AMFIBIEMANNEN 2012 Del 1

Del 1 - Prolog

Nåt hundratal meter in på den första simningen började dom komma upp på, in på och över mina vevande armar och sparkande ben - dom lagen som hållit sig lite längre bak på den inledande löpningen, men som nu fick utdelning för sin högre fart i vattnet. Jag lyckades dock hålla ihop min egen insats och kunde crawla på i mitt tempo. Hade fullt fokus på att köra konstant framåt utan att behöva ta någon paus i vattnet, och höll ögonen på Bernie för att inte börja glida iväg i fel riktning. Efter ungefär en halvtimme i vattnet hade vi återigen fast mark under fötterna, och kunde börja löpningen på Idö. Vi låg inte först, men definitivt inte sist heller. Skönt.

Men jag ska ta det från början, och får då gå tillbaka så långt som till hösten 2009. Då läste jag någonstans på det världsomfattande nätet om en tävling kallad Ö till ö, där man medelst simning och löpning, via totalt 19 öar, förflyttade sig från Sandhamn till Utö. På den största ön fick man dock låna cyklar, varför distanserna låg på ca 10 km simning, 38 km löpning och 16 km cykel. Lät som en fantastisk utmaning. Kort därefter sprang jag ihop med Bernie på Rogers Bergstävling Lucia Edition, och Ö till ö kom på tal som något som skulle vara "kul" att genomföra.

Jag insåg redan då att jag förutom Vansbro-simningen 2002 har väldigt, väldigt begränsad erfarenhet av simning, och att jag ju inte kunde crawla en endaste meter. I samma veva gjorde jag därför mitt första sim-pass på mycket länge, i Bredängs bassäng. Och visst märkte jag i poolen att jag hade oerhört mycket kvar att utveckla i min simning. Men om jag till fullo hade insett den uppförsbacke som jag hade framför mig, så hade jag nog gett upp försöket att behärska simning redan då... Jag anmälde mig i alla fall till min första simskola i vuxen ålder - crawl för nybörjare. Därefter kom detaljerna för Ö till ö 2010; anmälningsavgiften hade mer än fördubblats, till 9 600 kr per lag, och cyklarna hade slopats till förmån för ytterligare 16 km löpning. Ö till ö som ett realistiskt mål rann väl därför mer eller mindre ut i sanden, men som en kittlande dröm-utmaning levde tanken kvar, och jag fortsatte med simskolan och ett och annat eget sim-pass. Samt köpte min första våtdräkt, för att kunna prova på simning på riktigt, i öppet vatten. Framstegen i mitt crawlande kunde väl närmast beskrivas som myrsteg. Jag vet inte om jag är särdeles talanglös vad gäller crawl, eller om det helt enkelt är som i många andra sporter - att det krävs tre till fyra pass i veckan under en längre tid för att komma upp på en hyfsad nivå. Det blev i alla fall ytterligare en termin på simskolan, ytterligare en våtdräkt samt test av olika utrustning för ett lopp som Ö till ö i form av fenor, handpaddlar och olika sätt att bära med sig vätska.

Efter Ö till ö 2011 läste jag någon deltagares blogg som nämnde att ett av priserna i loppet hade varit en fri start i något som kallades Amfibiemannen. Amfibiemannen? Jag hittade hemsidan, kunde konstatera att det var tänkt att äga rum i Stockholms norra skärgård och att distanserna och priset var betydligt mer överkomliga. Det resulterade i några preliminära mail mellan mig och Bernie under hösten, som blev till några sms på nyårsafton då det spikades i och med att Bernie skrev "Lets go for it!!!". I januari skedde det första gemensamma sim-passet i Huddingehallen, vilket följdes av ytterligare ett antal pass i bassängen, och därefter  från juni träning i sjö.