OMM goes to history

Aldrig någonsin i OMMs historia har man avbrutit tävlingen pga dåligt väder. Men 2008 blir året alla kommer minnas!

OMM 2008 - a competitor's story

Lördagen började med att Jag och vår NYA teammate Jonas Möllare steg upp 06.00 efter 6tim sömn. Hela programet var från början spikat och minst sagt hektiskt med minimal vila och rast.
06.45 satt vi i bilen med Seathwaite i Borrowdale som mål där Eventcenter låg, en körtid på 1,5tim.
Väl framme vid Seathwaite så var det fint väder men kanske lite blåsigt, vi registrerade oss och inväntade vår start. Vid startplatsen var det lite mer blåsigt än vad vi väntat oss. Men än så länge var det ingen större fara.

Efter start så hade vi ca 800 m till startpunkten som låg långt inne i dalen och med bergen runt oss. Vi började med med klättring på 500 höjdmeter och det fick oss att verkligen komma igång. Kan nog säga att redan då var vi top 10.

Det var efter 1:an som saker började hända, jag vet inte vad det var men vädergudarna var FLYFÖRBANNADE på oss alla i Lake district. Det började nu blåsa mer än tidigare och jag kan nog säga att det var orkan och det med regn som kom vertikalt. Det var nu som det skulle visa sig om vi var av "rätta virket" och skulle klara av en sådan här mastodontdag. Temperaturen var kring 8 grader och med den viden var det nog bara 3-4 grader + regnet som konstant kylde ner oss.

Vi tog oss till 2:an utan större problem men med vinden i ryggen blev det riktigt läskigt, som om någon puttade på så att man inte kunde få stopp på sig själv. Framme vid det nu mer välkända "Honister Pass" velade jag om vi skulle gå ner och klättra upp till 2:an eller inte. Vi valde att gå upp på fjället och kämpa mot vindens vrede.

Väl framme vid 2:an så var det skrålöpning bort mot braterna till 3:an. Det var inte att leka med, det gjorde ont i fötter å knän kan jag säga. När vi passerade branterna blev det ruggigt brant och vi forcerade mot bäcken längre fram. Där blev det än mer läskigt då vi var 4 lag som kröp och krampaktigt häll oss fast i ljungen för att inte kana ner för berget. Jonas visade tuffhet i att utmana berget och mer eller mindre bara sprang ner och till slut gjorde han en liten kullerbytta. Men han var snabbt upp igen och typ stod med armarna i kors medans jag sakta tog mig ner.

När vi skulle ta oss mot 4:an funderade vi på vad tiden skulle bli. Jag tror jag kläckte ur mig att det skulle ta ca 2 tim till och då hade vi varit ute i 2,5 tim. Det fick jag senare äta upp kan jag lova. Bara till 4:an tog det 1,5 tim och det var den en skitjobbig skrålöpning i början med "orkanregnvind" mot oss. Det där med vädret går inte att beskriva. Det närmsta vi kan ge som likhet för er som inte var där är att ni ställer er 2-3 meter framför den största högtryckstvätt ni kan hitta. Då kanske ni kommer i närheten om hur det var. Nog talat om det, bilderna och filmerna talar sitt tydliga språk.



Väl nere på asfalten vart det lite springa och det var ljuvligt kan jag lova. Men det varade bara en kort kilometer för sen var det en brant klättring i knähög ljung med stormen nu från sidan. Klättringen var på ca 300 höjdmeter och både jag å Jonas ramlade nog 15 ggr var. Man var helt slut när man kom upp. Men vid kontrollen var vi nog en 50 lag nu som låg på led. För springa gick inte. Vi sprang kanske 20 % av banan.



Resterande kontroller 9:an, 10:an och 11:an (5, 6, 7 och 8 var strukna) handlade bara om att ta sig i mål. I viken längst bort på bilden ovan var målet och det var grymt SKÖNT att vara i mål. Det var då vi fick reda på att tävlingen var avbruten och att Mountain Rescue Team redan var igång att leta efter strandsatta personer uppe i bergen. Det rådde missförstånd mellan polis och arrangörer men till slut så fick vi informationen att INGEN fick lämna målområdet för att ta sig till event center i Seathwaite (10km bort över Honister pass).

Vi blev beodrade att stanna och övernatta i en tom nybyggd lada som var varken vindtätt eller regntät. Vissa slog upp sina tält medan andra som oss själva bara la oss ner för att invänta att vädrets makter skulle lugna sig.

På morgonen fick vi order om att ta oss till Event center och då hade stormen lagt sig, men det regnade från och till. När vi kom till Event center så fick vi höra att 1500 personer varit borta under natten men att de sakta började komma in till EC igen. Vi som sov i ladan var ca 400 personer och det var en del som tidigt bröt tävlingen och återvände till EC. 400 mm regn kom det dygn som stormen varade.

12 personer hamnade på sjukhus för skador som brutna revben, fotleder, och nedkylning. Vi fick också höra att bilar simmat i vatten precis framför våran bil som stod lite högre än de andra, lite tur ska man ha ;)

Vi åkte nu snabbt därifrån för att duscha och göra Liverpool osäker. Väl hemma igen så har veckan varit riktigt tung, inte bara benen var tunga utan hela kroppen fick stryk av den hårda orkanen. Men vi är båda övertygade om att det ALDRIG kommer bli värre och lite regn kommer inte påverka oss i framtiden mer =)

Vill ni se mer filmer, bilder och berättelser från "The hell in Lake District" kan ni göra det på: http://www.sleepmonsters.co.uk/racereport.php?race_id=6846&story_order=asc

Denna film ger en bra bild den med: