URSVIKS ULTRA STR 2

Dags att återigen köra stafett på UU. Senast det begav sig var för sju ett år sedan, vilket då gav en seger! Anmälde mig till sträcka fyra, fem men det blev sträcka två och nu måste jag sluta härma Krister för jag skulle inte gå och lägga mig. Pussade familjen godnatt och tog en kopp kaffe innan Mange kom kvart i elva. Väderprognosen sa regn och den hade inte fel.

Inåt stan lugnade vädret ner sig och när vi anlände till Ursvik var det både varmt och uppehåll. Kanske man skulle göra en Mange ändå? Nä tur att kortbrallerna blev kvar hemma!

Vi hämtade ut nummerlappen och viskade att vi var glada att vi tillhörde blöjklassen. Det har aldrig känts mer rätt att inte vara en hårding!

Starten gick och jag var ensam. Svepte kvällens tolfte kopp kaffe och böt om för att inte vara sen till Manges planerade 70 minuter. Med det halkiga underlaget visste jag att jag skulle få vänta men uppvärmning blir man varm av! Testade att köra med och utan lampa längs spåret, det blev lite som med och utan blixt.
Fjolårstvåan Rickard Seger Silver kom. Han skulle springa långa men muttrade något om knäont och klev av samtidigt som han sa att Mange var på ingång. Tog av mig jackan och en minut senare sladdade Mange in och skickade över nummerlapp och SI-pinne.

Ja Krister vi är bitiga! Nummerlappen satt så hårt att typ inte kunde andas i början. Spurtade ändå fint i slakmotan så det skulle se bra ut. På andra sidan krönet försökte jag andas ut och komma in i löpningen och det gick väl någorlunda. Första kilometern landade på 4:44, det ska nog gå bra det här tänkte jag när spåret vek av från vägen och blev smal, sladdrig, snöig, isig, blöt, X3M-stig. Andra kilometern tog 5:21 och sen var det en kamp på liv och död.

Det gick tyngre och tyngre och tankarna var för en stund lika mörka som värsta depprocksplattan men så kom jag på att det var lika jobbigt för alla och ännu jobbigare för de hårdingar som sprang fem varv. När jag sen inte såg någon lampa bakom på ängspassagen vid tunnelbanan lugnade jag ner mig en aning.

Kämpade vidare steg för steg, backe för backe och kilometer för kilometer. Hux flux var halva sträckan passerad på just över 40 min. Jag dubblerade det och blev nöjd. Dessvärre tappade jag ännu lite mer tid på slutet men det var fortfarande ingen bakom. Tyckte till sist att jag dängde i med en tvättäkta H-16-spurt men en bild säger mer än ettusen ord...

Höll i alla fall placeringen och fick se starten med stackarna som skulle ut på "lightloppet" (bara tre varv). Fasiken vad skönt det var att åka hem då! Tryckte i mig lite varm blåbärssoppa och en korv innan vi satte oss i bilen. Krister ringde och sen var vi hemma, varmdusch, sängen, sova i ungefär samma tid som efter en krogsväng (tror jag, brukar inte orka vara uppe så länge)...

Min sammanfattning av UU-2010 var att det var ett förbannat bra pass inför BAMM. 15 km glaciärlöpning redan i mars är minsann inte det sämsta och en seger är alltid en seger!