BAMM-SJU

Hur orienteringsskadad är man när man skriver ”stämplade vid?” Stiftklämmorna försvann ju när sportidentsystemet kom 1997. Nåja försvann kanske är att ta i. Det sitter ju symbolisk stiftklämma vid kontrollerna fortfarande men det är ju inte så ofta som SI-enheterna lägger av så att de behövs. Avslutningen av förra kapitlet blir såklart ”Till slut kunde vi PIPA vid den lilla sjön på 1300 meters höjd på en placering sämre”.

Till trean var det först brant utför och vi såg forskningsstationen till vänster. Jag var oupmärksam och hamnade i stenskravel. Tappade på Jonas men chansade lite och jag tror minsann att vi sprang om ett lag. Väl nere i dalen bar det av längs leden och vi plockade en placering till. Däremot gick det hela tiden uppför längs Latjnavagge. Det sluttade inte mycket men vi gjorde nästan 200 höjdmeter innan det var dags för vägval. Leden långt runt eller in vänster över åsen högt och kort(are, mindre långt)?

Innan var Rockrunnersplanen över åsen men alla sprang rakt fram. Vi velade i två sekunder innan vi svängde vänster helt enligt planen. Några lag hakade på och just som nån sade nåt var jag ouppmärksam och stod på ärschlet. Egentligen var det inte ärschlet för jag snubblade och föll handlöst framåt. Hann se vassa stenar och tänka AJ innan jag fick en vass sak rakt i bröstet. AJ SATAN! Annars hamnade jag liksom mellan allt vasst som måste ha varit ditlagt perfekt efter mina armar och ben. Det stannade vid ett rejält skrapsår på handleden och svårigheter att andas.

Klättringen på 150 höjdmeter över åsen gick lätt men gjorde lite ont. När vi kom över kammen såg vi lag nere på leden och tyckte att vi ledde. Då menare jag inte ledde som att vara i täten utan att vi ledde mot de andra som inte heller ledde. Tyvärr var det en massa sten även på denna sluttningen. Där, om något, borde man ha ramlat men nädå jag ramlade på platten. Det gick långsamt och lagen där nere var snabba men sista biten utför gick i alla fall fort. När vi äntligen, efter livsfarlig utförslöpning, kom ner på leden var vi återigen efter lagen som inte låg i täten.

Till slut kunde vi stämpla, förlåt PIPA, som nia. Täten var borta sen länge men det märktes att det var fler lag anmälda för vi hade rejält med sällskap. Hälften av dom, 50-klassarna, vek av norrut mot Låktatjåkka men vi hade två lag framför och ett lag i ryggen på väg upp mot… nästa kapitel.