2013-07-17

LEADVILLE TRAIL MARATHON

"And to those of you who just arrived from sea level: GOOD LUCK! You're gonna need it!" Efter hyllning av alla veteraner, lite bön till Gud, nationalsång och God bless America, klargör speakern att vi som inte är vana vid höjden kommer få det jobbigt. Ja, jag hade faktiskt inte fått höra annat sedan vi kom till Leadville. Den första vi mötte var en gubbe i turistinformationen: "Three Days ain´t gonna do you no good, hahaha!" Sedan stötte vi på en kille från Hawaii. Han hade varit i Leadville i två månader för att vänja sig vid höjden inför loppet.

Men lite extra röda blodkroppar skulle jag väl ändå kunna samla på mig på tre dagar. Vi gjorde acklimatiseringstur till toppen av Mt. Elbert, 4401 möh.

Mt. Elbert, sedd från sjön nära vår camping.
Högst i Colorado.
(När jag var liten hade vår familj en Golden retriever som hette Elbert. Det första jag fick se på vägen upp på Elbert var en Golden retriever. Creepy!)

Elbertturen gav mig i alla fall rejäl huvudvärk och aptiten var som bortblåst, så nog märktes höjden alltid.








På tävlingsdagens morgon kändes det tydligt att jag ännu inte var det minsta van med höjden. Men det får väl vara som det är med den saken. Det är bara att ta på sig dödskallen, se glad ut och göra så gott det går.

Tuff innan start.
När starten går börjar jag springa, förstås. Det lutar svagt uppför längs en lång gata. Väldigt fort är andningsfrekvensen uppe på samma nivå som på slutet av en tusenmetersintervall ungefär. Och benen känns som om de redan kutat tre mil - efter trehundra meter... Jag håller mig ändå joggande i säkert två kilometer innan jag måste börja gå första gången. 
Starten har gått och jag leder inte...
Vi kommer ut ur stan och passerar de gamla lämningarna efter alla gruvor som låg här under guldrushens dagar - men det var visst silver som gällde här. När det var som värst var det upp mot 30000 personer som röjde runt i stan. Några blev stormrika, de flesta hamnade på Poverty hill. Många dog, av stenlunga eller i uppgörelser. Stans museer är fulla av vilda västernhistorier.

Det blir lite brantare uppför nu och det är bra för då är det inte bara jag som går. Jag har blivit omsprungen av larvigt många under den första slakmotan, men nu håller jag jämna steg med dem omkring mig. Passerar till och med en och annan.

Första toppen är på ca 3700 meter. Det vet jag dock inte när jag är på väg dit. Jag har gjort lite slarviga omräkningar från feet till meter, så jag blänger på min Garmin och tror hela tiden att toppen ska vara nådd. En nerförsbacke ger falska förhoppningar för den följs av ännu mer uppför och jag blir yr i huvudet.

När det äntligen vänder neråt har jag inte det där fina utförsflytet. Det går stolpigt och jag springer inte ett dugg fortare än konkurrenterna. Det är bara Barefoot-Alex jag passerar. Men tjejen med skylten "Runners R Sexy" piggar upp lite. Jag tror förstås att skylten gäller bara mig.

Men nu är det dags för den riktiga stigningen, upp till Mosquito Pass, 4022 möh. Det här är en historisk trad för det var den här vägen lycksökarna kom till Leadville. Under storrushen kunde det komma 150 ekipage om dagen över passet.

Vägen upp mot Mosquito Pass.
 Det går minst sagt segt. Barefoot-Alex bara flyger om mig. Jag är yr i huvudet. Jag vet att Sofia ska vara här uppe någonstans så jag har ändå ett delmål att se fram emot. Men längre uppförsbacke får man ju leta efter. Inte blir det heller lättare av att jag ser hela vägen till toppen. Och inte blir det lättare av att jag möter lederaren av loppet när jag fortfarande har lång bit kvar.

Men så hör jag Sofias välbekanta busvissling. Den piggar upp. Jag får Gatorade (som smakar ljuvligt eftersom vätskekontrollernas Herbalife var rent ut sagt för jävla äcklig) och lite pepp. Efteråt sa Sofia att jag såg oroväckande blek ut och att jag var modlös och uppgiven. Så var det nog. Men ju närmare toppen jag kom desto gladare blev jag. För väl på toppen var det bara att vända. Lika lång väg tillbaka - men mest nerför.
Nerför är roligare.
Jag börjar utförslöpningen med att springa om en konkurrent. Jag känner mig pigg igen. Det här är något annat. Jag passerar Sofia och säger bara: "Nu tror jag nog det här ska gå bra ändå".
Det går bra nu!
Även nerför blir jobbigt efter ett tag. När det lutar lite mindre är det nära att jag måste gå, men att gå nerför... Nej, det får bara inte ske. Jag manar på mig själv. Och när jag ser hur de jag möter ser ut, som bara har börjat sin stigning upp till passet, tycker jag lite mindre synd om mig själv.

Vägen upp till 3700 igen, som kändes så kort nerför, är plötsligt väldigt lång. Jag går uppför en väg som jag inte kommer ihåg att jag passerat tidigare. Men jag passerar en och annan nu. Och jag vet ju, att när jag når toppen är det 7 km kvar - bara nerför.

Det är de längsta 7 km nerför jag har sprungit. Jag mår inte alls bra nu. Varje steg dunkar obehagligt i huvudet. Bröstkorgen verkar ha krympt för det är superjobbigt att andas. Men när det är så kort kvar är det bara att mana på sig själv: Jag får vila snart.
Spurten!

Startrakan har nu blivit målrakan. Svagt nerför, helt rakt, i säkert en mile. Den är oändlig. Men folk som står längs vägen sparar inte på uppmuntringarna. Det är många "Good job", "Way to go!" och "Looking good!" och de behövs. Varje steg gör ont. Ja, ont överallt. Men så äntligen... Mål! Och cool grej: När jag passerar mållinjen blir jag high five-ad och kramad av tävlingsledaren - och så tar han emot alla runt tusen startande. Det känns riktigt bra.

I mål - och jag får en kaffekopp. Jo, jag tackar jag!
Ja då var det gjort då. "High altitude running" är tydligen ett begrepp, även om jag inte hört det förr. Men nu har jag gjort det. Skönt var det inte - även om kroppen inte kändes det minsta sliten efteråt. Tack vare den beskedliga farten antar jag. En mara som tar fem timmar... På normal höjd hade det väl gått en timme snabbare, och benen hade varit tröttare.

Resultat och sånt då? 62:a totalt, 12:e gubbe mellan 40 och 50 år... Det var kanske inte det viktigaste den här gången.

Så fick jag frågan av arrangören om jag ville vara med i utlottningen av startplatser till Leadville trail 100 i augusti. Tack men nej tack!

4 kommentarer:

Tomas sa...

Sicken resa Lars, hade inte Sofia stått där och hejat på dig så hade du inte gått i mål :)
Men duktig var du och om jag förstår dig rätt så är det där med high altidude running lika lite rekommenderat som Ursvik ultra...
Så vida man inte vänjer sig vid höjden några månader innan ;)

Viktor Winterglöd sa...

Jag älskar att läsa om andra som lider i löparskorna! Ståtligt uthärdat av dig.

Lars Hjulström sa...

Tomas: jo, utan Sofia hade jag nog inte ens startat :-). Och jo igen, men att vara ovan med höjden i Colorado är nog ändå tusen gånger roligare än UU.

Viktor: att få lida i löparskorna är väl det vi lever för... Jag väntar förresten på att få läsa om hur smärtsam Champsauren var i år.

Blogger sa...

DreamHost is ultimately one of the best web-hosting provider for any hosting plans you might need.