URSVIK ULTRA LIGHT

När man kutat ett lopp på 45 km brukar man känna sig lite som en hjälte. Gör man det dessutom mitt i natten på tuffa Xtremebanan i Ursvik skulle man ju kunna tro att man känner sig skittuff. Men nej! Kutar man Ursvik Ultra LIGHT 45 km tillhör man b-gänget. De riktiga hjältarna kutar ju som alla vet 75 km. Därför ursäktar man sig nästan när man pigg och glad kutar om alla som har 30 km mer i benen.

Att ge sig iväg på ett lopp som startar klockan tre på natten är inget man har direkt rutin på. Ska man sova på dagen innan eller gå och lägga sig tidigt? Ska man ha middag eller frukost som sista måltid innan loppet? Ja, jag vet inte. Jag gjorde väl lite av varje och både och. Sen körde jag ut till Ursvik i grannens bil. Vågar fan ta tuben mitt i natten - nykter! Gammal? Jag? Kanske lite då...

När starten gick kunde det det ha sett ut så här:
Men det gjorde det inte för vi var väl bara en 20 stycken som drog iväg - bilden är från en annan tävling som också går på natten... Men man kunde tro att det var Tiomilastarten som gick för fan vilken fart de drog iväg i. Så där fort hade jag inga planer på att springa. Nej, in i ett fint långpasslunk bara. Men stigen är ju isig. Det är halt. Borde jag ha tagit dobbskorna?

Men nej då. När man lämnat elljusspårsgrusvägen är det mjuk, lerig stig som gäller. Gôtt, som värmlänningen säger. Till och med några riktigt djupa lerhål får man passera. Ja, det är en fröjd så länge man springer inne i skogen. Jag är väl lite bekymrad över att jag har lite halvtaskigt lyse och tycker jag ser dåligt. Men jag har ju inte heller mer bråttom än att jag kan ta det lite lugnt när det är knöligt. Sen kommer man ju ut på elljusspåret igen efter 12 km. Då kan man ju släppa loss lite...

Jo tjena! Jag ligger jämte en annan kille ur Light-klassen när vi kommer ut på gruset. Oj vad han glider ifrån. Jag känner mig stum som fan och längtar tillbaka till skogsstigarna. Där är han rökt, konkurrenten.

Varvning. En bit kexchoklad och en mugg iskall sportdryck. Nästa varv! Det här är varvet:
På andra varvet lyckas jag tappa stigen och springa 50 meter fel. Det var väl det mest spännande som hände. Man kan faktiskt säga att det var lite trist. Ja, och inte blev det roligare när jag kom ut på elljusspåret igen. Nu var jag fan ännu stummare. Men jag var ensam och behövde inte känna mig ifrånsprungen i alla fall. Alltid något.

Jag hade ingen tanke på att bryta, men det var inte direkt med glädjeskutt jag gav mig ut på sista varvet. Inte blev det heller bättre av att jag blev omsprungen av en kille som helt säkert sprang i b-klassen han med. Enda ljusningen var att det började ljusna. Och att det blev skogsstig igen. Så jag tänke efter lite. Hur långt har jag kvar? 13. Inte så farligt. Är benen trötta? Nej, faktiskt inte. Är jag trött någon annanstans? Nej. Har jag ont någonstans? Mjo, jag fryser om fingrarna. Dra in dem i handskarna då. Jaha!

Efter storbacken vid 4 km var fingrarna varma igen. Killen som kutat om mig kom jag snart ikapp och lika snart var han ifrånsprunget. Nu kändes det ganska enkelt att avsluta det här.

Vid 10 km-skylten passerade jag killen som dragit iväg allra värst när starten gick. Han var riktigt, riktigt olidligt trött. Ändå grymtade han något om fyra timmar. Ja, det är faktiskt helt kört sa jag och tog ur honom hans sista hopp...

Sista kilometerna gick också lätt och tre mil till hade ju inte varit något problem, tänkte jag när jag stämplade ut mig. Eller? I alla fall joggade jag hela vägen till duschen för nu ville jag värma upp mig i bastun. Fort. Återvände sedan till målet för att få veta resultat, men det fick jag inte. Ingen verkade ha koll. Ja ja, jag ska nog inte ha något pris ändå, så jag drog vidare hemåt. Var trött som fan när jag kom till Hammarbyhöjden. Orkade inte leta p-plats utan ställde mig lite snyggt på vändplanen.

Efter några timmars gosig sömn vaknade jag. Jonas hade sms´at och gratulerade till tredjeplatsen. Helvete, då åkte jag ju ifrån mitt pris ändå. Säkert något väldigt fint och dyrt. Jag som skulle börja tjäna pengar på kutandet... Samtidgt kikade jag ut genom fönstret och fick se en gul lapp under vindrutetorkarn...