TIOMILA

Det går inte att komma ifrån - Tiomila är något särskilt! Det är ett tag sen sist. Ja, jag är inte den där typiske orienteraren som kommer ihåg kodsiffrorna från sträckan de sprang i Gimo 87, eller vilken sida stubben sjätte kontrollen satt på långa natten 80 i Ösmo. Nä, jag kommer fan inte ihåg när jag kutade tiomila senast och jag kommer inte ihåg vart det gick och jag kommer inte ihåg hur det gick. Kanske var det fyra år sedan. Jag sprang sista. Stabil insats. Ingen succé. Ingen katastrof...

Nu var det 2012. Östergötland i närheten av Motala. Jag ska kuta sträcka åtta. Jag kommer inte göra succé - i IFK Enskede gör vi inte succéer längre - och jag kommer förhoppningsvis inte göra någon katastrof. Håller jag bara i kartan så...

Sen det där särskilda med Tiomila: Jag står i målområdet och väntar på täten på första sträckan. Speakern börjar höja rösten. De är på gång. en lampa långt borta i skogen, två lampor, fyra, tio, arton, trettio... Kopplet av lampor som väller ut ur skogen mot näst sista kontrollen, som forsar över fältet mot sista kontrollen. Det är en mäktig syn. Och i år kanske mäktigare än vanligt: 100 lag inom tre minuter - det är en massiv ström av lampor...

Och det där särskilda med Tiomila: Jag ligger i sovsäcken, så nedstoppad det bara går. Fryser och huttrar och sover inte särskilt bra. Någon kommer in i tältet. Är det Pälle? Det pratas om trasig lampa, om tid efter schemat, om... Någon kommer in i tältet. Är det Fredrik? Det pratas om att gå ut solo, om fel vägval, om... Sista gången jag vaknar är det ljust. Är det min tur snart? Hur ligger vi till? Måste jag upp eller kan jag ligga kvar?

Något särskilt med Tiomila: Det är tidig morgon. Jag har stoppat i mig två snabba mackor och lite vatten. Försökt jogga mig varm innan jag tar av mig överdragskläderna. Joggar fram och tillbaka i växlingsfållan. Väntar. Joggar. Kollar förvarningen. Väntar. Joggar. Kollar förvarningen. Spänd förväntan. Ingen väntan är som väntan innan man ska ut på sin sträcka på Tiomila...

Sen är det dags:

Stilstudie

Kartan är larvigt stor. Det tar en halv minut bara att hitta startpunkten - på kartan. Lika lång tid att läsa in sig mot ettan. Över en väg, flera småhöjder som syns på kartan men knappt i verkligheten. En sten framför ett grönområde. Jag kan inte urskilja varken det ena eller det andra som är umärkt på kartan. Går på riktning och avstånd. Bökar runt. Tittar till några andra kontroller. Tittar till ett kärr. Läser in mig. Tar min etta.

Lite så fortsätter det. Småtaskig kartkontakt. Rotar mig sökande in mot kontrollerna, lite som en dammsugare. Inga tokbommar. Ingen katastrof. Men knappast någon succé.

Seg i kroppen som en tvåtaktare i alperna. Ingen fart. Ingen kraft. Det är jag det... Det är orientering. Det är Tiomila... Ingen succé. Ingen katastrof. Det blir nog fler gånger. Det är ändå något särskilt med Tiomila.