...att åla sig ur tältet. Pissnödigpaniken kom och innan man var ute ur Supairen var ryggen blöt. Krister hade inte använt wettexduken. En massa onödig vikt till ingen nytta!
Tor verkade pigg. Han stod hurtigt utanför tältet och hejade, HEJA sa han. Sen frågade han om jag var stel. "Närå bara pissnödig" sa jag samtidigt som jag haltade bort mot en buske och tänkte "hur fan ska det här gå". Själva pinkningen gick bra och på tillbakavägen till tältet tog jag några lättare hoppsasteg som funkade. Det var långt från några riktiga löparsteg men ändå!
Tillbaks vid tältet var det frukost- och tältbestyr både här och där. Familjen Juthberg satt redan till "bords", Krister värmde vatten och Jonas rev kyckling-tältet.
Med en påse varm real-müsli, kall sportdryck, snickers, jordnötter, choklad, en kastrull gröt och en "kanna" kaffe i skrinet var kostcirkeln sluten. Kropparna började mjukna upp allt mer och det där med att springa dag 2 började faktiskt kännas fullt möjligt.
Med ett halvt öga kikade vi på kartan och banan. Banläggaren hade dagen till ära, för att få plats med banan i BAMM-70, ändrat kartskalan till 60:000-del. Till att börja med såg vi liksom inte banan i detalj utan bara konturer och långa sträckor. Oj vad långt, titta över ett helt massiv, åsså ner och upp. Pälle skrattade hysteriskt och Krister koncentrerade sig på gröten lite till:
Efter frukosten mäktade vi med att detaljstudera banan, åtminstone till ettan. Rakt på och sen över massivet och lite till så är vi framme, bara den kontrollen var som en hel bana. För att inte komma för sent till start var det bara att gasa. Vi rev tältet, packade ner grejorna och gick och sket. Undertecknad passade på att ta ett par riktiga löpsteg och det kändes faktiskt inte helt illa.
När allt packats ner och ryggsäckarna krängts på var det bara att bege sig mot den oundvikliga starten. Det bar av en BAMM-kilometer över järnvägen och upp några höjdkurvor mot renvaktarstugan. Tor fick trycka av en bild med mobilkameran. Två sammanbitna killar gjorde sitt bästa för att se glada och hurtiga ut men det gick sådär:
På andra sidan järnvägen möttes vi av banläggar-Anders som stod på en sten och informerade. På något konstigt sätt poppade Cornelis "Mördar Anders" upp i huvudet. Nu syftar den ju inte på att Anders ska ut och mörda några löpare utan har ju dräpt 4 män och ska därför halshuggas men jag nynnade ändå "Mördar Anders de e jag de e jag...". Vet inte om det berodde på att just Anders stod där på stenen, om jag var på väg att halshuggas eller om jag var på väg att bli lite galen?
Hursomhelst så repeterade han informationen om att banan ändrats. Kvällen innan hade de lagt in en passagekontroll vid Kårsavaggestugan bara för att inga skulle ta vägvalet via den livsfarliga passagen längre västerut. Vi blev jätteglada: (?)
Eller såg i alla fall jätteglada ut. Detta var som sagt ingen nyhet men innebar ändå att banan var längre, även om inte löpvägen var det. Vi skulle ju tagit den vägen ändå. 
Team C var i alla fall både glada och laddade. Deras bana gick via Kärkevagge, Trollsjön, en liten knix upp på åsen och sen raka vägen hem. Kort, platt och enkelt helt enkelt. Deras ledning på 10:55 ner till tvåorna var ett bättre utgångsläge än vårat för att ta in drygt 3 timmar på Rydvall & CO är fan inte lätt!Starten gick och mer om det kommer i nästa kapitel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar