MUNKASTIGENREPORTAGE

Den 25:e april for undertecknad och Tomas till Laxå för att springa trailultra. Löpning på stig utan karta heter numera trailrunning för att det ska vara hippare och lite mer inne. Eftersom Munkastigen är 44 km blev det alltså start i ett trailultra. Alla distanser längre än 42195 meter kallas ju ultra istället för långlopp. Det låter lite coolare men är precis som vanlig löpning utan karta, lite längre bara.

Bilen skulle egentligen innehållit fem Rockrunners men eftersom Lasse sprungit sönder låret, Jonas vaden och Ivve fått barn blev baksätet tomt. Jag och Tomas möttes på Gullmars samtidigt som en stor bilolycka inträffade på E4 vid Salem. Radion meddelade att E4 var avstängd så vi valde Huddingevägen. Var dock inte ensamma om det vägvalet och det var bilar så långt ögat kunde nå. En stund senare stod trafiken helt stilla så vi uppfann en ny väg runt Riksten-Tungelsta-Pålamalm-Vårsta. Två timmar efter att vi startat kom vi äntligen ut på E4 vid Södertälje. Sen rullade det på bra och resten av resan tog lika lång tid som den första.
När vi äntligen checkade in på Herrgårdshotellet upptäckte vi att det inte var fullt. Dagens gäster var två Rockrunners, en kille, en tjej, även dom löpare och inga fler. ”Gänget” hängde en stund framför TV:n men sängen lockade så det blev inte sent. Till frukost hade hotellchefen, en lugnare variant av Basil Fawlty, dukat upp så vi kunde väldigt mätta checka ut och rulla de 400 metrarna till Laxås klubbstuga. Startkuvert med nummerlappar och en karta för att undvika felspringningar hämtades ut innan vi klev på bussen som skulle ta oss till starten i Olshammar.

Vi kom fram nästan en timma före start så det blev skön väntan i solen men när klockan närmade sig elva hade större delen av startfältet inte fått sina SI-pinnar. Några vimsiga funktionärer satt på golvet inne i Olshammarsgården (Werner von Heidenstams barndomshem) och letade pinnar. Trots att det bara var 57 startande tog det en stund så starten sköts till 11:09. Tre grabbar på mountainbike ledde iväg startfältet genom byn, över stora vägen och in på leden.
Jag försökte att inte gå ut för hårt. Hade tänkt hålla runt 5 min/km med vetskapen att då kan jag springa riktigt länge. Trots den avvaktande starten hamnade jag på en andra plats de första kilometrarna. De andra var tydligen också försiktiga men efter ett par km vaknade några killar och jag låg plötsligt femma. Tomas sprang förbi i en slakmota men jag höll mig lugn. Den första milen bjöd på några rejäla stigningar och den högsta punkten passerades efter 8 km. Jag fortsatte löpa lätt och släppte förbi ytterligare någon. Underlaget var mestadels små smala stigar så löpningen var teknisk och man kunde inte slappna av.
Vi kom ut på en grusväg strax innan första vätskan och det gick att sträcka ut. Mil ett passerades på 49:50. För fort med tanke på kuperingen? Nä det gick hur fint som helst. Första vätskan var efter 13 km. Där slängde jag i mig en mugg sportdryck och fyllde vätskebältet. Vi sprang förbi några sjöar och det var vackert. På en raksträcka såg jag Tomas och två till. Uppfattade det som att jag inte tappade men det var nog en illusion. Andra milen gick fortare, 46:48, men den var tämligen lättlöpt. Sen kom ett tyngre men vackert parti urskog. Ingen framför och ingen bakom. Det var ensamt och jag hade det tungt mentalt men så kom jag ifatt en kille samtidigt som Benen-på-ryggen-Grobert smög ifatt bakifrån. Jag gick om han framför och han bakom gick om mig så det var Status Quo placeringsmässigt. Alla skickade uppmuntrande ord till varandra och genast gick det lättare.
Vid 28 km kom jag ifatt Tomas som knäade. Jag uppfattade inte om det var astma eller andra problem men han mumlade något om att brytandet var nära. En väg passerades vid 30 km och milen landade på dryga 55 min, tungt, men bara fyra km till vätska och sen grusväg i en mil, det fixar jag!

Väl framme vid vätskan stod Grobert och vilade. Jag fick nya krafter och ett desperat försök att lura honom slängde jag i mig en snabb mugg coca-cola, fyllde flaskan och stack iväg direkt. Han stod kvar! Men efter 2 km kom denne urstarke långlöpare smygande bakifrån. Jag hade ingen växel kvar utan fick släppa direkt. Däremot syntes ingen annan bakifrån så sjätteplatsen kändes stabil.
Den fjärde milen som mestadels gick på grusväg landade på 54:36. Efter hårt kämpande med dricka var 500:e meter som belöning kunde jag äntligen svänga in på de sista kilometrarnas elljusspår. Marathonpasseringen passerades, äntligen ultralångt! Lite för snabbt kom 43 km skylten och hux flux var jag inne på spurten (det hela gick lite för fort för att vara sant och en närmare kontroll på GPS:en sa att banan var 42,7 km).
Det var ingen bakom så jag tog mig tid att fotografera målskynket innan målgång. Fick målpersonalen att skratta innan jag stämplade ut som 6:a på tiden 3:46:58. Hade tappat fyra minuter på Grobert men vem bryr sig… han är ju bra så… jag lade mig ner och njöt! Fick dricka langad och sen var det dags att resa sig men det var inte lätt.
Sjätteplatsen betydde pris och några timmar senare kom en mycket efterlängtad pappa hem till Värmdö. Han blev väldigt populär när han visade upp det våffeljärn som erhållits. Närmare superhjälte än så går inte att bli!

EDIT: Tomas mumlande (eller mina kassa öron) var "ont i hälsenan". Han klev av vid 30 men var tvungen att ta sig till vätskan vid 34 för att få skjuts till målet. Som "straff" fick han såklart köra hem!