PAIN ON THE SÖRMLANDSTRACK

Halva teamet samlades vid Skärmarbrink för att ta pendeln till Handen och springa SÖRMLANDSLEDEN tillbaks. Sträckan är enligt hemsidan 34,5 km plus lite till för att hitta bilarna.

Efter att ha pinkat vid Rudans Gård tryckte vi igång klockorna och satte vi av längs tågrälsen, tog gångbron över och vek av österut. Mer eller mindre på en gång tappade vi de orangea markeringarna. Vilse? Nä 500 meter senare hittade vi denna skylt:

Efter detta var det, tack och lov, slut på asfalt. Först blev det grusad led och efter tunneln under nynäsvägen övergick det till stig med rötter, stenar och annat buckel. Trail alltså? Nä stig!

Vi trummade på vidare mot nordost. Stämningen var god och jag låg ömsom sist och först. Försökte jobba på hårt med kameran så den åkte upp lite då och då. Det gäller att träna på allt inför BAMM! Därmed finns det fler kort än dessa men jag sparar några till de andra boysen. Däremot måste det sedvanliga självporträttet in i mitt alldeles egna reportage. Fan vad snygg jag är bakom mina solglasögon!

Den tekniska löpningen tog oss in i det majestätiska och vackra Naturreservatet. Tomas tvingades ta ett skitstopp just som denna stolpe/skylt dök upp. Biotopskydd - tur att Tomas lade sin kabel på rätt sida skylten!

Några kilometer senare var vi framme vid Tyresta By. Leden går rakt mellan husen innan den viker höger upp mot stallet. Usch vad lång tid det gått sen jag var här senast. På åttiotalet var vi här och orienterade nästan jämt. Här har men varit på påskläger, sprungit träningstävlingar och även riktiga tävlingar men sedan det blev naturreservat och nationalpark är orienterarna portförbjudna. Synd eftersom området är helt makalöst!

Vi stretade vidare norrut och grusvägen blev ett välkrattat makadamspår. Från att ha klarat teknisk löpning på allsköns bucklig bråte stod jag plötsligt på nosen i en liten ynklig utförslöpa. AKTA AXELN han jag skrika på mig själv inne i huvudet. Höger knä, bägge handflatorna och (öl)magen tog smällen. Satt axeln kvar i rätt läge? Jorå bara massor av grus i allehanda skrubbsår. Inte så farligt.

Värre var det med rockrunnerströjan. Punishern blev skitig och fick ett gäng med hål i skallen. Illa! Det blev ett kort stopp. Hur skulle jag få bort gruset i såren? Sportdryck? Nä Lasse hade vatten i sin flaska och kunde spruta rent.

Knät gick att böja så vi tassade vidare längs grusspåret. Efter någon kilometer vek vi av in på stig igen. Normalt sett är det skönt med teknisk löpning men nu kändes knät stelt och svullet. Vid en skylt tog vi höger utan att läsa på den. Någon kilometer senare var vi mitt ute på det gamla skogsbrandsområdet. Viker inte stigen alltmer söderut? Ska inte vi norrut? Varför är det inga orangea ringar på träden? En koll på Ifonens kompass sa mycket riktigt att vi sprang rakt söderut. Äh bara att fortsätta sa Tomas vi rundar sjön härnere...

Underlaget blev brötigare och knät protesterade alltmer. Läge att vika ner sig? Första tanken var såklart nej men det blev allt värre. När vi äntligen kom ut på grusvägen mot Nyfors kändes det lite bättre men jag och Tomas som hade lite känning i hälsenorna joggade upp mot busshållplatsen för att inte riskera nånting. Lasse och Christian fortsatte mot Alby och Björkhagen.

Tomas och jag hade sån flax att bussen kom in samtidigt som oss till busshållplatsen. Därmed kunde vi redan en halvtimma efter att vi klev av löpningen hämta upp bilarna i Skärmarbrink. Ytterligare 10 minuter senare satt vi utanför Lasses port och snaskade på läsk, glass och choklad.

Rutten blev 24,1 km på 2:53. Ingen tid man skriver hem om direkt men jag stängde inte av klockan vid vare sig skitpaus (typ 2 min), vurpor (typ 2 min) felspringningsstopp (typ 1 min). Dessutom sjönk tempot betydligt under och efter felspringningen. Att sen Tomas och jag småjoggade gick upp mot bussen gjorde sitt till också. Men ett bra långpass får man väl säga att det blev ändå?