BAMM 2010 KAPITEL 7

Sju kapitel 7, på ca tjugo dagar, en dryg månad efter tävlingens slut, det här reportaget börjar bli lika mossigt som "Det kommer mera" men nu kommer det mera!

Först tänkte jag börja med att erkänna att jag är en tjuv, en något trött tjuv. Fast nu är jag ju inte trött, men då var jag trött, men då stal jag ju inte, men det gör jag nu, jag var ingen tjuv men jag stal ju för att jag var trött då, alltså måste det betyda att jag var och är en trött tjuv. Eftersom benen strejkade rörde jag mig inte många meter från tältet och därför blev det dåligt med bilder från nattlägret. För er läsares bästa skull kommer här kommer två stulna bilder från BAMM-sajtens bildarkiv:

Till vänster har ni sista kontrollen, det står målsnitsel 900 m och det är alltså 900 BAMM-meter. Det gröna rastret är själva nattlägret och det betyder att området var ganska stort. Kycklinglagen hade rekat fina och fixat, icke buckliga platser på platån, deras tält var uppsatta sen länge men vi hade massor av jämn plats till Supairen. Däremot var det långt till vatten, toalett och ja nä man behöver inte mycket mer än så men det var långt till dom i alla fall. Mygg var det också, överallt och många, särskilt när man låg still och det gjorde vi.

På den snodda bilden här under ser man inte team X:s blåa Litepac för det är inte uppsatt ännu. Däremot hade kycklingarna fikat, slagit upp tält, badat, ätit, stretchat och sovit middag långt & länge innan vi kom i mål. Kroppen var alltså helt kaputt så vi låg länge på marken innan vi mäktade med att värma vatten och slå upp tältet. Inte blev det bättre av att grabbarna som sprungit kort hävde ur sig saker som:

- Vad ni varit ute länge!
- Ni är helt likbleka!
- Missat eller?
- Ni ser trötta ut!
- Var det jobbigt?
- Oj vad stel du ser ut!
- Ni vill inte se morgondagens bana!

Den där sista kommentaren valde vi att inte höra. Ville verkligen inte se morgondagens bana. Sen vi visste vi hela tiden att all dessa kommentarer bara berodde på avundsjuka. Dessa gubbar som inte vågat köra långa banan ville försöka vara lika hårda som oss men vågade inte erkänna det. Till slut smög det fram ett viskande "jag är imponerad" och ett tyst "starkt fan" bakom ryggen. De orden värmde lika mycket som kläderna som drogs på mellan krampattackerna. Efter en del vilande fick Krister igång köket och jag upp tältet. Maten blev klar men just som vi skulle äta var det dags för informationsmöte. Mödosamt reste vi oss och på darriga, stela ben hasade vi ner till anslagstavlan (tänk er zombies på marsch). Det tog tid och när vi äntligen kom dit och satt oss ner var mötet slut. Mödosamt reste vi oss och på darriga, stela ben hasade vi tillbaks till tältet (tänk er trötta, besvikna zombies på marsch). Vi satte oss återigen och äntligen blev det varm mat. Allt eftersom magarna fylldes på kom färgen tillbaks i ansiktet och humöret steg. Det blev en kort powernap/vilopaus innan någon ropade att det var ytterligare ett tävlingsmöte. Vi masade oss återigen ner till anslagstavlan (tänk er något lite mindre trötta och något lite mindre hungriga zombies på marsch, nu är ju zombies inte hungriga på annat än blod så vi börjar tappa liknelsen men tänk er...) för att få höra att många lag varit ute länge och att en del lag fortfarande var ute. Vi fick också höra att jaktstarten var på andra sidan järnvägen och BAMM-70 hade 60:000-del eftersom banan inte fått plats. Visst fan vi ska springa i morgon också!
Tog en titt på kartan (som kycklinglöparna varit så snälla att hämta) och såg att första kontrollen gick rätt över hela skiten. Ett helt kartblad och ett bergsmassiv att passera. Det kan inte vara sant? Jag blundade och tänkte på... öl och bastu och öl och bastu och öl och bastu. Jag tittade igen men sträckorna var fortfarande lika långa. Tur att Grillstad Raiders hade något starkt att bjuda på. Efter en milli-hutt whisky tog jag mod till mig och sa "nä nu går vi och lägger oss det är en dag i morgon också!" Innan det blev sängen var det vickning. Krister snodde ihop en orange REAL-påse av något slag till sig medan Pälle Fuglesang surplade i sig en påse rymdkäk PERONIN HIGH TECH FOOD med chokladsmak, fest!Med halvöppna ögon tittade vi på kartorna en gång till och på bästa team X-men plockade vi fram de positiva superkrafterna:

- Färre kontroller att missa
- Det ser lätt ut
- Vädret verkar bra
- Rakt på ba!
- Det ordnar sig!
- Nu är det hemväg!
- Bastun här kommer vi!

När astronautkäket och pastan var slut blev det sängen (det för korta och för tunna liggunderlaget alltså) inne i tältet (den för smala och för tunna tygpåsen alltså). Krister avslutade det hela med att säga när vi fixat ettan är det inte mycket kvar. Jag somnade till de söta orden och drömde om INGENTING!