BAMM DAG 2, TEAM XII

UTOPIA
Dags att lätta på lindan till låret och provspringa lite. Jorå, nog ska det funka. Om inte annat kommer backen ner från Låkktatoppen ge svar på tal när det gäller hur benet ska hålla i utförsbackarna. Så låt starten gå – och starten går!
De två lag som ligger precis bakom oss i resultatlistan drar iväg längs leden. Vi viker genast av och går rakaste vägen mot Låkktatjåkkas topp, 1404 möh. Känslan är en annan idag. Det är inga som drar ifrån oss utan det är vi som styr och bestämmer takten. Snart har vi bara ett par, tre lag som orkar följa oss. Det känns bra och kontrollen sitter där den ska. Våra värsta konkurrenter om fjärdeplatsen stämplar samtidigt, men de verkar ha slitit mer uppför. För att inte tala om nerför. De får problem direkt och sen ser vi dem inte mer. För nerför… Nej det är inga problem nerför. Mitt ben är hur bra som helst så nu gasar vi.

Efter Låkktastugan går det troll i lederna. Det gör det alltid. Det vet vi. Hur försiktiga vi än är tappar vi leden flera gånger i dimman. Plötsligt står vi vid en stor sjö tillsammans med ett gäng andra lag. Många teorier om var vi kan vara växlas. Jonas och min teori är att vi är fel och vi ska rätt. Så gör vi. Snurren i dimman kostar kanske tio minuter, men det tar vi snart in när Jonas blivit bomförbannad. Jag hänger på bäst jag kan och det går nog ganska fort ner mot Kårsa. Inga andra lag inom synhåll… Jo, ett! Kan det vara något av de lag som vill ha vår fjärdeplats?

Nere i Kårsavagge möts vi av en helikopter. Den lägger sig tjugo meter ovanför oss och filmar hela vägen in till kontrollen och en bra bit på väg därifrån. Vilka tror de att vi är?

Samma strandlöpning längs sjön som igår. Vi håller bra tempo och bestämmer oss för att gå längs sjön så länge som möjligt istället för att snedda upp i brötterrängen. Grymt starka är vi. Grymt lätt går vi rakt upp till 1222-sjön. Den första bemannade kontrollen och vi får veta att vi är tvåa. Enda laget före oss är alltså Silva. Hur bra är inte det? Det är precis så bra det kan vara.

Vi gör en snedsväng ut från kontrollen och får göra några hundra meter för mycket och antagligen en sämre nedresa. Men i mitt huvud finns inga sämre nedresor idag. Nedresorna är helt fantastiska för jag har världens starkaste högerlår.

Nu är det dags för dagens sista tunga stigning. Lite över 700 höjdmeter – och vi har britterna hack i häl. Jodå, men vi håller undan hela vägen tills vår uppförsbacke planar ut en stund. Då kommer de i en grym fart. Vi ger varandra några artighetsfraser. Sen är de borta och Jonas och jag fyller på våra flaskor för att inte känna oss allt för långsamma. Men i branten upp mot toppen tar vi en smart väg – att gå mot de gröna fläckarna är en smart strategi när det är brant.

Vi stämplar kontrollen 30 sekunder efter britterna och de känner sig irriterade på ”the sugarbakers” som de aldrig kommer ifrån…

Stensäker orientering i dimman nu – tills vi kommer till en jokk som rinner åt fel håll. Snabbt styr vi upp oss och får snart se dalen och sjön där sexan ligger. Trea, säger kontrollvakterna. Bra, säger vi.

Mer dimma! Vi viker av leden för att gå rakt mot en sjö, strax till höger om en glaciär. Snart har vi glaciären på rätt sida om oss och vi börjar följa den ner mot sjön. Plötsligt har vi istället glaciären på fel sida om oss. En miss, men det positiva är att vi vet var i dimman vi är. Vi sneddar rakt över glaciären. Det är is, det rinner vatten, det är sprickor, det känns inte helt tryckt… Men vi vet var vi är!

På fast mark igen bockar vi av sjön och lägger dosan i stadigt grepp. Missar vi? Nope!

Nu är det utför. Mycket utför. Vi är grymma utför. Vi springer fort! Vår enda lilla farhåga är dimman och att sjön vi ska till är liten. Men med dosan i hand klarar sig team XII i varje land. Vi passerar våra fasta hållpunkter – jokk, led, led – och känslan är att vi dragit oss något vänster. När sjön inte ligger där den ska drar vi oss alltså mot höger och efter inte alltför lång tid stämplar vi näst sista kontrollen – vi ligger trea och vi vet att vår fjärdeplats är säkrad.
Till sista kontrollen går vi fort. Ja, vi är faktiskt snabbare än Silva på den här sträckan. Snabbare än de flesta – men tyvärr 46 sekunder för långsamma… Ja, vi går i mål och är grymt nöjda med dagen. Vi har krossat de som ville sno vår fjärdeplats. Vi har kutat precis så bra som vi visste att vi kunde. Min lårmuskel var inte alls brusten som läkaren sa. Den var bara dum i huvudet under hela dag ett.

Många öl och några glas skumpa senare sitter vi lobbyn. Glommershus kommer in och ser inte alltför missnöjda ut. De har haft en skitdag på fjället, men slår oss med 46 sekunder. Bittert? Ska man nu ändå missa tredjeplatsen är det ganska coolt att missa den med 46 sekunder – efter 14 timmars löpning.