Några minnen från LAMM

Jag vet att det runt om i landet väntas på det stora LAMM-reportaget. Men det blir inget. Vi orkar inte! Vi är helt slut efter de skottska bergen. Jonas och jag tävlar nämligen på riktigt. Vi håller inte på och fipplar med kamera eller springer runt och slipar på formuleringar. Sådant håller inte om man ska bli femma i LAMM Elite... Sa jag att det var LAMM Elite? Ja, det är ungefär lika bra som att vinna samtliga klasser på BAMM samtidigt. Ungefär...

Något att minnas:

KNOTT: När vi spurtade/staplade (valfritt) in i nattlägret var det ett underbart väder. Sol och lagom vind. Sen dog vinden och då kom KNOTTEN! Det blev till att ta skydd i tältet, för utomhus blev det olidligt. Och man fattar att det är mycket knott när man tittar uppåt och himlen är svart...när det låter som att man sitter intill en hårt trafikerad motorväg...när det smattrar som ett ihållande spöregn mot tältduken...när det inte går att ta en flaska vatten ur bäcken utan att få med sig ett tusental...när armar och ben ser ut som röda hund efter en halv minut när man väntar på att få starta dag två...

VARMT: Ja det var varmt dag ett. Så varmt att Jonas fick pulsrusningar och nästan värmeslag á la GR20. Så varmt att jag blev yr i huvudet och fick kramp...

KRAMP: Det började lite smått efter kanske fem timmar första dagen. Lite småkramp här och var i kroppen. Ena stunden en vad, nästa en ljumske, och så vidare. Det högg lite hårdare och lite värre hela tiden och i dagens sista rediga utförslöpa drog det till så jävligt att jag tvingades stanna. Ja, sen vadade vi över en å och när jag skulle kliva upp på stranden högg det tag i precis alla muskler samtidigt - helkroppskramp tamejtusan! Det var inte mycket annat att göra än att ligga framstupa bland tuvorna och bara vråla. Sedan högg det här och var hela vägen in i mål. Och sedan högg det här och var hela kvällen. Jag trodde att dag två skulle vara körd. Men så var det ju inte...

STIGNINGAR: Den mest minnesvärda stigningen var nog tusenmetaren dag ett. Olidligt hett och olidligt brant och aldrig tog det slut. Vi tvingades sätta oss ned flera gånger för att det bara inte gick att ta ett steg till. Och det var inte bara vi som satt ner och vilade. Alla satt ner. Den tjeckiske skidåkaren satt ner. Jag tror nog att till och med Stephen Pyke satt ner... Det gjorde han i och för sig inte under den absolut tyngsta stigningen dag två. Vi vet för vi gick bakom. Och enda anledningen till att vi inte heller satte oss ner och vilade var att vi vägrade släppa Stephen Pyke och Tim Laney...

STEPHEN PYKE: Innan LAMM visste jag varken vem Spephen Pyke är eller vad en MUNROS är. Nu vet jag att Stephen Pyke är något av en skotsk bergslöparlegend och en munros är en topp över 3000 ft. Och ja, Stephen Pyke har världsrekordet i att bestiga samtliga skotska munros på kortast tid. 39 dagar! Och ja, han var en jävel på att knata uppför. Andra halvan av dag två vägrade vi släppa gubbarna ifrån oss - sen fintade vi dem vid tredje kontrollen från mål och kunde rycka ifrån med några minuter. Yes!

SKRÅ: Banläggaren var en skämtsam prick. Han hade skojat till det så pass att vi under hela loppet fick vår beskärda del av skrålöpning - för ett helt liv ungefär. Alla dessa timmar på skrå gav fina blåsor på fötterna. Ja, Fellrunner-Emil fick inte bara blåsor. Hans ena lilltå var i princip borta. Blodig sport! Desstom var man efter loppet sliten i muskler man inte visste fanns...

HJÄRNAN: Under loppets gång var Jonas och jag helt överens om att det vi höll på med var det jobbigaste vi någonsin gjort och att vi absolut inte skulle göra om det. En gång i LAMM Elite får helt klart räcka. Det är för jävligt för att vara kul... Ja, sen blev det ju till att ta in på fint hotell och efter öl, bastu, mer öl, mat, lite mer öl och whiskey så började hjärnan sålla. Vi var rätt bra alltså... Det var ju jobbigt, men det ska det ju vara... knotten gick ju att överleva... Det var ju rätt kul ändå... Nästa år?