SILVERLEDEN 64 KM

Fotograf: Maria Frisk

Efter lite övertalning från Tomas anmälde jag mig till slut till Silverleden 64 km i Hällefors. Jag kan ju alltid ta det som lite backträning tänkte jag. Fem dagar innan loppet fick Tomas ryggskott och hans start var väldigt osäker. Dagen innan avresan ger han definitivt besked om att han inte kommer att springa. Då var det bara att börja planera om resan: tåg/buss bokades och ny övernattning fixades hemma hos tävlingsledarens pappa (där tävlingsledningen och andra löpare också bodde).


Resan påbörjades i solsken i Stockholm, men i Hällefors öste regnet ner. Efter några timmars nattsömn var det snart dags för start. Regnet öste fortfarande ner. En liten intervju med Filipstads tidning han jag med innan starten. Startskottet gick och loppet var igång. Benen kändes lätta och jag hängde med herrtäten i några km. Silverleden var en mycket teknisk och svårlöpt stig med många backar. Totalt ca 1400-1500 höjdmeter. Efter några km slog jag av lite på takten och några löpare susade förbi. Jag hittade ett bra tempo och kilometrarna flöt på på den blöta stigen och ibland klafsade man nere i mossar. Även de korta uppförsbackarna kändes ok. Skovalet Saucony Peregrine var förvånansvärt bra trots avsaknad av metalldubb. Regnet öste ner och jag började bli orolig för att mobilen inte skulle klara sig. Det var bara att springa vidare med jackan över ryggan.

Efter 30 km råkade jag göra en felspringning på ca 2 km. Jag var lite ouppmärksam och körde ut på en väg istället för att bara passera över in i skogen. När jag väl insåg att jag sprungit fel blev jag riktigt irriterad och tänkte att loppet var helt kört. Jag sprang och sprang och tyckte aldrig att jag kom tillbaka in på banan igen. Väl inne i skogen igen började jag passera riktigt långsamma löpare och lite löpare som jag tidigare sprungit förbi.

Fram till 30 km var jag första dam, men när jag sprang fel passerade Mia mig och gick upp i ledningen. Jag sprang på så gott jag kunde för att springa ikapp henne. Det gick med hyfsad fart trots att
uppförsbackarna gick sjukt långsamt, nerförsbackarna flöt på bra och jag passerade hela tiden löpare som sprang om mig uppför utför..... Bergspriset som var ett spurtpris upp för en lååååång backe tedde sig som ett skämt. Att spurta upp fanns inte på kartan, det var bara att gå upp och inse att gamla gubbar kunde gå om mig. Utför tog jag igen det och svischade förbi dem igen, he he.

Fotograf: Maria Frisk

Vid 47.5 km vätskan såg jag en glimt av Mia och jag tänkte att det kanske skulle gå att komma ikapp. Jag försökte hänga på henne, men hon var ca 200 m före och jag var lite för trött vid det här laget. Jag åt nog lite för lite vid vätskan och slarvade sedan både med vätska och mat de sista 20 kilometrarna. Uppförsbackarna blev värre och värre och jag stod i princip stilla, vaderna värkte. Jag började nedräkningen till 50 km och sedan till 60 km. Nedfallna trädstammar som låg över stigen tedde sig som stora hinder och var svåra att passera. Efter stämplingen vid 60 km skulle det vara endast 4 km kvar till mål, men det var det inte. Närmare 6 km var det då alla km-markeringar satt 2 km för tidigt. När jag nästan trodde att vi närmade oss målet kom plötsligt värsta uppförsbacken där man tom fick hålla sig i träden för att kunna klättra upp. Backen tog aldrig slut, upp upp upp. De sista 2 km in i mål kändes oändliga. Ingen lättlöpt väg in i mål, utan värsta terrängstigen. Klafs klafs klafs i regnet. Äntligen kom jag in på målrakan och kunde spurta i mål på 7 h 37 min, ca 7,5 min efter första dam Mia. Mycket irriterande att göra en felspringning på över 12 min, jag hade ju damsegern inom räckhåll, men det är sådant som händer när man är komig.