ICEBUG MM

För en dryg månad sedan skrevs ett reportage från IcebugMM 1-2 augusti till EKOT (Enskede Kamraternas Orienterar Tidning). Eftersom det var exklusivt för klubbtidningen fick redaktionen ensamrätt på texten tills att tidningen kom ut. I förra veckan trycktes äntligen nummer 4 2008 så nu kan författaren släppa på kopyrajtet. Här kommer hela reportaget rätt av:

En kväll våras satt Karin och jag och försökte hitta något mål åt henne. Hon ville ha något att se fram emot för att hålla formen. Vätternrundan? Nä för tråkigt och hon hatar att cykla. Vansbrosimningen? Nä för lätt. Öppet spår då? Nä för långt bort i tiden. Jag snuddade vid tanken om att föreslå långlöpning i fjällen tillsammans men trodde aldrig hon skulle nappa så jag rabblade vidare. Men om du kör Lidingöloppet? Nä det är tråkigt att bara springa.

Förslagen började sina så jag tänkte att det inte kunde skada att fråga. Fick ur mig något om att BAMM-30 skulle funkat om det inte varit för att jag och Lasse varit anmälda till BAMM-70 men att vi kunde åka till Hemavan. Är du inte riktigt klok, ska vi två springa i 24 timmar sa hon. Nä jag tänkte snarare på MM-klassen där det är två mil om dagen i två dagar. Två mil klarar jag men två dagar i rad? Vi får väl träna och är det inte därför vi sätter upp mål? Någon dag senare var det vildmarksmässa i Älvsjö och där hade arrangörerna en monter. Killen som stod där skulle just börja sälja in tävlingen ”Icebug mountain marathon är ett bergsmarathon med två mil orientering i två dagar…” Vi hade som sagt bestämt oss redan och sa att vi visste allt. ”Team Hedlund” anmälde sig på mindre än 30 sekunder och fick en t-shirt på köpet. Det måste varit hans lättsåldaste anmälan den dagen.

Hann vi träna något innan tävlingen då?

Det började med att hon körde egna pass till fots, i simbassängen och på workouten. Sen blev det gemensamma pass lite nu och då. I början var det trixigt med hur vi (jag) skulle springa. Jag fick under inga omständigheter ligga före men jag fick heller inte ligga för långt bakom. Exakt en meter bakom och en halvmeter ut på höger sida var positionen. Även när det gällde orientering var laguppställningen den samma. Jag fick styra från baksätet om man säger så.

Karin fick panik då och då men jag sa hela tiden att det var 90 dagar kvar men rätt snart var det 80 och sen 50 och sen en månad kvar och då stack vi på båtsemester. Det var inte helt optimalt att träna inför fjällorientering på kobbar och skär men vi försökte så gott det gick. Till slut var det äntligen dags för avresa. Ungarna lämnades i farmors och Gunnars händer och vi tog flyget till fjällen. Hur gick tävlingen då?

Dag ett var starten vid den otroligt vackra Ruttjebäcken. Det klara vattnet har skurit sig ner i berget under årtusenden. Stenar har snurrat så det blivit jättegrytor och många brukar åka dit för att bada. Efter att ha tagit några kort gick starten och sen var vi sist. Karin blev lite stressad av att de andra sprang så fort men jag sa att de skulle missa. Det gick inte så fort men humöret var på topp och höjdmetrarna betades av kurva för kurva och då snackar vi 20 höjdmeterskurvor!
Tyvärr fick Karin rätt ont i sitt gamla löparknä efter nästan tre timmar så på andra halvan blev det mycket gång. I mål var vi helt övertygade om att vi var sist men ett lag hade missat rejält. Ha jag fick rätt!
Inför andra dagen fanns inte en tanke om att vi skulle vika ner oss. Vi införskaffade draglina, ett par stavar och packade ihop de två ryggsäckarna (man är tvungen att ha viss personlig utrustning med sig) till en. Draglinan laddades runt min midja, den större ryggsäcken (som nu var uppe på BAMM-vikt) hängdes på min rygg och mina stallorder om att ligga 1,5 meter snett bakom ändrades. Jag skulle få ligga före för att styra, dra och peppa.

Starten gick vi var återigen sist. Draglinan kopplades på och de 250 höjdmetrarna rasslades av i ett naffs. Lagen som stuckit iväg bommade ettan och vi var nästan ikapp vid skärmen. Ha jag fick rätt! Tyvärr försvann dom lika snabbt igen och sen var det massor av löpning och då tappade vi tid. Efter det var det kamp mot knäsmärtor, höjdkurvor och stenskravel men inte en enda gång funderade vi på att bryta. Jag hade förberett mig på att få höra mycket svordomar denna dag men jag måste säga att jag blev förvånad. Maken till vad makan kämpade där ute på fjället. Sista stigningen efter ungefär tre timmar var på drygt 400 höjdmeter men inte ett gnäll hördes. Kontrollvakterna sa att vi till och med hade lag bakom oss! Sen var det bara nerför kvar och hux flux var vi i mål.

Resultat?

Vi kom sist men vi kom i mål! Vi har gjort ett bergsmarathon tillsammans! Vi höll sams! Vi hade kul! Det blir fler gånger.