KEX 2014 DEL 1

På allmän begäran: På Pälles begäran:
KEX 2014, var ska man börja? Från början, kanske? Nåväl - någon gång i slutfasen av 2013, och i den sista skälvande högen med anmälningar innan loppet definitivt blev fullbokat, kom jag och Mats Nord överens om att springa det episka KEX 2014. Arrangören frestade ju trots allt med Kebnekajse!

Precis som vanligt gick tiden sin gilla gång därefter (för det brukar den göra). Jag sprang Kullamannen, Mats sprang andra långa lopp, jag varvade långpass med backträning, Mats tränade på sitt håll. Vi fick till och med ihop inte mindre än två gemensamma pass i Hammarbybacken, och hux flux så var det dax för avresan upp till Kiruna! Denna gång sågs vi på Klarabergsviadukten, redan där kände man att 2014 skulle bjuda på en hel del nyheter. Samling på Klarabergsviadukten istället för Stureplan, boende i Kiruna istället för Abisko eller Björkliden, målgång i Nikkaloukta istället för Abisko eller Björkliden. Men vissa traditioner la vi manken till för att hålla fast vid, såsom besöket på systembolaget i Kiruna och lunch på Ferrum.

På Kiruna Airport halade säkert halva passagerar-kadern fram sina smartphones för att föreviga skylten som förkunnade att vi befann oss på just Kiruna Airport. För visst är det ett mirakel, i klass med teleportering, att ena stunden kliver man in i en farkost i Stockholms utkant, för att i nästa stund kliva ur denna och befinna sig i centrala Lappland! Att resan upplevdes som teleportering kan i och för sig också bero på det faktum att jag sov sött i stort sett hela resan...

På flygplatsen väntade taxi-gubben, som med van hand transporterade oss till Camp Ripan. Team Rockrunners SEXton var de lyckliga tu som fått förmånen att dela stuga med mig och Mats; Ladonia Fell&Rockrunners. Vi checkade in och knatade sedan rutinerat ner på stan för lunch på Ferrum och därefter besök på i tur och ordning: Höjdmeter, Stadium, Systembolaget och ICA. Sedan gick vi tillbaka till campingen och hämtade nummerlappen och sedan till stugan, minnet är vagt men jag tror vi packade, vilade, käkade smågodis, fipplade med smartphones och lyssnade på Iron Maiden. När allas ryggor var färdiga kände vi att alla vägde ungefär fem kilo.

Stugans kök dög inte för matlagning, därför samlade vi ihop en stor tropp med bergslöpare sugna på kolhydrater och traskade åter igen ner till City och landade slutligen på Bishops Arms. Alla åt Haggis (utom Pernilla, som är vegan) och drack Guinness, när vi var tillräckligt mätta gick vi tillbaka till campingen, för nu ville vi gå på tävlingsmöte! Som på alla andra tävlingsmöten fick vi veta det viktigaste, att fjället bestämmer, därefter gick vi hem till stugan och kröp ner i sängen.

Bishops Arms

Mera Bishops Arms

Att det var ett gäng gubbar som bodde i stugan märktes på morgonen - alla låg och sov räv innan alarmen skulle dra igång strax före kl 6. Och kort därefter stod vi ordnade i kö för frukost. Mats åt fort och kunde därefter hämta kartan. Här såg vi att Tors super-duper program med reverse engineering i stort sett prickat banan, det var alltså bara att beta av kontrollerna och försöka komma fram till nattlägret så snabbt som möjligt! Men vilken väg skulle vi springa? Vi hittade inga alternativ att välja mellan, utom till första kontrollen!!! Upp på fjället direkt efter bron, eller springa kvar nere på leden och vika upp senare? Alternativ 1 skulle vara en stig uppför genom grönområdet, men sedan obanat uppe på fjället. Alternativ 2 skulle ge längre löpning på den stora platta stigen mot Keb, men sedan obanat uppför genom grönområdet. Bussresan från Kiruna till starten i Nikkaloukta ägnades åt att vela mellan alternativ 1 och 2. Platt löpning på en stor stig lät som att det skulle passa mig och Mats, varför vi till slut valde alternativ 2.

Bussresan. Foto: Mats Nord

Ladonia Fell&Rockrunners innan start. Foto: Mats Nord

Innan start vägde vi ryggsäckarna på Tors proffsiga våg, och fick nu veta att min vägde 4,3 kilo, och Mats hade något över 5 kilo!
(I del två fortsätter vi med det jobbiga, nämligen själva loppet.)