SUM

Sörmland Ultra Marathon var det ja! Jag bestämde mig egentligen redan efter BAMM att jag skulle köra den här tävlingen - lite för att jag kände att långdistansmusklerna fungerade bra på fjället och jag ville testa mig på en lite längre sträcka där jag ändå kunde kuta loss. Nu hade jag i och för sig kutat loss ganska bra på Lidingöloppet två veckor tidigare. Men LL är ju inte riktigt långdistans på det sätt som vi menar med långdistans, så nu var det upp till bevis.

Vid startplatsen i Björkhagen var det trevlig småtävlings-stämning. Jag snackade lite med Steven som skulle göra SUM som långpass i sin Ironman-träning, och planerade att köra ytterligare en mil när han kom fram till mål. Hur det blev med det har jag ingen aning om. Jag träffade också Jonas som var ett välkänt ansikte från BAMM. Vi gjorde sällskap bort mot själva starten när starten väl gått fortsatte vi att göra sällskap.

Rundan runt Kärrtorpsslingan, som liksom utgör prologen, gick på cirka tolv minuter och det kändes ju inte så blodigt. Annars var det svårt att veta hur fort det egentligen gick. Det fanns ju inga kilometermarkeringar.

På grusvägarna ner mot golfbanan var vi en liten klunga på fem löpare, men två av dem försvann direkt när vi kom in i skogen. Då var jag och Jonas hängda av svartklädd kille med ipod, så han var rätt okontaktbar, men jag tror att han var samme australiensare som Pälle och jag pratade med efter Lidingö Ultra - världen är liten, särskilt ultralöpningsvärlden... Nåja, även han blev avhängd på stigarna ner mot Tyresö. Så till första vätskekontrollen vid Alby utgjorde jag och Jonas en egen klunga.

Vätska ja. På hela loppet är det fyra vätskekontroller och det räcker ju inte riktigt. Det är intressant att se hur olika lösningar det finns på det problemet. En del har ingenting med sig utan springer lätt med risken för att ta slut, en del kör med vanliga vätskebälten, camelbacks medan några kutar omkring med en flaska i handen. Jag körde med den lilla slimmade ryggan med vätskepåse och slang. Det var nog inte helt perfekt med tanke på tyngden, skvalpandet och de förbannade axelremmarna som hela tiden gled upp. Ett vanligt vätskebälte hade varit bättre, särskilt som det inte gick åt mer än en halvliter.

Efter ungefär 20 kilometer avviker banan från själva Sörmlandsleden. nu blir det först skogsväg, sedan asfalt förbi backpriset (och det är faktiskt en riktig backe) och sedan grusväg ner till Åva och sedan asfalt igen innan man ska vika av upp mot Tyresta by. Det är typ 15 kilometer väg som ska avverkas och det är ju inget som direkt gynnar mina orienterarben. Nej, ganska direkt när underlaget blev plant så kände jag en viss stramhet i vaderna. Inte så att det tog ner farten, men det fanns där. När det sedan blev asfalt tilltog den där stramheten till att bli ren stelhet och den höll sig inte längre till bara vaderna utan kröp uppåt och hela benen stelnade. Jonas, som först låg bakom på asfaltsvägen, märkte nog hur mina ben stumnade och farten minskade. Han gick om, men istället för att haka på hans rygg fick jag släppa direkt. När vi sedan vek av från vägen var det en ganska lång uppförsbacke där han bara seglade iväg och jag insåg att nu fick jag springa i enmansklunga.

Nu handlade det rätt mycket om överlevnad för min del. Efter Tyresta by var skogsstigen riktigt lerig och blöt och jag återfick lite smidighet i steget, trots att det slirade och plaskade och skorna blev tunga. Efter marathonpasseringen blev det sådan plan, stor, grusad skogsstig. Återigen blev det väldigt stelt...

Vid Rudan passerar man målet för att ge sig ut på den sista tre kilometer långa epilogen. Jävlar vad backar det är runt den där sjön. Det gick riktigt segt och jag hade inga större ambitioner att försöka ta mig under fyra timmar. Med lite krut i benen hade det kanske gått. Men jag har ju sådan vinnarskalle att jag också lät två killar kuta om mig där på sista svängen. Whatever...

Det var ju inte helt oangenämt att komma i mål kan jag erkänna. Inte så illa var det heller att jag varit förutseende och packat ner en bastuöl!

Loppet i siffror då: Det blev en elfte plats av 90 startande herrar. Första milen gick på 45, andra på 46, tredje på 46, fjärde på 52 och femte på 53. Ja, det är bara att lyssna på Johan och köra fler långpass om man ska hålla ihop även de sista två milen.