ÄN SLANK HAN DIT...

Med förra helgens slalomorientering i Nyckelviken i bakhuvudet behövdes teknikträning. Jag ritade i en bana i Hemmesta dels för att det ligger nära men också för att det kunde vara bra för självförtroendet med hemmaplan.

I början gick det bra, jättebra och återigen började jag fundera på hur bra jag egentligen är. Här i Hemmestaskogen är jag fanimej världens bästa orienterare. Den där Thierry rockar på kontintenten och AspLövet regerar norr om stan men här rår dom inte på mig. Jag var grymt bra tills jag efter ungefär halvtimma var på väg till den blå handritade ringen. Kom från sydväst och dammade rakt på fram till åsen. "Stämplade" och var helt enkelt bäst men...

...nästa kontroll var (även om man inte kan tro det) snett norrut till den tryckta ringen. Visserligen körde jag utan kompass men att damma iväg i (nästan) kontrakurs var inte helt bra. Visserligen hade jag ingen kompass (nä just det) och kärret stämde ju men...

...en stig, äsch det är säkert några rådjur som sprungit här...

...en gulsank, äsch det är säkert det lilla blåa kärret...

Vilket blåa kärr?

Vilket hygge?

Efter 3:33 var världens sämsta orientererare tillbaka vid åsen igen. Nästa söndag blir det snitslad bana på tomten!