Så stod jag då där, mitt i den där myrmiljardhopen, den där alltid lika fasaväckande trikåhären som jag halvslumrande hört Plex kommentera så många gånger. Nu var jag mitt i den. Ganska långt fram i den får jag väl erkänna. Men det förtog inte den känsla av skräck inför vad som skulle hända när starten gick.
Att jag stod här var förstås Sofias fel. Jag trodde jag skulle komma
undan spåren mellan Sälen och Mora i år när hon inte kom med någon öppet spår
start. Istället väntade hon in i det sista och överraskade mig mitt i
sportlovet med en start till The real thing! Jag med min sociofobi. Jag som
tycker tre är för trångt…
Men det är klart. Aldrig har jag åkt så mycket skidor som i år, så ska
det göras så är det ju nu!
Ja nu! Men en lite tydligare manifestering av startögonblicket än en
speaker som säger lite slappt att ”nu är de iväg”, hade jag nog väntat mig. Den
framför börjar åka och då gör ju jag detsamma. Några lätta staktag. Ligger
lagom nära den framför. Ingen vurpa tack. Det är visst sisådär fjortontusen som
trycker på bakifrån… Men farten känns ganska bra ändå ner mot kröken där backen
börjar.
Och där backen börjar är det stopp. De står inte helt still, men det rör
sig långsamt. Det är jobbigt när det går långsamt uppför. Man får liksom hålla
emot med armarna i väntan på att ta nästa skidsteg. Det går ganska kontrollerat
till runt mig. Ingen stavbrottshets. Jag råkar sätta skidan på en tjejs skida.
Får hennes stav framför min skida så jag fastnar. Med lite samförstånd klarar
vi ut det. Hon väser något irriterat. Jag svarar ”förlåt”…
Lite högre upp i backen är det lite hetsigare. Folk vill liksom trycka
sig förbi där det inte finns plats. En snubbe försöker tackla sig om mig. Jag
väser något irriterat. Han förlåter inte. Se där skillnaden i uppfostran gott
folk!
Högsta punkten nådd. Det går svagt utför. Det glider bra. Det är
fortfarande trångt med täta led i alla spår. Men alla vill hålla hög fart. Här
är skillnaden mot öppet spår. Inga snigelåkare som ställt sig längst fram i
starten och som man måste kryssa sig förbi.
Ut på myrarna glider det bra. Jag har en fransk landslagsdräkt och en
norsk landslagsdräkt precis framför mig. Lättigenkända riktmärken. Jag
bestämmer mig för att de håller lagom fart i stakningen och jag går med bakom
dem. Vi åker om några och blir omåkta av andra. Passerar Smågan efter 43
minuter. Det tyder väl på att starten, trängseln, backen har flutit på bra.
Stakning över myrar fortsätter. Det glider bra. Det börjar helt klart
också bli varmt. Jag vill dra ner dragkedjan på jackan men kan ju inte försaka
ett staktag för den sakens skull. Får vänta till en backe. Istället ska jag
göra ett spårbyte för en omkörning. Skidan skär snett och jag dråsar framstupa.
Näsan i snön! Kommer nog upp igen ganska fort under ohörbara kommentarer från
förbipasserande. Men Frankrike och Norge är genast borta.
Värmen tilltar. Solen gassar. I skuggiga partier glider det fortfarande
bra, men där solen legat på ett tag går det trögare. Många försöker hitta bättre
glid mellan spåren. Jag prövar också men märker ingen skillnad. Det är lika
uppåkt och löst överallt.
Värmen tilltar. Solen gassar. Jag förbannar att jag har vindjacka på mig
och inte något smartare, svalare. Om ni tror att det är lätt att dra ner
dragkedjan under nummerlappen när man har stavar i händerna så kan ni ju
försöka.
Den långa backen upp mot Risberg och det känns inte alls bra. Det
hettar, det går tungt. Jag försöker diagonala lätt, försöker tänka att när den
här backen är slut är den värsta stigningen gjord. Men jag måste ha fuskat med
den mentala träningen, för jag blir inte det minsta glad för det. Inte ens att
skylten med 60 km till Mora passeras på en tid en bra bit under två timmar får
mig särskilt positivt inställd. Det här försprånget jag har till mitt 5:30-mål tappar
jag snart om det känns så här tänker jag. När högsta punkten är nådd fortsätter
jag med mitt lugna diagonalande bara för att jag inte orkar växla över till
stakning.
I Risberg blir det tre muggar dricka för att släcka törsten. Men det är
varm dricka och det svalkar inte strupen särskilt bra. Men det gör väl gott dit
det kommer, brukar man ju säga.
Kroppen känns piggare igen och stakningen flyter på. Men jag väljer att
ligga bakom och bara hänga med åkare som skrider fram i ett bekvämt tempo. Jag
har fått för mig att jag måste spara på krafterna. Jag är ju inte ens halvvägs.
Vill ju inte ta slut.
Men efter Evertsberg är det utför. Långa, härliga utförsbackar. Det
lättar upp. Och halvvägs är passerat. Det lättar också upp. Och väl nere när
det är dags att börja staka igen märks det ännu mer hur solen lättat upp snön.
Skidorna suger fast och det känns som att jag inte kommer mer än en halv meter
per staktag. Tungt! Men just nu känner jag mig stark. Hoppstakar för att få
luft under skidorna. Så orkar jag nog inte hålla på hur länge som helst, men
det får funka just nu. I de soliga partierna. Där spåren ligger i skugga är
glidet fortfarande okej.
30 km kvar till Mora och klockan visar 3:30. Det får jag vara nöjd med,
men det känns som att det går långsammare nu i den sura snön.
Krafterna kommer och går lite som de vill. Väldigt snart efter
kontrollerna blir jag vansinnigt törstig och jag räknar ner kilometrarna tills
jag ska få dricka igen. Någonstans här, i en uppförsbacke, tänker jag att jag
skiter i alltihop. Jag börjar gå långsamt. Men efter några lugna steg är det
som att jag vilat upp mig igen. Jag manar på mig själv. Känner att stakningen
är kraftfull, att jag passerar folk.
Vid sista kontrollen, Eldris, har jag över 40 minuter på mig för att
klara 5:30. Och det är mindre än en mil kvar, så det ska inte vara några
problem. Jag sneglar på klockan då och då och konstaterar att jag inte tappar
farten, även om jag nu känner mig ganska slut precis hela tiden. Att räkna ner
kilometerskyltar kan vara ganska bra för motivationen.
Och i mål kommer jag ju. 5:21:08. Ja det var inte så tokigt. Och inte
känns det särskilt märkvärdigt jobbigt längre heller. Det är liksom glömt. Jag
borde tagit i mer! Eller hur?
