Så du kom upp i varv av "We will fall"? Nu börjar jag bli orolig för dig på riktigt... Det är bra konserter i helgen: Jack Oblivian på fredan, Black Lips och King Kahn på lördan och sen fyller vi på med Dino jr. på onsdag. Du verkar behöva vidga dina musikaliska vyer, så kom med vetja.
Och de här stolpskotten du radat upp här är väl förresten inga klassiker om man är det minsta intresserad av musik. Det är väl typiska svennebanan-låtar som endast uppskattas av Mr.Music prenumeranter och Absolute Puke köpare...
Nu är jag så där elitistisk igen, men jag skulle nog påstå att begreppet klassiker egentligen har med genre att göra. Jag menar som Sonics är klassiker inom 60´th garagen, Pretty Things är klassiker inom Freak beat, Oblivians är klassiker inom Garagepunken, Elevators är klassiker inom psych, osv. Men de är ju klassiker inom genrer som gemene Bon Jovi-lyssnaren inte ens vet existerar...
Klassiker inom rocken i sig är väl då genrens grundare, som Robert Johnson, Link Wray, Bo Diddley, Little Richard, Elvis, Rolling Stones, Bob Dylan...
Klart man kommer upp i varv när Stooges lirar. Spelar inte någon som helst roll vilken låt. De (nästan lika) flummiga sju minuterna i "Dirt" från Fun House-plattan får en ju att vilja kuta intervaller i lervälling i 280!
Kan inte konsära mig på fredag eller lördag. Däremot skulle onsdag kunna funka.
Va inte så j-la allvarlig och kulturbögig nu. En klassiker är en klassiker vare sig man vill det eller ej. Det har inte något att göra med om låten, filmen, bandet eller boken är bra. Däremot finns det såklart bra och dåliga klassiker. Klassiker man älskar och klassiker man spyr av.
Fel fel fel... För det första kan man inte jämföra klassiker inom de högre konstformerna med populärkulturella klassiker. Det är helt olika begrepp med helt skilda definitioner... Det är det där med eviga värden och sånt som definierar klassiker inom konst, litteratur, (klassisk) musik... Inom populärkulturen får nog en klassiker vara något helt och hållet subjektivt ändå. Och subjektet är JAG och alltså är det jag som bestämmer...
Det är klart jag är kulturbög och allvarlig när det gäller så här viktiga frågor. Har man varit medlem i samma klubbar (2 st) som Horace Engdahl har man ju fan en del att leva upp till...
Bullshit pop och rock kan minsann visst värderas på samma sätt som "fin" konst och kultur. Nog fan kommer det att sitta folk om låt säga 200 år analysera Iggy på samma sätt som folk idag analyserar Ludvig van Mozart och Johann Verdi idag. Det är djävligt mycket värden i We Will Fall!
Det är just det. Ett verks eviga värden kan egentligen aldrig avgöras förrän en vis tid förflutit.. Och det handlar inte om begreppet "fin" kultur. Det är mer något som tanter på Östermalm ägnar sig åt... När Duchamps t.ex ställde ut sin pissoar på tjugotalet spydde etablisemanget, men den förändrade synen på konst totalt och är ju idag definitivt en "klassiker"... Robert Johnsons inspelningar från 1929 var det inte många som hörde då och det är inte många som hört dem idag heller, men de betraktas ändå som den första rocken och är i det sammanhanget klassiska... På samma sätt kan man såklart se att Stooges betytt något helt annat för pophistorien än Bon Jovi och kommer alltid att göra... Populärkultur är ändå något annat än det som betraktas som klassiskt ur en mer akademisk synvinkel. Stooges kommer aldrig analyseras på samma sätt som Mozart, Bukowski kommer aldrig analyseras på samma sätt som Shakespeare... Populärkulturen är ju fortfarande mer intressant ur ett socialt perspektiv...om man nu ska se hur fenomenet ska analyseras. Vad man sen själv "tycker" är en annan sak...
7 kommentarer:
Ehhh.... Varför?
Var så uppe i varv efter Stooges men det spårade ur, sorry fan! Att besudla hemsidan med de där äckliga låtarna är verkligen inte OK.
Så du kom upp i varv av "We will fall"? Nu börjar jag bli orolig för dig på riktigt... Det är bra konserter i helgen: Jack Oblivian på fredan, Black Lips och King Kahn på lördan och sen fyller vi på med Dino jr. på onsdag. Du verkar behöva vidga dina musikaliska vyer, så kom med vetja.
Och de här stolpskotten du radat upp här är väl förresten inga klassiker om man är det minsta intresserad av musik. Det är väl typiska svennebanan-låtar som endast uppskattas av Mr.Music prenumeranter och Absolute Puke köpare...
Nu är jag så där elitistisk igen, men jag skulle nog påstå att begreppet klassiker egentligen har med genre att göra. Jag menar som Sonics är klassiker inom 60´th garagen, Pretty Things är klassiker inom Freak beat, Oblivians är klassiker inom Garagepunken, Elevators är klassiker inom psych, osv. Men de är ju klassiker inom genrer som gemene Bon Jovi-lyssnaren inte ens vet existerar...
Klassiker inom rocken i sig är väl då genrens grundare, som Robert Johnson, Link Wray, Bo Diddley, Little Richard, Elvis, Rolling Stones, Bob Dylan...
Det här är allvarliga saker...
Klart man kommer upp i varv när Stooges lirar. Spelar inte någon som helst roll vilken låt. De (nästan lika) flummiga sju minuterna i "Dirt" från Fun House-plattan får en ju att vilja kuta intervaller i lervälling i 280!
Kan inte konsära mig på fredag eller lördag. Däremot skulle onsdag kunna funka.
Va inte så j-la allvarlig och kulturbögig nu. En klassiker är en klassiker vare sig man vill det eller ej. Det har inte något att göra med om låten, filmen, bandet eller boken är bra. Däremot finns det såklart bra och dåliga klassiker. Klassiker man älskar och klassiker man spyr av.
Fel fel fel... För det första kan man inte jämföra klassiker inom de högre konstformerna med populärkulturella klassiker. Det är helt olika begrepp med helt skilda definitioner... Det är det där med eviga värden och sånt som definierar klassiker inom konst, litteratur, (klassisk) musik... Inom populärkulturen får nog en klassiker vara något helt och hållet subjektivt ändå. Och subjektet är JAG och alltså är det jag som bestämmer...
Det är klart jag är kulturbög och allvarlig när det gäller så här viktiga frågor. Har man varit medlem i samma klubbar (2 st) som Horace Engdahl har man ju fan en del att leva upp till...
Bullshit pop och rock kan minsann visst värderas på samma sätt som "fin" konst och kultur. Nog fan kommer det att sitta folk om låt säga 200 år analysera Iggy på samma sätt som folk idag analyserar Ludvig van Mozart och Johann Verdi idag. Det är djävligt mycket värden i We Will Fall!
OH GI RAN JA RAN JA JA RAN...
Det är just det. Ett verks eviga värden kan egentligen aldrig avgöras förrän en vis tid förflutit.. Och det handlar inte om begreppet "fin" kultur. Det är mer något som tanter på Östermalm ägnar sig åt... När Duchamps t.ex ställde ut sin pissoar på tjugotalet spydde etablisemanget, men den förändrade synen på konst totalt och är ju idag definitivt en "klassiker"... Robert Johnsons inspelningar från 1929 var det inte många som hörde då och det är inte många som hört dem idag heller, men de betraktas ändå som den första rocken och är i det sammanhanget klassiska... På samma sätt kan man såklart se att Stooges betytt något helt annat för pophistorien än Bon Jovi och kommer alltid att göra... Populärkultur är ändå något annat än det som betraktas som klassiskt ur en mer akademisk synvinkel. Stooges kommer aldrig analyseras på samma sätt som Mozart, Bukowski kommer aldrig analyseras på samma sätt som Shakespeare... Populärkulturen är ju fortfarande mer intressant ur ett socialt perspektiv...om man nu ska se hur fenomenet ska analyseras. Vad man sen själv "tycker" är en annan sak...
Skicka en kommentar