2008-09-29

BAMMBANAN DAG 2-1


Efter att vi skakat liv i de aningen, men bara aningen, stumma benen och petat i oss kall realexpeditionmüsli till frukost var det dags att riva tältet och dra på sig de aningen, men bara aningen, fuktiga kläderna. Var inte benen aningen, men bara aningen, stumma innan så blev de aningen, men bara aningen, stummare och kallare nu. När det var tio minuter kvar till start vinglade vi över hängbron till södra sidan av jokken. Precis som igår sköts starten fram några minuter då folk hade förbenat svårt att nolla sina pinnar i tid. Vinden friskade i så TNF-jackorna var sköna. Sådärja nu har sponsorn fått reklam för dag två också!

Gårdagens resultatlista sa att Team Rockrunners (I) tillhörde pöbeln, alltså de som låg mer än en timma efter täten. Detta innebar gemensam start utan jaktstart. Själva jaktstarten gick en kvart efter pöbeln så man kan säga att vi gick ut i täten. Det givna målet för dagen blev såklart att vara först i mål. På det sättet skulle vi bli sämst femma. Givetvis beställde vi mycket bommar för de framförliggande lagen och hopp om förbättring av vår placering. Starten gick och några hundra meter senare gick även vi upp mot Njunjeskätje och nationalparksgränsen. Höjdkurva efter höjdkurva betades av och nattlägret blev allt mindre. Vi gick aningen mer rakt på än övriga lag, som var ganska många, då 50-klassens pöblar startade samtidigt. När vi kom upp på kammen fick vi lön för mödan. Utsikten ner mot Abiskojaure är fantastisk. Molnen låg dock tunga och vinden från väster bet i så det var svårt att njuta.
Man luras av att åsen ser platt ut på kartan men det är bara en illussion. Från att vi kom upp på kammen var det uppför och åter uppför. Ska röset aldrig komma? Själva kontrollen var egentligen omöjlig att bomma men åsen bjöd på många luriga höjdkurvor. Bakom den? Nej en höjdkurva till! Bakom den måste den vara? Nej vi är bara på 920 meter (höjdklockan är verkligen bra). Men nu då? Nej sjön där nere ligger snett framför fortfarande, en liten bit till. Så höll vi på tills vi snubblade på själva röset.

Team Rockrunners (I) stämplade först och snart ska vi ut på långsträcka...

2008-09-27

SILVERTEMPO PÅ LL

Bägge två kom (såklart) till målet på Grönsta Gärde och klarade det utsatta målet, silvertid. Lars gjorde det med råge och sprang på fantastiskt fina 2:09:53 och landade på en 218:e plats. Något senare dundrade jag in med 9 sekunder tillgodo till silvermedaljen och blev 427:a.

2008-09-26

KORTDISTANS

Team Rockrunners (I) (den långe och den korte) ämnar i morgon göra Lidingös 30 km överbefolkade terrängspår lite trängre och den här bilden ska vi inte behöva se:
1. Killen i svart t-shört (den långe) kommer inte att springa ifrån fotografen (den korte).
2. Killen i svart t-shört har inte svart t-shört.
3. Fotografen tar inte kamera med.
4. Det kommer att vara mer folk i spåret än på Lidingö Ultra 50K.
5. Enligt väderprognosen blir det mulet.
6. 30 km kortare än 50 km. Det har nog inget att göra med bilden men det är ett faktum.

2008-09-24

BAMMBANAN DAG 1-MÅL


Efter sköldpaddslöpningen till sista lade vi på den patenterade tvättäkta H-16-spurten in i mål. Tiden blev 1:05 (en minut och fem sekunder, inte den mer "BAMM-normala" en timma och fem minuter) och det räckte till en femteplats både på sträckan och totalt. Aldrig har en bulle smakat så bra!

BAMMBANAN DAG 1-7

Nu blir det sagostund! Vi ska läsa "Sagan om sköldpaddan och haren". Nä det funkar inte, det är omöjligt att besätta rollerna i den berättelsen med vårt råmaterial. Att det var Pälle som var sköldpaddan råder det inga tvivel om men sen? Vem var haren? Lars? Nä han tävlade ju MED och inte MOT sköldpaddan (och dessutom har han väldigt korta öron). Lundhags/Maxim? Nä dom hade vi ju inte sett sen tvåan och att tävla mot någon man inte ser är som att tävla mot ett spöke. "Sagan om skölpaddan och spöket" är ännu så länge oskriven (i alla fall vad jag vet). Alltså måste det vara Piteå och Trångsviken som var haren(arna) men även sagan om "Sköldpaddan och de fyra hararna" är oskriven och nu känns det som att jag tappat tråden fullständigt. Det räcker med att säga LÅNGSAMT stretade vi på mot sista kontrollen. Minsta lilla motlut innebar gång och tiden blev till slut 55:43. Tänker inte skriva vad Lundhags/Maxim hade för det har jag förträngt. Snart spurten...

2008-09-21

BAMMBANAN DAG 1-6

2005 kan man säga att vi sprang här. Men ändå inte för då var det baklänges. Den gången (dag 2) var kontrollen vid Kårsavaggestugan och då skulle vi upp och förbi sjöarna i svackan vid femman. Andra hållet nu alltså!
Trångsviken stämplade som sagt precis före och Piteå drygt 1:30 efter men sen blev vi efter och det ordentlig för satan i gatan vad det gick fort utför! Piteboysen flög ner och fick 24:53 på sträckan. Trångsviken var inte sämre och låg strax bakom. Om oss kan man säga att om vi var dumdristigt tuffa i klättringen upp till fyran var det totala motsatsen nu. Man kan också säga att vi sprang patetiskt långsamt och löjligt fegt. Tiden blev ruskigt lång och det slutade med att vi hade över 30 minuter. Visserligen stannade vi efter vadet över Kårsavaggejaure och fyllde på vatten och energi men att tappa så mycket på så kort tid är ju fånigt. Till råga på allt var Pitegalningarna inte ens snabbast för det var återigen Lundhags/Maxim med den fantastiska tiden 22:17. Till nästa år måste vi tuffa till oss och koppla bort kycklingfegislöpningen.


Lars in action











Pälle in action









Vid Kårsavaggestugan var Emma Roos kontrollvakt och hennes kamera jobbade febrilt. De flesta bilderna finns på Emmas Kårsavaggebilder. Efter kontakt med mästerfotografen har jag fått några till i mailboxen. Foton på Team Rockrunners (I) kan man inte få för mycket av så jag slänger in dom allihopa.

När vi stämplat var Piteå och Trångsviken sedan länge borta och sträckan mot sista fördes i hård kamp mot The Cramps. Mer om det en annan gång...

2008-09-20

BAMMBANAN DAG 1-5

På väg ner från fyran mötte vi först Trångsviken och ännu lite längre ner kom ett helt gäng med lag men då hade vi nästan hunnit ända ner till snöfältet. Det var vackert värre så jag slängde upp kameran och tog två klassiska bilder. Först har vi Lars rygg som jag sett rätt mycket av genom åren:
Sen blir det också ett klassiskt självporträtt. Jag ser lite plågad ut tycker jag men så illa var det faktiskt inte. Faktum är att den här sträckan var dagens bästa rent fysiskt. Nåja såhär i efterhand kan man konstatera att vi sprang onödigt sakta. Tolv tappade minutrar på Lundhags är i mesta laget då vägvalet var kanon hela vägen.
Just som vi kom fram till femman smög Trångsviken och Piteåskidåkarna in från vänster. De snabba Trångsvikenboysen kastade sig fram och stämplade före så de petade ner oss från pallen. Nu ska vi utför den våghalsiga Kårsavaggebranten!

2008-09-19

SPARA SOM UTKAST

Upptäckte just att när man sparar något som utkast hamnar det före det man skrivit efter. Rulla ner till nästa, eller nästnästa, inlägg så fattar ni vad jag menar. Förresten, är det fler än jag som läser BAMMBANAN som BAMM-banan istället för BAMM-banan?

2008-09-17

KLURIGT

Att använda Quickroute är klurigt. I alla fall såhär i början nybörjare som jag är. Det var ett himla sjå att passa in linjen så det blev som jag sprang. Nu när det är klart kan man väl säga att det är ganska klurigt att springa teknikträning, kanske inte lika klurigt som Quickroute, men klurigt. Vad som inte framgår av Quickroute är att jag startade från vindskyddet och hade elvan som ettan. Det framgår av min snygga triangel som jag gjorde i Paint. Ett program som också är klurigt.

BAMMBANAN DAG 1-4

Banläggaren rekommenderade den sträckade vägen runt då all annan väg upp på berget skulle vara farlig. Rekommendationer är för fegisar sa vi. Vår tanke var att köra mellan glaciärerna rakt på 1542-toppen men det var innan vi kom fram till Kårsajökelns hörn (strax söder om ringen). Det fanns liksom ingen sluttning att ta sig upp för utan det var mest stup, överallt.

En typisk Rockrunnerdiskussion följde: "Här kan man ju inte ta sig upp", "Nä vi tar leden.", "Vilken led?, "Strecket då, ren rekommenderade vägen.", "Vilken väg, här är ju bara sten.", "Äsch fan kör på bara."
Vi skråade och vek av när vi trodde vi var ovanför stupet som är med på kartan (det var liksom stup överallt). Trodde vi skulle komma upp bortanför glaciären (ungefär vid streckade linjen) men det var bara vassa stup, hala branter, sprickor, lös sten, klippor, snö och rinnande vatten. "Hoppas det inte blir värre för då kommer vi aldrig ner igen" sa Lars. Jag var tyst men tänkte, hur skulle det kunna bli värre, när jag hängde på en avsats och var livrädd. Tänkte också på att jag aldrig skulle kunna berätta detta för mamma eller Karin för då får jag aldrig åka till Björkan igen.

Att det finns dåligt med foton från beror på att det, från att vi klev ur ringen vid trean och tills vi var framme vid K:et i Kårstatjåkka, handlade om LIV OCH DÖD. Det var liksom inte läge att plocka fram kameran när vi hängde och dinglade på de avgrundsdjupa klippsatserna och gled på den såphala glaciären. Jag hittade dock ett foto från dag ett 2005. Bilden är tagen under klättringen upp på Låktatjåkka. Den är i klenaste laget och platsar egentligen inte men det var det närmaste jag kunde komma:Efter en dryg halvtimmas klättrande trodde vi att vi skulle komma upp på kammen för att närma oss kontrollen från nordost men det var bara snö, snö, snö och is. Vi hade vikt av från strecket alldeles för tidigt och kom därför ut på glaciären. Långt nere till vänster (österut) såg vi lag kämpa sig fram upp mot kammen.

Det finns många kända bergsbestigare men efter den här sträckan säger vi bara: "SLÄNG ER I VÄGGEN David Braschears, Renata Chlumska, Kurt Diemberger, Edmund Hillary, Rafael Jensen, Jon Krakauer, Göran Kropp, Reinhold Messner, Tenzing Norgay, Doug Scott och vad ni nu heter. Ge er på Kårsatjåkkas stup utan rep endast ikädda tights och gympadojjer så fattar ni att Team Rockrunners (I) is the new mountainclimbingcrew, fan, get it!"

Vi hade inte snabbast tid på sträckan för det hade STF Fjäll (men de jobbar ju på Kebnekaise så det räknas liksom inte) men vi plockade från en femte till en tredje plats på detta livsfarliga vägval och hade garanterat årets sämsta kilometertid. Nästa sträcka är lång och ganska platt!

BAMMBANAN DAG 1-3

Det var rätt långt mellan tvåan och trean också, inte riktigt lika långt eller lika högt som till tvåan men ändå bra långt. En sträcka som är längre än en normal orienteringsbana är ju ganska lång, i alla fall för att vara EN sträcka. Vägvalsalternativen var inte lika många som till tvåan och egentligen fanns det bara två alternativ: rakt på med förrädisk klättring utför eller långt runt längs leden. På ovanstående kartklipp blir det öster om tvåan, utanför kartan, för att komma in längs sjön på kartan igen, från sydost. Det var såklart inte utanför kartan egentligen eftersom kartan var stor, äsch det här blir inget bra, jag får klippa in det så ni fattar:
Alla lag utom ledarlaget var sugna på utförslöpnings- klättring och dammade på ungefär som vårt röda streck. De löpstarka killarna i Trångsviken körde istället runt längs leden. Det skulle de inte gjort för de tappade ordentligt och när vi kom ner på leden hade vi tagit in ca 12-13 av de 16 minuter vi låg efter vid tvåan. Dessvärre fanns det andra löpstarka lag i täten och de sprang grymt starkt på leden längs Kårsavaggejaure. Under den här delen av sträckan hade vi helt klart dagens snabbaste kilometertider.

När sjön och myren tog slut började den långa och dryga klättringen upp mot kontrollen. Man kan väl inte säga annat än att den var lång och dryg, kanske inte så brant men precis så lång och dryg som den ser ut att vara på kartan. När vi närmade oss skärmen kom pressen i helikopter. Bilderna är hämtade från BAMM-sajten och såvitt jag förstår är de tagna av Rick McGregor och Bengt Josefsson. Hårdsnor dessa actionfyllda alster för att få lite go här i reportaget. Snön blev djupare och vattnet kallare ju närmare glaciären vi kom.
Här ser vi Trångsviken passera helikoptern som landat några hundra meter innan kontrollen. Deras onödigt långa vägval gjorde att de tappade till en tredjeplats vid kontrollen och var tolva på sträckan. Vårat vägval var ungefär som alla andras och tempot var väl OK då vi fick fjärde bästa tid på sträckan.
Här kan man se oss och finnarna i "Utin varuskunnan urheilijat" passera den iskalla jokken. Strax efter att bilden togs stannade vi och tog på de ultratunna, superlätta men vindtäta och otroooligt sköna TNF-jackorna. Vi klämde samtidigt en smaskig gel och drack energirik och god Powerbarsportdryck. Såja nu fick vi in ett ord från sponsorn!

Vår korta paus (den var verkligen kort och brandmannaaktig, en minut för att ta på jacka, äta och dricka) innebar att vi stämplade 54 sekunder efter finnarna på en femteplats. Vi hade häng på tredjeplatsen (4:49) men var oändligt långt efter Lundhags och STF Fjäll när det var dags för klättring upp på Kårsatjåkka.

2008-09-15

BAMMBANAN DAG 1-2

Vi stämplade som femma vid ettan endast 26 sekunder bakom STF Fjäll. Framför oss såg vi Lundhags och Trångsvikens gröna Litepacryggor och ytterligare lite längre fram låg Piteågrabbarna. Den officiella Rockrunnersfotografen hade bråttom så här klipper vi in ytterligare en bild från BAMM-sajten. Fotografens namn är (i alla fall för mig) okänt men han var en rackare på 600 höjdmetrar då han var med i starten och kom samtidigt som oss till kontrollen.Efter att vi stämplat var det dags för en långsträcka. Antingen var det långt och väldigt kuperat eller jättelångt och aningen mindre kuperat. De flesta såg ut att välja det längre vägvalet och springa mer söderut på kartan, typ nedanför branten och sen vidare till passet väster om Tjatjenjåskatjåkka. Vi stod dock fast vid vår tänkta linje med en kurs ovanför branten och mer rakt på mot Latnjatjårro.

I svackan mellan Kåppastjårro och Latnjatjårro såg vi ryggsäckar än här och än där men alla var långt borta. Det var svårt att få en känsla för hur vi låg till men det kändes som att vägvalet var bra. Klättringen upp mot 1299-sjön gick lätt men sen var det stenigt värre i området runt småsjöarna rakt nedanför Latnjatjårros stup. Här tappade vi tid. Däremot var löpningen utför kanon och vi närmade oss tvåan i raketfart. SHIT ETT STUP! Det var bara att tvärnita och klättra ner sista biten mot leden. Just då kom de första lagen fram till kontrollen.
Uppenbarligen var vårt vägval inte så bra som vi trott. Trångsviken måste fått en bra mycket bättre väg samtidigt som de sprungit fort. De hade fina 59:34 på sträckan och stämplade som etta 1:46 före Lundhags. Uppenbarligen hängde några på deras vägval för vi stämplade som sjua och tappade en hel del tid. Stupet tog tid och vi var inte nere vid kontrollen förrän efter 2:01:42. Därmed var vi 16:37 efter och tappade 14:08 på sträckan. Nu kan vi bara plocka sa Lars när vi stretade vidare mot trean.

BAMMBANAN DAG 1-1

Långa lopp kräver långa reportage oavsett hur lite plats det än finns i EKOT. Eftersom jag verkar vara den enda som skriver på "the hardest teamrocking sajt in the world" känns det som att det finns plats så det räcker. Håll i hattarna för nu åker vi: Arrangörerna hade flyttat ner starten till husvagnscampingen. Den officiella förklaringen var att där fanns plats och yta för att minimera trängsel men vi har hört att den egentliga anledningen var höjdmeter. Banläggaren tyckte helt enkelt att det inte räckte med de 580 höjdmetrarna det blivit om vi startat vid hotellet. Genom att flytta ner starten blev det över 616 meters klättring till ettan. Lite klent tycker vi. Hade Team Rockrunners varit banläggare hade första kontrollen legat uppe på Kåppastjårros 1304 meter höga topp och klättringen varit 879 höjdmetrar. Så det så!
En hel del lag kom sent till starten och det där med Sport-Ident verkar knepigt för vissa så starten blev försenad. Lars stod beredd länge men till slut blev vi ivägsläppta och sen var det uppför.Eftersom vi låg med där framme är detta foto inte taget utav undertecknad utan av en inhyrd fotograf. Man kan också säga att fotot är hämtat från BAMM-sajten och där står det att team Rockrunners inhyrda fotograf är ingen mindre än Rick McGregor.
Efter snabb hård löpning på vägen, långsam hård löpning i slalombacken, snabb hård gång i slalombacken, långsam hård gång under liften, snabb hård klättring under liften och långsam hård klättring kom vi upp till liftens slut. Teamfotografen slängde snabbt upp kameran och tog en bild framåt. Framför oss ser vi täten med Piteå Elit SK, STF Fjäll, Lundhags och Trångsviken. Vi ligger på en stabil femteplats när vi passerar branten och närmar oss rengärdet. Jag tog en bild neråt också. Långt där nere startade vi och närmast ser vi förmodligen Bosses Massage som lite senare skulle stämpla efter oss vid kontrollen.
Efter att vi klättrat över det lilla stupet på förra bilden passerades rengärdet och hundra höjdmeter senare var vi framme vid sjön. Efter exakt 48:00 stämplade vi vid ettan. Team Rockrunners var inte först (som team STARCUS hade varit) utan vi låg på en avvaktande femteplats 2:36 efter Piteå Elit SK. Sexhundra höjdmeter uppför liften var såklart jobbigt men inte så jobbigt som det hade kunnat vara om vi fått vara banläggare.

Vi kör vidare mot tvåan om en stund. Rock on så länge!

2008-09-10

BAMMREPORTAGE 1

För knapp två veckor sen skrevs ett reportage från BAMM 22-23 augusti till EKOT (Enskede Kamraternas Orienterar Tidning). Eftersom det var exklusivt för klubbtidningen fick redaktionen ensamrätt på texten tills att tidningen kom ut. I förra veckan trycktes äntligen nummer 4 2008 så nu kan författaren släppa på kopyrajtet. Här kommer hela reportaget rätt av:

Långa lopp brukar betyda långa reportage men nu har Fredrik bara har en och en halv sida kvar i Ekot som går i tryck i morgon. Det blir så att denna långa historia om ännu ett långt lopp börjar med en resumé och så hoppar vi över slutet.

Resumén
Det var en gång två personer som skulle springa en lång tävling. De döpte sig till team RHALRB och sprang. Det gick inte så bra men de tyckte det var kul och sprang en lång tävling till. Det gick så bra att de fick en sponsor så de döpte sig till team STARCUS och sprang en, nej två, nej tre, nej flera långa tävlingar till. Resultaten varierade och de förstod att livet som hårt rockande långlöpare är oglamoröst. Trots succéer med hårt rockande skivor, pallplaceringar, klassiska citat som ”trötthet är för synthare” och ”dag två är det hemväg” ansökte teamets välgörare om skilsmässa. Vad göra?

Förhandlingar påbörjades med antagonisterna Tomas Albinsson och Peter Juthberg i Team Trimtex. Vår tanke var att blanda svart med vitt, hårt med mjukt, yin med yang och rock med pop. Tomas och Peters tanke vara att få springa med de bästa (har vi hört) och bli hårdare (det vet vi). På något sätt tyckte alla att detta var en bra idé och Team Rockrunners var bildat.

Rockrunners II anmälde sig till BAMM och Rockrunners I bytte namn till Rockrunners I (vi var redan anmälda som STARCUS). Jobb gjorde att Rockrunners II tvingades avanmäla sig så team I tog ledningen i interligan med 1-0. Hädanefter kommer team I alltid, kanske, förhoppningsvis, att vara team I. Fast man vet aldrig vem som ingår i vilket team så… äsch nu börjar själva reportaget:
Reportaget
Vi klev på Narvikståget. Det hände lite saker men inget värt att nämna. Vi somnade. Vi vaknade. Vi kom fram. Vi gick uppför backen till hotellet. Vi checkade in. Vi åt ärtsoppa och pannkakor till lunch. Vi gick en promenad. Vi hämtade tävlingspåsar. Vi packade. Vi åt pasta. Vi gick på tävlingsmöte. Vi gick och lade oss. Vi somnade. Vi vaknade. Vi åt frukost. Vi hämtade kartorna. Oj vad långt. Oj vad mycket uppför. Oj vad lite kontroller. Vi blandade sportdryck. Vi knöt skorna. För att få några extra höjdmeter fick alla gå ner till starten. Vi gick till starten. Vi startade.
Sexhundra höjdmeter uppför liften var jobbigt men fyrtiofem minuter senare satt ettan där. Rockrunners I stämplade inte först (som team STARCUS skulle gjort) utan låg på en avvaktande femteplats. Vid tvåan låg vi sjua. Visserligen hade vi tagit ett lite sämre vägval på den 8 km långa sträckan men vi konstaterade att de sprang fort i täten. Till trean var det också långt, först brant utför, sen längs leden och sen lång sugande backe uppför längs en jokk. Vi blev frånsprungna ännu mer av täten men plockade ändå två placeringar. Fyran låg på Kårsatjåkkas 1554 m höga topp ovanför en glaciär. Banläggaren hade ritat in en rekommenderad väg runt men vi gick mer rakt på. Först var det bra, vi tog in och gick ifrån, sen blev det stup, vi tappade, sen var det verkligt brant och vi insåg att det var farligt men vi klättrade vidare och kom upp på glaciären. Is och snö så långt man kunde se i dimman. Oj vad snett vi sprungit (nåja gått och klättrat). Tack och lov hade jag stavar med mig så med varsin stav kunde vi ta oss över isen och stämpla som trea. Det var ett livsfarligt men bra vägval!

Till femman skulle vi nerför, uppför, nerför, uppför, skrå och så uppför igen. På väg utför mötte vi de lag vi klättrat om men de var inte långt bakom. Framför oss var det bara fjäll och åter fjäll, sten och åter sten. Trots att man såg långt fanns inga lag framför. Orienteringen gick kanon men ändå tog lagen bakom in. Trångsvikens IF hann till och med om sista biten upp till skärmen så vi stämplade som fyra. Sexan bjöd på en livsfarlig utförslöpning på 542 höjdmeter och vi tappade en placering mot galningarna i Piteå Elit SK som helt huvudlöst flög utför stupet. Härifrån till mål tappade vi drygt tjugo minuter då mina ben var rejält slitna men vi kom i alla fall i mål som femma.
Arrangörernas fina tradition att bjuda på bulle vid målgång höll i sig och den fick mig att orka slå upp tältet. Lars som varit pigg i benen hela dagen fick hämta vatten och laga mat. Efter visst letande hittade vi en inte allt för knögglig plats där vi kunde slå upp vårt lilla tält. Några regnskurar hade kommit och gått under dagen men nu var det uppehåll. Däremot blåste en elak västlig vind som gick genom ben och märg. I lumpen fick jag lära mig att stå mitt i kläderna för att inte frysa men när man springer BAMM tar man inte mycket kläder med sig. Efter maten kröp vi ner i sovsäckarna och förutom ett tävlingsmöte och några pisspauser stannade vi där resten av kvällen.
Tack vare att vi var mer än en timma efter ledarlaget Lundhags/Maxim med multisports-esset Björn Rydvall och Vasalopps-58-an Johan Samuelsson blev det omstart utan jaktstart. På något konstigt sätt fick vi det till att vara ett ganska bra utgångsläge. Om vi höll övriga omstartande lag bakom oss var femte platsen kirrad och med 22 minuter upp till pallen var vi ju givna treor, kanske. Det var ju bara 35 km och runt 2000 höjdmeter kvar.

Vi gick ut hårt till ettan som var en stigning upp på Abiskoåsen (som vi så onödigt klättrade upp på vid vår premiär 2005) där dagens etta låg på toppen. Efter 440 höjdmeter stämplade vi först och sen trummade det på bra. De enda lag som sprang om oss var vinnarna Lundhags/Maxim och senare också tvåorna Team STF Fjäll (även de ”proffs” eftersom de jobbade på Kebnekaise).
Banan dag två bjöd på idel långsträckor och det var för lite orientering för att det skulle passa oss. Det enda som var tricksigt var långsträckan till tvåan, skrålöpningen trean och stenöken- och utförslöpningen till fyran men sen var det bara leden hem. Nåja bara och bara, det var faktiskt runt 20 km kvar men det var ändå mestadels på leden. Enda problemet var att uppe vid näst sista kontrollen på 1200 meters höjd låg molnen som ett lock så sikten var obefintlig. Hade inte leden varit så välmarkerad hade kanske något lag sprungit bort sig. Vi gjorde det inte och hittade sjön utan problem. Efter en mils utförslöpning till sista kontrollen och en sista liten knix till målet kom vi i mål som trea. Skulle det räcka till en pallplats?
Inte för en sekund för innan vi ens hann tänka pallen kom Piteås Elitskidåkare i mål och petade ner oss ett snäpp. Skulle Trångsviken peta ner oss till femma? Nej de hade en tung andradag och team Rockrunners I hamnade till slut på en hedrande OS-placering. Resultatkurvan på 2 (2005) 3:a (2006) och 4 detta år borde betyda att detta var vårt sämsta BAMM. Så kändes det inte då tiden var vår bästa någonsin och vi har aldrig bommat så lite och orkat så bra. Vi får helt enkelt lyfta på kepsen och säga att motståndet helt enkelt var för bra. Blir nästa tävling OMM? Nja om inte OMM vore OMM så blir det BAMM 2009.
Slutet
Efter bastu, prisutdelning och bankett var vi uppe längst och ljög mest men vi håller oss till sanningen så vi hoppar över slutet med att säga att det är inte varje dag man har 151 mil till jobbet.