Kullamannen 2014

-->

Sju löpare från Rockrunners var anmälda till den välrenomerade ultratävlingen Kullamannen strax utanför Höganäs i Skåne: Tomas, Mattias, Krister, Peter, Lasse, Christian och Pernilla. Alla var taggade till tusen utom Peter som hade en spricka i tån och valde att avstå att tävla. Ett traillopp i Skåne låter inte så mycket för världen, men upp till 1500 höjdmeter på 54-56 km är inte att leka med.

Efter en lång bilresa ner från Stockholm var det skönt att äntligen få sträcka ut benen lite. Tomas, Mattias och jag gav sig ut på en liten joggingtur för att reka banan lite. Benen kändes pigga och alerta och förväntningarna inför morgondagen höjdes. Tänk om man kunde ta och slå till med en kanontid och få en pallplacering? Men vilket vätskesystem skulle man välja? Efter lite velande fram och tillbaka blev valen lite olika: vätskebälte, vätskebälte med flaska och Scott Jurecs ultralätta löparrygga. Jag hade förmånen att få låna den sistnämnda från Christian. Förväntningarna grusades lite när det var dags att installera sig i konferensrummet inför natten. Hårt underlag var bokat och min Thermarest visade sig vara mindre hel med en stor bubbla på mitten…… det kändes extra skönt när Tomas vecklade ut sin medhavda tjocka skumgummimadrass med tillhörande täcke och kudde. Trots allt lyckades vi alla sova hyfsat under natten (förutom Tomas som inte kunde sova på sin störtsköna madrass).

Efter en schysst frukost bar det iväg i bilen till målområdet, och därefter bussades vi till starten. Fjärilarna började hoppa i magen och alla slängde sig av bussen och störtade mot toaletterna. Precis som det alltid är på löpartävlingar när det börjar närma sig starten. Den här dagen var dock lite annorlunda då vi hade gott om tid, nästan lite väl mycket. Oftast brukar tävlingar gå bäst när man kommer med andan i halsen och adrenalinet pumpar upp över öronen. Till slut närmade sig starten och vi radade upp oss längst fram på startlinjen. Tomas lovade att ta det lugnt från start och hålla 5-fart så att vi kunde springa tillsammans. Det kändes tryggt då jag inte hade någon GPS klocka på handleden, i alla fall ända tills startskottet avfyrades. Då insåg jag att Tomas hade något helt annat i sikte. Han gav sig iväg som en skållad iller och ledde hela startfältet med 30-40 meter i 2-3 km. Det var bara att ta sikte på någon annans ryggtavla och köra sitt eget race. Lasse som också är snabbfotade sprang lite mer sansat och skrattade åt Tomas infall.

Själv hamnade jag bakom Krister och Erik (gammal
multisportkompis från Energizer). Jag och Erik sprang och småpratade lite innan jag släppte även honom. Alla verkade dra på järnet från starten och trots att jag höll ca 4.40-fart verkade alla bara susa om mig. Det kändes inte helt stabilt. Banan var platt och lättsprungen de första 3 milen, med några inslag av jobbig sandlöpning och många grindpasseringar där trevliga funktionärer stod och höll upp grindarna. Benen kändes sega, men det gick att hålla planerad 5-fart fram till 3-milsdepån vid hotellet och jag låg ca 5:a. I nästan 3 mil såg jag Kristers ryggtavla som sakta drog ifrån lite lite varje km. Ge inte upp tänkte jag, det blir bättre när vi kommer ut på vägen, och det blev det. Gled lätt ifrån några löpare i asfaltsutförsbackarna. Synd att det var ett traillopp bara……

Snart började loppet på riktigt. Vi kom in i skogen och började klättra upp upp upp. Uppförsbackarna verkade aldrig ge med sig och benen började kännas blytunga. En efter en trippade om mig i uppförsbackarna och jag noterade att det även var några tjejer som jag inte kunde hänga på. Loppet verkade kört för min del. Jag kände mig som en stel pensionär som inte kunde röra på benen fort nog. Jag stretade vidare mot första varvningen vid målet. Till min stora förvåning kom Krister och Christian ikapp mig. Christian formligen stutsade fram och såg inte det minsta trött ut. Dom som legat långt före mig under stora delar av loppet. Jag fattade ingenting, men det visade sig att dom sprungit fel och kört en extra 1,5 km-slinga. Så kan det gå om man inte är observant. Blytunga ben, men fast besluten att inte bryta stretade jag vidare. Vädret var i alla fall strålande och det gick åt mer vätska än beräknat. Jag fick till och med fylla på flaskan flera gånger. Jag tuggade på på mina dextrosol och godisbitar, som jag sköljde ner med lite vätska. Lite Organic food bars slank också ner.

Ut från varvningen såg jag återigen Krister och Christian försvinna iväg. Det var bara att ge sig på nästa utmaning: terrängbackar. I början gick det fint att småspringa upp för backarna, men ju längre tiden gick desto brantare och mer svårsprungna verkade backarna bli. Tillslut fick jag gå uppför och försöka spurta på utför. Utförslöpningen kändes bra och stabil. Amanda kom ikapp mig en bit in på slingan och jag fick ny energi och försökte hänga på henne. Det gick fint ända tills de evigt långa uppförsbackarna slog till igen. Då var det kört. Mot slutet av slingan kom en ytterligare tjej ikapp mig som sprang och småpratade med sina kompisar. ”Det är kul att springa, men att tävla är inte så viktigt” hör jag henne berätta. Som tävlingsmänniska vill man inte höra sådant. Strax innan sista varvningen ser jag plötsligt Mattias. Han såg lite plågad ut, men kämpar på.

I målfållan möts jag av Tomas och Peter som ivrigt hejar på. Tomas hade fått en muskelbristning efter första varvningen och valde att kliva av. Jag gav mig ut på sista 15 km slingan med lite ny energi. Energin varade i några km och sedan började allvaret på riktigt. Benen strejkade och det var stört omöjligt att springa uppför. Benen ville inte röra på sig. Det var bara att gå, men det gick långsamt. Så långsamt att 65-åriga orienteringsgubbar lätt gick förbi mig. Det kändes inte ok. Tur att det gick att dra på lite nerför. Utsikten från de hösta topparna var fantastisk, särskilt vid fyren.  Av och till hade jag lite sällskap, en kille sprang jag säkert om 5 gånger. Måste ha varit en dålig magdag för honom. I avsaknad av GPS-klocka kändes det lite naket och jag började fråga dom jag sprang om hur långt vi hade sprungit. Sedan var det bara att räkna och spekulera lite. Gott om tid för olika hjärnaktiviteter har man under ett ultralopp.

En bit efter fyren ser jag plötsligt Johan Andersson som jag inte sett sedan starten. Han ser osedvanligt stel ut och jag kan lätt passera honom. Vid det här laget har jag haft sällskap av en tjej i flera km och vi växeldrog lite, men sedan blev det lite för backigt igen och jag börjar studera jorden på lite väl nära håll. Sedan började jag få krampkänning i vaderna. Det var en ny obehaglig upplevelse och jag fick ta det ännu lugnare uppför för att undvika kramp. Mer salt på nästa tävling alltså. Plötsligt kommer Johan upp bakom mig igen och GÅR om mig uppför och försvinner ur sikte. Det kändes inte rättvist. Då är det ca 4 km kvar till mål enligt mina beräkningar. Bara att springa på tänker jag, det går snabbare att springa än att gå. Mala mala mala. Nedräkningen börjar med hjälp av km-markeringar för en av de kortare klasserna. 12-km markeringen känns som en skänk från ovan, det borde vara en km kvar. Snart mål och jag började nästan spurta och hallucinerar om att snart få springa in på det gröna målgärdet. Problemet är bara att det inte alls stämmer. Jag springer och springer men inget mål, det visar sig vara närmare 3 km till målet. Världens längsta km. Äntligen känner jag igen mig och jag hittar in till målet efter en marginell felspringning. Jag lägger i sista växeln och spurtar i mål för att komma under 6 timmar. Målklockan visar 6.00.30 och jag konstaterar att jag är 1 min efter Johan i mål. Typiskt. Jag sjunker utmattad ihop på gräset och ligger säkert kvar där och flämtar i över en halvtimme. Aldrig har jag sprungit så dåligt och blivit så trött, men jag kom i mål! Mer backträning i framtiden lovar jag mig själv.

Lasse genomförde dagens bästa Rockrunnerlopp och kom in på 5.08, därefter Krister på 5.50.
Mattias kämpade sig i mål ca 30 min bakom mig. Christian blev visad ut på fel slinga efter andra varningen och blev diskad. Han blev helt galet irriterad och kunde inte prata om annat på hela kvällen och dagen efter. Med hans stutsiga pigga ben skulle jag nog också varit irriterad. Tomas muskelbristning visade sig inte vara så allvarlig och han gav sig ut på en runda så fort han kom hem till Stockholm. Kanske hade det gått vägen om han hållit igen lite vid starten och om han hade lånat mina kompressionsstrumpor?
På kvällen letar vi ivrigt efter våra sluttider på Racetimer, till min fasa är jag inte med i resultatlistan. Mitt chip hade tydligen ballat ur vid varvningen och ute vid fyren, men Per Sjögren lovar att fixa till resultatet. Nu några dagar efter loppet kan jag lättad konstatera att jag blev 9:a i damklassen. Kanske inte så illa ändå när man kände sig som en stel gubbe? Det var ju ändå närmare 56 km.

Herrklassen:

22:a Lars Hjulström, 5,08,23
54:a Krister Svensson, 5,50,46
108:a Mattias Carlstein, 6,27,54
Christian Örum, DNF
Tomas Albinsson, DNF
Peter Jutberg, DNS

Damklassen:
9:a Pernilla Berg, 6,00,30