BAMM-TJUGOTRE

Eftersom det var 2 km utför med en spetsig spetsig vinkel blev det följaktligen uppför samma väg. Just den biten innehöll inga direkta vägvalsbryderier men allteftersom vi gnetade oss uppför blev vi alltmer brydda. Till slut blev det oundvikligt att fatta ett avgörande beslut. Leden runt hur långt som helst eller rakt över hur högt som helst? Återigen valde vi 400 höjdmeter, snö, lösgrus, klippor och livsfara! Vi hittade en väg upp som inte var dödlig men tog en evinnerlig tid. När klättringen började såg vi IKSU en bit upp och ökade takten. Strax innan sjön var vi ifatt men där valde de vänster och vi höger. De valde rätt för när vi kom runt klippan på vårt vägval var det stopp med stup åt alla håll.

Vi stod inför att ta oss ett par hundra meter tillbaks eller klättra som de två sprindelmän vi inte är. Jonas ville vända men inte Pälle så han klättrade först. Efter några halsbrytande grepp, viga steg och långa tår passerades stupet. Eftersom det gått bra kom Jonas efter, lotsad av en något skärrad Pälle (som spelade cool). Till slut stod bägge på fast mark något närmare snöfältet. Långt upp till vänster kunde vi se IKSU hänga och klänga på klippan. Förutom att det var livsfarligt tappade vi säkert 5 minuter på detta idiotiska vägval. Lätt förbaskade ökade vi igen och väl uppe var vi nästan ikapp. Nåja, vi såg dom inte, men vi kände (läs intalade) oss att vi var ikapp. Nu var det relativt platt med en bit skråande längs 1419-toppen (motsols mot igår) tillbaks mot sjön, ner på leden.

När ”bara” 500 höjdmeter ner mot Kårsavagge skiljde oss från kontrollen såg vi både IKSU och de långsammare Skottarna (som tydligen kört runt, uppenbarligen ett bättre vägval) framför. Ner mot kontrollen spurtades bägge lagen ikapp och vi kunde pipa strax efter skottarna men före IKSU. I morgon ska vi klättra!