BAMM-TJUGOFYRA

Den oändligt långa näst näst sista sträckan började med en sjuhelvetes klättring upp mot Kuoblavagge. Långt framför oss, nästan uppe på krönet, såg vi Nästan Kalfjäll. De hade redan plockat stigningen och jag tryckte av klockan just som de passerade ett stort stenblock. Vi tog sikte på samma tydliga punkt och stretade på 50 höjdmeter, 100, 150… osv… till 300 höjdmeter och det stora stenblocket. Kom jag ihåg att kolla klockan? Inte en chans!

Sen var det skitlångt runt vänster som gällde. Vi försökte tänka ut någon vettig väg över berget men det gick bara inte. På leden kändes det som att vi tappade på alla men sträcktiderna efteråt säger att alla lag var trötta (utom möjligtvis de snabba skottarna då). Vi lade oss bakom IKSU. Eftersom de var 8 min efter oss i går skulle det ju räcka med att vara i rygg på dom i mål. På de 200 höjdmetrarna förbi sjöarna upp mot ledförgreningen växeldrog sedan lagen. För egen del började jag känna mig rätt vass. Nåja vass var kanske att ta i men kroppen funkade riktigt bra här i elfte timman. Håller med om att det var sent påtänkt, hade gärna varit vassare tidigare. Eller så var det så att de andra var slitna…

Det rullade i alla fall på och vi passerade ledförgreningen upp mot 1382-toppen. Helt plötsligt såg vi Krister/Anders bakom. De hade sprungit fel på leden och tappat de 20 minuter (? jag kollade som sagt inte klockan *) vi legat efter. Skulle vi lyckas ta en placering i sammandraget? Men då måste vi vara lite mer än 2 min före i mål. Det började snöa och tempot ökade samtidigt som tävlingsdjävulen visade sitt fina tryne. Stegens längd blev längre fartens fart blev snabbare ner i Måndalen. In mot sjön gick det riktigt fort och Team Rockrunners kunde pipa 11 sekunder före Kalfjäll och 47 före IKSU.

* Nu efteråt visar winsplits att vi var 16:45 efter vid sexan så det var inte helt tokigt gissat.