KEX TEAM SEXton DEL 2

Väckningen var ställd på 05:45 men eftersom stuga 21 inhyste 4 gubbjävlar var alla vakna långt före alla telefonsignaler. När vi tittade ut genom fönstren såg vi ingenting för den beryktade Tåke hade gett sig in i matchen. Ack och ve hur ska det se ut på bergstopparna om det ser ut såhär bland björkarna i Kiruna?

Trots dimman hittade vi Ripans huvudbyggnad utan bom. Att spika första kontrollen är alltid skönt! Vi var till och med där innan de hade öppnat men frukostkön var ändå längre än en normal bajamajakö. Till slut kunde i alla fall diverse energi stoppas i de sen gårdagen stinna bukarna. Pigga ben tog oss tillbaks till stugan för finjustering av ryggsäckar och utrustning.

Eftersom Tomas inte var med gick toabesöken galant så ett ögonblick senare stod vi på pass utanför den första bussen. Hela gänget hade fortfarande tätkänning!

Nikkaluokta ligger ungefär en timma från Kiruna så det fanns gott om tid att diskutera vägval och höjdkurvor. Någonstans halvvägs började himlen spricka upp och när fjällen tornade upp sig såg man alla toppar klart och tydligt. Väl framme blev det sedvanlig foto-, kiss- och skoknytningspaus. Med solen kom värmen så de flesta petade av sig något plagg innan det var dags att gå in i startfållan. De sista fem minuterna gick alldeles för fort och om man var nervös så var det bara att sluta med det för nu var vi iväg.

Extreme- och medium skulle rakt fram längs leden mot Kebnekaise medan vi i large skulle direkt höger för att klättra upp på första berget.

Det började med platt grusväg som blev platt stig som blev platt knixig stig som blev stig i svagt motlut som blev uppförsstig som blev knixig uppförsstig.

Tempot var högt så pulsen steg snabbt från grönt till gult till rött. Hade det handlat om skateskidåkning kan man säga att vi tvingades gå från fyrans till treans till tvåans växel långt innan det började bli brant på riktigt.

Det låter bättre att säga att vi lät några snabba lag dra ifrån men egentligen var det bara så att vi inte kunde hänga med deras fruktansvärt höga fart.

Trädgränsen vid Kakinjunnje passerades. Därefter följde nån kilometer med mjuk och fin fjällhedssluttning. Det gick fortfarande för fort så pulsen rusade på rött men när vi kom till den brutala stigningen från 820 till 1160 höjdmeter på en km kändes det som att vi var inne i matchen. Denna stigning var likt Bajenbackens liftspår och 340 höjdmeter var som att riva av lite dryg 4 sådana och det vet vi ju hur man gör. Uppe på toppen kom stenskravlet men rätt snart var vi framme vid ettan på 1184-toppen.

Långsträckan till tvåan började med skrå en bit för att sen bära av nedåt och åter nedåt mot Cievrrajohka. Ett litet plask i det forsande vattnet, påfyllning av flaskor innan det bar av uppåt och åter uppåt längs Cievrracohkas sluttning.

Vi passerade dagens första snöfält innan det blev seg stenskravellöpning in mot sjön. Den bemannade kontrollen syntes på långt håll men kom aldrig närmare. Pälle hamnade i någon sorts svacka, gnällde och sprang fegt och långsamt i stenskravlet. LG peppade på bra och vips var vi framme vid 39:an samtidigt som några mediumlag kom från sin etta vid kontroll 35.

Till trean skulle vi återigen ner i en svacka men det var ingen svacka som helst för det var Tarfallavagge. Fast först var det stenskravel och stenöken på platten som aldrig ville ta slut. Idogt kämpande, nötande och svärande tog oss så småningom fram till denna fantastiska vy. Kontrollen vid bron syns något till höger om bildens mitt och längst upp till höger ligger Tarfalastugorna. Problemet var bara att vi skulle ner ca 400 höjdmeter där det platta stenskravlet följde med ner längs sluttningen.

Vi fick en bra väg i början men sen tog det stopp., Den andra halvan av sluttningen var om inte på liv och död i alla fall ganska läskig och väääääldigt lååååångsam. Vi drog upp ett par tre rejäla stenras, sparkade sönder några tår och skinnflådde Pälles hälsena mot en vass sten. Trodde aldrig vi skulle komma ner men efter sju sorger, åtta bedrövelser, men otroligt nog, noll vurpor stod vi på leden. Den gungiga bron passerades och vi kunde stämpla vid kontrollen som satt på andra sidan.

Det var några lag bakom så energistoppet och vätskepåfyllningen blev kort. Kontrollvakterna peppade på. Stärkta av det fick vi äran att uppleva härlig ledlöpning i hela 300 meter (!) innan vi skulle uppför nästa brutala stigning.

Att klättra från bropassagen på runt 800 m till Kebnetjåkkas topp på 1769 m innebar en stigning på över 950 höjdmeter. Det var bara att kavla upp ärmarna, borra ner blicken och kämpa på. Det var hyffsat underlag i början men uppe på platån var stenöknen oändlig. Tåke var på väg in i matchen och han dolde ett tag både Kebnetjåkkatoppen och Kebnekaijes två toppar men allteftersom vi närmade oss så lättade han. Orienteringen blev därmed hur enkel som helst.

Vi, eller i alla fall LG, kunde till och med njuta lite av utsikten. Pälle muttrade mest över att alla d-la stenar aldrig tog slut. Till och från såg vi storglaciären till höger och Kebnekaises bägge toppar lurade majestätiskt en bit ovanför. Vi gnetade på längs kammen och LG pekade var vi skulle:

Storglaciären var jättestor och vit där den bredde ut sig några hundra höjdmeter nedanför kammen. Det var verkligen inte läge att vara höjdrädd. Utan resultat spanade vi efter vrakdelar från det störtade Herculesplanet. Antingen var det bortstädat eller så var det fel glaciär. (Efterforskning vid datorn säger att man städat bort flest vrakdelar på Rabots Glaciär på andra sidan toppen.)   

Sakta men säkert närmade vi oss 1769-toppen. Efter en evighetslång stigning kom vi in i nysnö som låg över ca 1600 höjdmeter och till slut var vi uppe. Tåke var helt borta så utsikten var magnifik, glaciärer, bergstoppar, stup och dalar så långt ögat kunde nå. En sagolik tur med vädret och det blev ett sånt "moment" (som kommer nån enstaka gång, på mina ca 10 bergslopp har det väl hänt kanske 3-4 gånger och nu fick LG uppleva det på första racet) på toppen där varenda svettdroppe och svordom betalar sig gånger 100! Lite lätt religiösa och sentimentala passade vi på att njuta i någon minut. Vi firade med en selfie och lite energi innan det var dags att bege sig.

Nu var det "bara" utför ca 1100 höjdmeter till sista kontrollen, nattlägret, KEX-bullen och en mycket välförtjänt vila. De första 100-200 höjdmetrarna var i nysnö så det var halkigt men det gick utan missöden.

Vi trodde det skulle bli svårt att hitta den rekommenderade (prickade) vägen ner mot Ladtjovagge men det var en del spår i snön. Dessutom var sikten fortfarande god. Det var egentligen bara att hålla vänster och ha koll på snöfältet ännu mer till vänster.

Just som vi snackade om att vi klarat hela dagen utan vurpor stod LG på ärschlet ordentligt i branten. Han hamnade med huvudet före ner bland några stenar men det gick otroligt nog bra. Bägge blev chockade och LG blodig på knäna. Skärpte oss, slutade snacka och fortsatte ner mot jokken. Sakta men säkert närmade sig bron allt mer.

Vi lyckades till och med frammana nåt som skulle kunna vara en antydan till tvättäkta H-16-spurt in mot kontrollen. Stämplade på 100 och gasade lite till men när det började gå uppför mot mållinjen sjönk farten till gång. Skandal!

Team SEXton stämplade ut på SEXtonde plats. Mer passande än så kan det ju inte vara! LG kommenterade att vi faktiskt suttit på plats SEXton på flyget också. Nu måste vi vila så nattlägrets förehavanden kommer i del 3.