2014-09-24

MOURNE MOUNTAIN MARATHON - DNF


Kladdkarta
DNF vad fan är det nu då? Jo det betyder att vi lyckades med att hoppa över en kontroll dag 2. Ni ser kladdet på kartan som vi fick använda oss av. Man fick köpa egen karta och där efter fick vi kontrolldefinitioner (lappar) precis innan start med kordinationer som skulle ritas in på kartan. Vissa kontroller fick man ta i valfri ordning medan andra i rätt ordning. Struligt värre kan man säga och inte tala om hur kladdig kartan blev dag 2.

Dag1 bana är enkla ringar och dag 2 är dubbelringar. Det var dubbelringen mellan 128 o 137 som vi lyckades missa, hur man nu kan göra det. Men gjort är gjort.

Pernilla: Jag skulle ha haft en egen karta....

Så vi berättar väl lite om hur tävlingen var istället för det finns ju inget resultat att tala.

Dag 1
Det tog oss ca 20min att rita i kartan efter att vi försökt hitta de beskrivna koordinaterna på lilla papperslappen. Otroligt mycket längre än de andra. Sedan......
Det börjades med en brutal stigning från 75m över havet till 425m på mindre än 1km sträcka. Snacka om att vaderna fick sig en omgång från start. Starten var på ängen bakom huset och kontrollen uppe snett till vänster på toppen. 
Pernilla: Jag trodde att vaderna skulle sprängas efter någon timme, men det var bara att härda ut och gå på uppför.

Efter 3 kontroller tog vi ett vägval som nog ingen annan tog, då de visste hur jävligt det var. Vi kom in i ett karlhygge där det växt upp taggbuskar och där fällda träd låg kvar. Efter dåligt vägval fastnade vi i denna skitterräng och fick gå balansgång över stammar och försöka undvika att bli sönderrivna på benen. Detta renderade i att en sträcka på 250 m tog oss 15 min istället för 2 min om vi valt annan stig. Surt.

Pernilla: Den missen får jag ta på mig då jag tyckte att vi kunde gå på stigen som enligt kartjusteringen inte längre fanns. Balansgång på trädstammar över en gammal bäckravin full med taggiga björnbärsbuskar gjorde inte saken bättre. Jag ångrade djupt att jag föreslagit att gena...... (jag som inte ens hade en karta).

Orienteringen ända fram till 8:e kontrollen gick sedan bra, men sen valde vi fel igen.
Till 9:e kontrollen blev det ett rakt på vägval nedför stup och sen följa bäcken upp Pigeon Rock Mountain. Åter igen så fastnade vi i terrängen, fast nu i ett stup. Vi trodde inte att det skulle vara så brant. Detta tog oss nu även mer tid än nödvändigt, de lokala löparna tog ett runt om vägval runt Eagel Mountain och Slievermoughhanmore toppen. När vi kom nedför stupet efter mycket om och men så fastnade vi i ljung upp till höfterna, helt sjukt svårt att ta sig fram även om det var nedför så gick det otroligt långsamt fram till bäcken.

Pernilla: Det var nästan lite väl läskigt när vi försökte klättra ner för stupen. Ett felsteg och vi hade fallit några hundra meter ner..... tur att vi till slut hittade ett ställe att ta oss ner på någorlunda säkert. Jag ramlade säkert minst 10-15 gånger när vi väl var ner i ljungen, så fort man försökte springa fastnade man i ett hål.

Resten av banan in i mål gick bra förutom att Pernilla som hade sportidentpinnen lyckades slå sönder den ovetandes, så vi fick stämpla med stiftklämmor de sista tre kontrollerna in till mål.
Pernilla: Det måste ha varit en av mina oändliga vurpor som orsakade att vår pinne gick sönder. Knasigt nog nämnde jag precis innan att sport-identpinnen hade gått sönder för damlaget på KEX.

När vi äntligen kom i mål så vart det sedvanlig fottvätt och mat i kroppen och sätta upp tält. Vi småpratade med andra elitlöpare som småskrattade åt våra vägval under dagen och vi kunde senare konstatera att vi var långt efter de bästa men bara 2 min efter ledande mixlag. Detta lag bestod av multisportare från team Silva/Haglöfs och som så sent för 5 veckor sedan tävlade i Wales och slutade 2:a. Starka löpare att tampas mot alltså. Trots det hade vi haft en bra ledning OM vi undvikt våra dåliga vägval. Kan även informera att 50% av dag 1 kunde vi bara gå i den knähöga undervegetationen som ibland var knölig med tuvor som man snubblade på.

Pernilla: Lite frustrerande att knappt kunna springa. Bara att stega på uppför i ljungen och trippa på utför bland undervegetationen... Efter ca halva banan kunde jag konstatera att mina nya SARVA D'vil skor var hela, men mina fötter började bli trasiga....
I nattlägret fantiserade vi om all mat man kan ha med sig på framtida tävlingar: ett extra paket nudlar, varm choklad, coka cola, förslagen var många.

Dag 2

På väg till gemensam start på morgonen. Snygga va? Inritningen av kartan gick betydligt fortare denna dag, men som sagt även fel. Vi kom iväg tämligen snabbt och löpningen funkade bra där det gick att springa vilket för övrigt var merparten av denna dag.

Pernilla: Mitt största problem var mina fötter som inte var på min sida. Trots omplåstring med compeed i nattlägret gjorde sig blåsorna påminda. Skrålöpning med blåsor i hålfötterna är inget jag skulle rekommendera min värsta fiende. Men det var bara att härda ut och tänka på något roligare.

Denna dag bjöd på rolig orientering om man lyckades rita rätt på kartan. Kontrollplockningen vid Crenville var den värsta någonsin, här var det inte knähög undervegetation. Nä det var upp till höfterna och vi snubblade, ramlade och svor högt + att vi missade kontroller. Rent ut sagt småputta blev vi. Vi kom sedan vidare och det gick bra tills vi missade 117, då gick de ledande mixlaget om oss. Vi fick sedan jaga dem in i mål de resterande 7 kontroller, men de höll ifrån även om vi plockade in tid och avstånd på dem.

Pernilla: Det kändes som en liten seger vid varje kontroll vi plockade då man på förhand inte visste om man ritat in kontrollpunkten rätt. Kontroll 117 var en av de luddigaste kontrollerna. Om koordinaterna på kontrolldefinitionen stämde vet jag inte (jag tror inte det).

Väl i mål fick vi reda på att kontroll 121 saknades för oss. Vi var inte de enda som missat den, utan det ledande laget och ett ytterligare herrlag och damlag gjorde samma misstag. Vi slog oss ned och slickade våra sår och kunde bara inse faktum. Felet var bådas, Tomas som hade kartan och Pernilla som skulle hålla koll på kodsiffror i rätt ordning. Vi var lika skyldiga till missen. Vi åt lite och drack en del innan vi satt oss i bilen för att åka till hotellet vid flygplatsen i Dublin.
Sen åkte vi hem dagen efter. Vi kan bara varmt rekommendera denna tävling. Inte så stor, men vyerna och naturen var fin trots tuff terräng. Är tävlingen i de norra delarna av Mourne så är det enligt lokala löpare mycket finare terräng. Att lära sig rita i kartan är lätt, sen kan man ha 2 kartor med sig så får man en fin å ren karta dag 2 :).

Pernilla: Jag ska köpa nya OL-skor igen som inte ger blåsor. Fick just besked från VJ att slitaget på mina gamla var för stort så reklamationen godkändes inte. Surt...


4 kommentarer:

Lars Hjulström sa...

Vilket väder, lyckostar!!!
Sen tycker jag att engelsmännen borde få gå en kurs i det där med färdigritade kartor. Det där med att rita i banan själv är ett rätt jönsigt tävlingsmoment asså....

Pernilla Berg sa...

Kan inte annat än att hålla med

Pälle sa...

Trist utgång! Minns väl min och Jonas iritningshets på LAMM när vi startade samtidigt som Tomas och Peter. De stack iväg som två kanonkulor då medan vi stod kvar som två fån. Fast då tror jag det var så att gubben Peter stod för iritningen. Han är ju fan född på medeltiden och när han lärde sig orientera så var det väl iritning på varenda ol-tävling.

Det är väldigt lätt att stressa iväg. Klart man kan säga att det kan vara ett roligt moment och det ingår ju trots allt i tävlingen så som det är nu.

Men visst är det ett onödigt moment, klart bättre med förtryckta kartor.

Lika illa som själva iritningen är väl annars också att de envisas med ha typ en karta över halva landet när man tävlar längst ner i ena hörnet. Man ska väl inte behöva släpvagn för kartan?!?

Tomas sa...

Haha, sant Pälle. Peter stod för iritningen och jag fattade inget alls då. Men lärde mig lite kanske :)
Som Lamm är nu så är i alla fall ringarna iritade på kartan sen ska man bara kolla kordinater så man tar ens ringar i rätt ordning.