansvara för tältuppsättning och LG för vattenhämtning och matlagning. Det höll på att fallera direkt då LG upptäckte att han dragit en säkerhetsnål genom splitternya drybagsäcken. Eftersom det är svårt att hämta vatten med läckande påse blev det krismöte. Vi konstaterade att Pälle var för stel för att hämta vatten och att LG inte klarade instruktionen om hur man sätter upp tältet. Mötet avslutades med att LG hämtade vatten i Pälles fortfarande hela säck. Puh, där var det nära att det skulle gå åt pipan!

Medan tältet restes och vattnet värmdes kom i tur och ordning Jonas/Mange, Tor/Pernilla och Krister/Mats in i mål. Alla smaskade KEX-bullar, bytte kläder och satte fart med liknade verksamhet. Tiden gick de enda som saknades var Team Rockrunners KEX-en men till slut kom tjejerna som kämpat på starkt och så var alla i mål.  

Medan tältet restes och vattnet värmdes kom i tur och ordning Jonas/Mange, Tor/Pernilla och Alexandra/Carro in i mål. Alla smaskade KEX-bullar, bytte kläder och satte fart med liknade verksamhet. Tiden gick de enda som saknades var Team LadoniaFellRockrunners men till slut kom gubbarna som kämpat på starkt och så var alla i mål.

Kvällsbestyren klarades av med en knippe BAMM-rutin i ryggmärgen. Även LG agerade rutinerat och det märktes inte alls att han var helt grön på dessa uppgifter. I stora drag kan man sammanfatta allt med att den första middagen var delikat, kvällsmyset med chips och sportdryck sådär och den andra middagen rätt äcklig. Däremellan klämdes det in ett möte där nattlägerchefen informerade om morgondagens tider och så delades morgondagens kartor ut. Largebanan så stor men inte omöjlig ut:


Det började mörkna så vi ålade in i tältet. Sömnen var inte långt borta och sen drömde vi söta (mar)drömmar om höjdkurvor, sten, snöfält, kramp, skoskav och inte en enda bom. Fortsättning följer i ett kapitel inte alls långt borta.

2014-09-18

MOURNE MOUNTAIN MARATHON


Pernilla och Tomas i Elitklassen, Nordirland

Äntligen är det tävling på hög nivå igen för Tomas, han hjular och jublar högt hemma i sin lilla skidbacke som han haft många träningspass i nu senaste tiden. Pernilla grundade med Kiruna Extreme för några veckor sedan och segerns sötma där med Tor sitter säkert kvar i henns ben och lynne.

Nu ska vi 2 återigen försvara första platsen, för så länge vi har varit team så har vi alltid gått segrande i vår klass. Senast var förra året på OMM och 6h Rogaine. Det är första gången vi tävlar i Nordirland och det är enligt Magnus Andersson i Team Fellrunners en tämligen tuff tävling där undervegitationen är påtalig och gör det svårsprunget. Men ju tuffare desto bättre och Magnus tror starkt på vårt team vilket bådar gott  :D

Hur som helst, kolla in på denna länk och leta fram resultat för oss under lördag och söndag så får ni se om vår segrsvit fortsätter eller inte. http://mourne2day.com/

2014-09-17

NYA TEAMLÖPARE


Teamets alltiallo (webmaster och discjockey) har den stora äran och glädjen att meddela att teamet fått tillökning. Nä det är ingen baby som sett dagens ljus utan det är de två rutinerade KEX:en Alexandra Svanström och Caroline Westbom som efter hårda tester (KEX Large) och tuffa omröstningar (läs tjat) beviljats medlemskap i världens hårdast rockande bergslöparteam.

Presentation av Alexandra finns på DETTA ÄR TEAM ROCKRUNNERS och Carro har lovat sin inom kort. Dessutom är de skyldiga omvärlden ett reportage om upplevelserna i den ooootroligt tuffa uttagningstävlingen KEX Large.

2014-09-15

ROLLING SKIS

Det är vingligt, det går fort, det är läskigt, det är bra träning, det är farligt, det är jobbigt, det går långsamt, det är svårt att stanna, det är inte bakhalt, det är rullskidor!

2014-09-14

KEX TEAM SEXton DEL 2

Väckningen var ställd på 05:45 men eftersom stuga 21 inhyste 4 gubbjävlar var alla vakna långt före alla telefonsignaler. När vi tittade ut genom fönstren såg vi ingenting för den beryktade Tåke hade gett sig in i matchen. Ack och ve hur ska det se ut på bergstopparna om det ser ut såhär bland björkarna i Kiruna?

Trots dimman hittade vi Ripans huvudbyggnad utan bom. Att spika första kontrollen är alltid skönt! Vi var till och med där innan de hade öppnat men frukostkön var ändå längre än en normal bajamajakö. Till slut kunde i alla fall diverse energi stoppas i de sen gårdagen stinna bukarna. Pigga ben tog oss tillbaks till stugan för finjustering av ryggsäckar och utrustning.

Eftersom Tomas inte var med gick toabesöken galant så ett ögonblick senare stod vi på pass utanför den första bussen. Hela gänget hade fortfarande tätkänning!


Nikkaluokta ligger ungefär en timma från Kiruna så det fanns gott om tid att diskutera vägval och höjdkurvor. Någonstans halvvägs började himlen spricka upp och när fjällen tornade upp sig såg man alla toppar klart och tydligt. Väl framme blev det sedvanlig foto-, kiss- och skoknytningspaus. Med solen kom värmen så de flesta petade av sig något plagg innan det var dags att gå in i startfållan. De sista fem minuterna gick alldeles för fort och om man var nervös så var det bara att sluta med det för nu var vi iväg.

Extreme- och medium skulle rakt fram längs leden mot Kebnekaise medan vi i large skulle direkt höger för att klättra upp på första berget.

Det började med platt grusväg som blev platt stig som blev platt knixig stig som blev stig i svagt motlut som blev uppförsstig som blev knixig uppförsstig.

Tempot var högt så pulsen steg snabbt från grönt till gult till rött. Hade det handlat om skateskidåkning kan man säga att vi tvingades gå från fyrans till treans till tvåans växel långt innan det började bli brant på riktigt.

Det låter bättre att säga att vi lät några snabba lag dra ifrån men egentligen var det bara så att vi inte kunde hänga med deras fruktansvärt höga fart.


Trädgränsen vid Kakinjunnje passerades. Därefter följde nån kilometer med mjuk och fin fjällhedssluttning. Det gick fortfarande för fort så pulsen rusade på rött men när vi kom till den brutala stigningen från 820 till 1160 höjdmeter på en km kändes det som att vi var inne i matchen. Denna stigning var likt Bajenbackens liftspår och 340 höjdmeter var som att riva av lite dryg 4 sådana och det vet vi ju hur man gör. Uppe på toppen kom stenskravlet men rätt snart var vi framme vid ettan på 1184-toppen.


Långsträckan till tvåan började med skrå en bit för att sen bära av nedåt och åter nedåt mot Cievrrajohka. Ett litet plask i det forsande vattnet, påfyllning av flaskor innan det bar av uppåt och åter uppåt längs Cievrracohkas sluttning.


Vi passerade dagens första snöfält innan det blev seg stenskravellöpning in mot sjön. Den bemannade kontrollen syntes på långt håll men kom aldrig närmare. Pälle hamnade i någon sorts svacka, gnällde och sprang fegt och långsamt i stenskravlet. LG peppade på bra och vips var vi framme vid 39:an samtidigt som några mediumlag kom från sin etta vid kontroll 35.


Till trean skulle vi återigen ner i en svacka men det var ingen svacka som helst för det var Tarfallavagge. Fast först var det stenskravel och stenöken på platten som aldrig ville ta slut. Idogt kämpande, nötande och svärande tog oss så småningom fram till denna fantastiska vy. Kontrollen vid bron syns något till höger om bildens mitt och längst upp till höger ligger Tarfalastugorna. Problemet var bara att vi skulle ner ca 400 höjdmeter där det platta stenskravlet följde med ner längs sluttningen.


Vi fick en bra väg i början men sen tog det stopp., Den andra halvan av sluttningen var om inte på liv och död i alla fall ganska läskig och väääääldigt lååååångsam. Vi drog upp ett par tre rejäla stenras, sparkade sönder några tår och skinnflådde Pälles hälsena mot en vass sten. Trodde aldrig vi skulle komma ner men efter sju sorger, åtta bedrövelser, men otroligt nog, noll vurpor stod vi på leden. Den gungiga bron passerades och vi kunde stämpla vid kontrollen som satt på andra sidan.


Det var några lag bakom så energistoppet och vätskepåfyllningen blev kort. Kontrollvakterna peppade på. Stärkta av det fick vi äran att uppleva härlig ledlöpning i hela 300 meter (!) innan vi skulle uppför nästa brutala stigning.


Att klättra från bropassagen på runt 800 m till Kebnetjåkkas topp på 1769 m innebar en stigning på över 950 höjdmeter. Det var bara att kavla upp ärmarna, borra ner blicken och kämpa på. Det var hyffsat underlag i början men uppe på platån var stenöknen oändlig. Tåke var på väg in i matchen och han dolde ett tag både Kebnetjåkkatoppen och Kebnekaijes två toppar men allteftersom vi närmade oss så lättade han. Orienteringen blev därmed hur enkel som helst.


Vi, eller i alla fall LG, kunde till och med njuta lite av utsikten. Pälle muttrade mest över att alla d-la stenar aldrig tog slut. Till och från såg vi storglaciären till höger och Kebnekaises bägge toppar lurade majestätiskt en bit ovanför. Vi gnetade på längs kammen och LG pekade var vi skulle:


Storglaciären var jättestor och vit där den bredde ut sig några hundra höjdmeter nedanför kammen. Det var verkligen inte läge att vara höjdrädd. Utan resultat spanade vi efter vrakdelar från det störtade Herculesplanet. Antingen var det bortstädat eller så var det fel glaciär. (Efterforskning vid datorn säger att man städat bort flest vrakdelar på Rabots Glaciär på andra sidan toppen.)   


Sakta men säkert närmade vi oss 1769-toppen. Efter en evighetslång stigning kom vi in i nysnö som låg över ca 1600 höjdmeter och till slut var vi uppe. Tåke var helt borta så utsikten var magnifik, glaciärer, bergstoppar, stup och dalar så långt ögat kunde nå. En sagolik tur med vädret och det blev ett sånt "moment" (som kommer nån enstaka gång, på mina ca 10 bergslopp har det väl hänt kanske 3-4 gånger och nu fick LG uppleva det på första racet) på toppen där varenda svettdroppe och svordom betalar sig gånger 100! Lite lätt religiösa och sentimentala passade vi på att njuta i någon minut. Vi firade med en selfie och lite energi innan det var dags att bege sig.


Nu var det "bara" utför ca 1100 höjdmeter till sista kontrollen, nattlägret, KEX-bullen och en mycket välförtjänt vila. De första 100-200 höjdmetrarna var i nysnö så det var halkigt men det gick utan missöden.

Vi trodde det skulle bli svårt att hitta den rekommenderade (prickade) vägen ner mot Ladtjovagge men det var en del spår i snön. Dessutom var sikten fortfarande god. Det var egentligen bara att hålla vänster och ha koll på snöfältet ännu mer till vänster.

Just som vi snackade om att vi klarat hela dagen utan vurpor stod LG på ärschlet ordentligt i branten. Han hamnade med huvudet före ner bland några stenar men det gick otroligt nog bra. Bägge blev chockade och LG blodig på knäna. Skärpte oss, slutade snacka och fortsatte ner mot jokken. Sakta men säkert närmade sig bron allt mer.

Vi lyckades till och med frammana nåt som skulle kunna vara en antydan till tvättäkta H-16-spurt in mot kontrollen. Stämplade på 100 och gasade lite till men när det började gå uppför mot mållinjen sjönk farten till gång. Skandal!

Team SEXton stämplade ut på SEXtonde plats. Mer passande än så kan det ju inte vara! LG kommenterade att vi faktiskt suttit på plats SEXton på flyget också. Nu måste vi vila så nattlägrets förehavanden kommer i del 3.

2014-09-12

MALMOE

Högt hus i Malmoe
Lång bro från Malmoe

Zlatans hus i Malmoe

Organic Food Bar. I Malmoe