2016-11-11

OMM dag 1

När Kerstin frågade om jag ville köra OMM-elit tackade jag ja direkt. OMM är ju kul även om det är lite misär. Man kan ju inte komma mer än sist? Det hade jag ju redan testat en annan gång när jag körde med en okänd engelsman, då utanför maxtiden. Vi kände oss laddade inför äventyret ända till några veckor innan loppet även om vi inte lyckades få till någon gemensam träning. Kerstin lyckades bli magsjuk och jag drog till med århundrades värsta urinvägsinfektion så jag knappt kunde stå på benen. Trots allt kom vi iväg och installerade oss på vårt B&B i Newton Stewart. En extra soft dag innan loppet med lite träning och uppladdning hägrade. Träningen kändes allt annat än bra med extrem ryggvärk och jag ville bara dra täcket över huvudet och sova mig frisk. Restaurangutbudet vara allt annat än stort i lilla byn, men vi lyckades hitta ett litet kafé för lunchen. Innan maten anlände fick Kerstin hoppa in som akutläkare när en äldre herre fick andningsstillestånd vid bordet bredvid. Vi var sedan inte jättesugna på maten, men lyckades peta i oss lite. Innan sänggång hittade jag ett receptfritt läkemedel mot min infektion. Det skadade ju inte att testa? Det kunde ju inte bli värre.

Så var det lördag morgon och vi var på väg till starten. Som vanligt var det mörkt och långt till
Dimman tilltog och sikten blev noll
starten. 5 sega km verkade aldrig ta slut, men så var vi plötsligt framme. Just in time. Thoff, så var det vår starttid. Kerstin ställde upp på en BBC-play intervju precis innan startögonblicket så det blev inte så mycket planerande. Vi var iväg och våra orienteringskunskaper sattes på prov direkt. Lite inledande stig och sedan var vi ute i terrängen. Lite skakigt till första kontrollen med lite krokigt vägval, men vi gjorde ingen stor bom. På väg till tvåan, banans längsta sträcka, började många lag komma ikapp oss. Benen var tunga som bly och den sanka terrängen med knähöga grästuvor kändes inte så kul. Lite småprat med Daniel Hanson lättare upp stämningen lite, men det kändes långt ifrån bra. Jag sprang/gick hela tiden och väntade på att ryggvärken skulle komma tillbaka. Otroligt nog kom inga symptom tillbaka, jag kände mig alldeles frisk (förutom i benen då). Kerstin stegade på med långa kliv några meter framför mig. Vi klarade tvåan, men sedan bommade vi lite igen.

Regnet och dimman drog in och fler lag passerade oss och försvann i dimman. Det gick verkligen inte att få liv i benen, ingen kraft alls. Jag bet ihop och snubblade på bland de blöta knähöga tuvorna.
Ogillar höga grästuvor starkt....
Dom verkade aldrig ta slut. Plötsligt fick benen ny energi och vi stegade på uppför en extremt brant sluttning. Regnet tilltog och kartan började få ett nytt utseende. På väg till 6:an var själva kontrollpunkten helt oläslig på min karta då kartan delaminerades pga all väta. Kerstin fick sköta navigeringen då hennes karta var mer intakt (lite skönt då min energi inte var på topp). Vi gick på i dimman och passerade toppen Merrick för andra gången, där var snålblåsten var påtaglig. Sen tappad vi kursen lite och hamnade helt snett. Plötsligt hade vi ingen aning om var vi var. Vi irrade runt lite innan vi samlade oss och läste in oss.
Min karta efter en regnig dag på fjället.....
Så satt kontrollen där, precis där den skulle sitta. Vilken lättnad! Men missen kostade oss minst 40 min och luften gick ur oss. Tävlingsandan sipprade iväg i dimman. Ut från 8:an tog vi fel riktning och trillade ner på södra sidan av berget och vi hamnade i den för dagen svåraste terrängen. Istället för att springa på stig, skråade vi på en tuvig sluttning som aldrig tog slut. Upp upp upp och ännu mer grästuvor med lömska hål under. Helt omöjligt att springa i. Själva kontrollen var det minsta problemet. Vi började tvivla lite på att vi skulle komma i mål innan mörkrets intrång. Nedräkningen började. Bara tre, två, en kontroll kvar. Äntligen uppenbarade sig stigen till sista kontrollen och mina ben fick ny energi. Det gick så fort att jag stämplade en extra kontroll i farten, vår sista kontroll var såklart lite gömd uppe på en höjd och inte utmed stigen. Vi sprang in i nattlägret och det var inte helt kolsvart, god marginal till maxtiden på 12 timmar. Själva placeringen kändes oväsentlig efter vår långa dag på fjället, men vi hade i alla fall 5 lag efter oss i resultatlistan. Vi hann nätt och jämt att sätta upp tältet och installera oss innan mörkret föll. Vi var inte jättesugna på att hänga vid målet och diskutera


vägval så vi kröp in i tältet, åt mat och försökte sova lite trots ihärdigt pladdrande från granntjejerna som missat maxtiden på c-banan. Jag var fortfarande förundrad över att det gick att springa alls då jag dagen innan knappt kunde lyfta benen utan att det gjorde ont. Minnena från banan är dock nästan lika dimmiga som kartan…

1 kommentar:

Tomas sa...

Ingen har sagt att Elit klassen är lätt, bra kämpat iaf :)