HAMMARBY ALPIN MARATHON

Tänk att få chansen att springa ett marathon i Hammarbybacken. 23 gånger upp till toppen. 22 gånger ner . Ja, det är klart man tar den chansen! Så jag knallade upp på lördagmorgonen och checkade in.

Starten gick vid liftstationen och redan i första stigningen fick jag och en kille en liten lucka till övriga. Bäst att inte förivra sig, så jag lade mig bakom andra killen. Vi pratade lite om att vi inte hade en aning om hur det skulle kännas efter 15, 20 varv, men jag tänkte mest på att jag skulle hålla mig lugn. Efter tre varv sa den andre killen tack och adjö. Han skulle stanna och dricka, och så var jag då plötsligt helt ensam. De första fem, sex varven sprang jag fortfarande hela mellandelen av backen. Sen insåg jag att det var nog bäst att hålla mig gående hela vägen upp för att orka.

Jag började varva löpare. Det var trevligt för då kunde jag byta några ord med de jag sprang om. Sen kom Sofia förbi backen och tog några foton innan hon stack till Liljansskogen och sprang Tömilen. Det gjorde hon bra. Hon kom tia i damklassen. Kanon fan! Själv kände jag mig ännu inte så trött som jag såg ut.

Efter cirka åtta varv fick jag se en väldigt neongrön jacka högt upp i backen. Den jackan skulle jag sedan se varje varv ett tag fram över och varje gång kom den lite närmare. På varv 13 gick jag äntligen ifatt den neongröna. En av de få tjejer som var med i tävlingen. Jag tog nog i lite för att komma om, men till ingen nytta. Hon gick om mig igen i stigningen.

Vi gjorde sällskap ner. Kanske gick jag ifrån lite utför, men uppför gick hon om igen. Här någonstans var också min komis Hasse ute och kikade på loppet. Han sällskapade en bit nerför backen. Han kunde avslöja att jag inte hade någon bakom mig som verkade hota min förstaplats. Sen drog han hem och planerade sin födelsedagsmiddag medan jag for nedför backen för att se tjejen i neongrönt dra ifrån mig uppför. Hon var på varv 15 och SPRANG fortfarande uppför. Jag var på varv 16 och det började kännas. Ja, nu var backen lite jobbigare för varje varv. Men nerför gick det fortfarande rätt lätt tyckte jag.

Nu var det bara att räkna ner varven. Helt fort gick inte nerräkningen, för det var grymt segt uppför. Tjejen i neongrönt såg jag inte ens längre. Hon är snart ikapp mig igen, tänkte jag. Jag vinner herrklassen men får däng av damsegraren. Det vore nåt!

Näst sista gången uppför backen och jag fortsätter över krönet bara för att jag vet att jag bara behöver ta mig upp en enda gång till. Jag får många hejarop vid vätskekontrollen. Jag leder med över sex minuter ropar någon, så det är lugnt. På vägen ner går jag ikapp några killar som jag varvat och pratat med tidígare. Vi springer och pratar lite längs stigen ner. Det känns fint. Snart ska jag bara ta mig upp för backen en sista gång. Vinna loppet och kila hem och ta en öl i badkaret.

Men precis vid foten av backen kommer plötsigt en kille i svart och kutar om. Nu blir det spurtstrid, sa en av dem jag sällskapat med. Va? Jag fattade ingenting. Det var j ändå gött att få ta sig upp för den helvetes backen för sista gången, men lite förvirrande.

När jag kom upp på toppen fick jag applåder av publiken som stod där. Men jag tror inte jag vann sa jag. Jo, den andre har ett varv kvar, sa dem och jag blev glad igen. När jag sedan passerade mållinjen var det lite konstig stämning. Killen som kutat om mig stod där och såg lite förbryllad/förbannad ut. Arrangörerna ville skicka ut honom på att varv till och det gjorde han stackaren - det hade inte jag velat göra, kan jag säga.

När han kom tillbaka var han än mer övertygad om att han faktiskt hade vunnit. Ja, sen var det väl lite parodi över det hela. Arrangörerna frågade mig om han hade kutat alla varv. Hur skulle jag kunna veta det? Sen ville arrangörerna kolla min gps för att se om JAG kutat alla varv. Ja, de var väl lite stressade av situationen.

Ja, jag tror nog att det blev rätt till slut och jag får gratulera Tomas Karlberg från IF Linnea till segern. Det enda sura var väl att jag fick veta att allt var lugnt inför sista varvet. Men, ja ja, va fan...

Det spelar ju ingen större roll. Bäst idag var ändå tjejen i neongrönt, Amanda Bolin. Hon var fyra minuter efter mig till slut. Två varv till och hon hade passerat mig. Så är det bara... Grymt kutat av henne på slutet!

Ja, det var ett jävla lopp. Enformigt? - jo då. Jobbigt? - japp. Ont? - ja, ondare än förra veckans rogaining, särskilt i häcken. Kul? - får väl erkänna, ja lite, iallfall.