AMFIBIEMANNEN 2012 Del 3

Del 3 - Mot målet

Efter Idö följde ca 1 300 meter simning, uppdelat av två landpassager som vardera tog ca 1 minut att springa över. Jag tyckte ändå att det flöt på bra i vattnet, och jag lyckades i alla fall med min ambition att kunna köra på med min crawl utan att drabbas av några panikattacker och behöva stanna på grund av detta. Men jättefort gick det ju inte, och visst fick Bernie anpassa sitt tempo och vänta in. Men eftersom vi simmat en del ihop och var inställda på detta, kom det inte som någon överraskning för någon av oss.

Vi kom iland på Arholma, och nu väntade dagens längsta löpsträcka (även om 5,4 km inte kan anses som överdrivet långt). Halvvägs över Arholma fick vi en välbehövlig vätskepaus, för det var varmt att springa i dräkterna. Sedan upp till norra Arholma där banan var dragen genom en av kustförsvarets gamla bunkrar. På vägen mötte vi även ett par lag som redan rundat och var på väg tillbaka. Vändningen skedde genom att simma runt ett skär, och stämpla på en boj ute i vattnet. Därmed var halva tävlingen gjord, vi låg bra med (plats 25) och det kändes som att vi skulle kunna avsluta loppet bra. Inför löpningen söderut på Arholma tog vi varsin gel och kostade även på oss att dra ner dräkterna på överkroppen. Kan säga att det var skönt, även om man tappar lite tid på att ta av och på gummi-dräkten.

På med dräkterna igen, för dom tre simningar som endast var åtskiljda av korta landpassager. Vid ett par tillfällen när jag skulle upp ur vattnet hade jag nu fått hugg av kramp i baksida lår. Inte skönt, men det släppte  när jag kom upp på land. När vi kom upp för dagens näst sista löpning, på Idö, tryckte jag i mig två snickers på vätskekontrollen och tog min sista gel - nu var det inte långt kvar. Samma fina löpning som tidigare på dagen, och flugorna svärmade återigen runt oss. Vi plockade ett par placeringar och kom så fram till den sista simsträckan, 1 100 meter över till Lidö. Det var bara att gå ner i vattnet och börja köra, och visst kändes det att vi nu hade simmat mer än både jag och Bernie simmat tidigare vid ett och samma tillfälle. Landmärket på andra sidan, i form av en blinkande lampa, kom i alla fall långsamt närmare och närmare. När vi gick ur vattnet kunde jag konstatera att vi simmat på i stort sett samma tid som tidigare på dagen.

Med fast mark under fötterna bad jag Bernie om några sekunder för att få av mig badmössan och dra ner blixtlåset på dräkten. Sedan iväg för dom avslutande 2,5 km till målet vid Värdshuset. Och här var Bernie obeveklig, dom lag som dök upp i vårt synfält skulle helt enkelt passeras. Jag fick kämpa rejält för att hänga med, men ett antal lag passerades och målet närmade sig. Efter 4 timmar och 49 minuter kunde vi korsa mållinjen, på vad som skulle visa sig vara en 18:de plats av dom 85 herrlagen som tog sig i mål. Av vår totala tid ägnades något mindre än hälften åt "löpningen", eller förflyttning på land, och alltså en viss övervikt i simningen. Kan tänka mig att situationen är den omvända för många andra lag.

Efter att ha enats om att vi gjort en riktigt bra insats som vi kunde vara nöjda med, och efter att ha pustat ut med en så kallad wrap, släntrade vi iväg för att äntligen kunna dra av våtdräkterna och byta om. Och på Värdshusets veranda väntade sedan en riktigt bra och trevlig buffe', inkluderat i ett förhållandevis bra pris för anmälningsavgiften.

Nöjda med loppet och buffe'n chillar vi på Värdshusets veranda.

Lasse varnade innan loppet för kallt i vattnet, och jag har läst att vissa tydligen tyckte att det var kallt på nåt ställe. Själv tyckte jag möjligen att det var lite svalt vid nåt tillfälle, men det är möjligt att jag hade för mycket annat att tänka på för att känna efter.

Sammanfattningsvis en rolig och bra arrangerad tävling. Dessutom till ett bra pris och med ett läge som gör att man fixar resan dit och hem samma dag (uppskattas av familjen). Och att tävlingen inte är längre än vad den är, gör att man inte blir allt för sliten efteråt. Och Ö till ö? Nja, det låter långt...