KEX Team SEXton del 4

Natten var fantastisk i Supairtältet. Det varma och lagom blåsiga vädret fick kondensdropparna som brukar droppa en i ansiktet på morgonen att utebli. Enda problemet var att man vaknade pissnödig och krampade svårt när man i panik skulle ut ur tältet. Pöbelstarten 8:00 var inte helt långt borta så det var bara att komma igång. Vi var snabbt uppe och kokade morgongröten, klarade av toabesök och drog på de daggblöta tävlingströjorna. När det var några minuter kvar passerades bron och när startmannen sa lycka till så var dag två igång.

Till ettan var det mjukstart med 2 km löpning längs leden + 100 höjdmeter till lilla knallen ovanför Kebnekaises fjällstation. Återigen satte några snabba lag fart och drog på som om de redan var inne på spurten. Vi lade oss rutinerat lite bakom och lät galningarna dra ifrån. Passade på att analysera läget och snackade lite om hur det kändes. Väl framme stämplade stämplade vi på runt 5-6 plats och kastade oss ut för två löjligt låga höjdkurvor. Men nu var det slut på uppvärmningen, dags att bita tag i den brutala stigningen till tvåan.

Från 730 till 1540 innebar ofattbara 810 höjdmeter. Det var bara att koppla bort hjärnan och dela upp det i åtta Flottsbrobackar, men eftersom vi inte tränat nåt där i år räknade vi ner i jämna hundratal meter. Pälle kontrollerade höjdklockan och rapporterade av delmålen. Uppe vid bäcksluten var det riktigt brant och det kom ett och annat stenras från lagen ovanför. Upplevde det som att vi höll bra fart i branten och gick om nåt lag. Vi hade även koll på Fredrik och Johan som låg aningen före till höger. Uppe på 1400 meter planade det av lite och var vi ifatt men då kom stenskravlet. Fredrik och Johan satte fart och vi tappade med vårt trippande. Tvåan satt där den skulle och utför till trean låg vi ihop med ett gäng lag.

Utförs var det hur lätt som helst. Ingen Tåke och inget krångel förutom en oändlig mängd sten. Rockrunning är något man skulle behöva träna på såååå mycket mer. Men hur gör man det i Stockholm? 

Team SEXton tappade på en del men höll jämna steg med andra. Väl framme vid branten ner mot Tarfala var det både läskigt och svårt. Tyckte först vi fick en kass väg men väl nere var vi just bakom lagen vi tyckt vi tappade på. På något hundratal meter kunde det pendla mellan totalstopp och löpbart så tempot växlade. SEXton tog först in men sen kom vi för nära jokken och fick vända tillbaks mot bron. Stämplade strax bakom Bajen och slängde lite käft med kontrollvakterna. Det var dags för dagens första vägval:

Klättra rätt upp i himmelen mot Darfalcorru och Kekkonen-toppen? Skråa upp? Eller köra leden höger och utför en bit? De flesta lagen framför dammade rakt på men det såg fruktansvärt brant ut så vi och Bajen valde högervägvalet. De vek av vänster för att börja skråa efter ett tag men vi körde vidare på leden. Tappade visserligen några KEX-kurvor i höjd men det var bekvämt med led och dessutom gick det fort. När vi kom ner mot jokkarna låg de snett bakom men när klättringen började var lagen ihop. Så långt kändes det som ett bra vägval så vi bestämde att det var det. Klättringen var dock hemsk och stupet tog aldrig slut. När det äntligen planade av såg vi ett annat lag snett framför och ovanför oss. Positiva i hågen bestämde vi att vi tagit in på dom och gått om alla andra. Tog två bilder (100 och 101) innan vi köttade vidare i stenskravlet.

När vi närmade oss leden syntes stugan låååååångt borta. Några höjdkurvor ner minskade stenmassorna, marken blev grönare, riktigt löpbar och sista biten mot stugan gick det riktigt fort. Vi såg några lag framför och bakom och anade att det inte varit så stor skillnad mellan vägvalen. Eftersom det i princip var slut på uppförsbackar bestämdes att vi var inne på slutspurten. Lite konstigt kanske? Det var ju nästan 6 km till femman och efter det lika långt till mål men det finns väl inga regler för hur lång en spurt får vara?

I jokken direkt efter kontrollen blev det vätskepåfyllning och energistopp. Vi klättrade en KEX-kurva innan Pälle för ovanlighetens tog ett foto bakåt mot stugan:

Skrålöpningen gick inte direkt lätt men heller inte svinaktigt tungt. Vi sprang mer eller mindre hela tiden och tog bara några mentala gåpauser när det var stenskravel eller tunglöpt myr. Ett lag var svinlångt framför och ett annat med stavar låg inom räckhåll. Vi tog in, tappade, tog in, tappade, tog in för att till slut ÄNTLIGEN stämpla samtidigt vid kontrollen med stort K. Inte sista, inte ens näst sista men ändå halvvägs på spurten. Nu var det bara utför, utför och åter utför ner mot Nikkaluokta och det hägrande målet.

Hur svårt kan det vara att hitta en stig vid en jokk? Vi hittade tydligen en jokk som inte var rätt jokk och det flöt på hur fint som helst. Betade av höjdkurvor i raskt takt. Allt var frid och fröjd tills det inte kom någon stig och helt plötsligt var vi nere i den täta björkskogen. Nåja bara att brottas med träden och försöka hålla riktningen. Titta en stig! Perfekt! Nu är vi hemma! Bravissimo! Stigen som inte var rätt stig sluttade precis lagom mycket och det gick helt sjukt fort. Tempot ökade ännu mer tills båda var säkra på att det gick åt fel håll. Fast just då svängde stigen tillbaks. Kan det vara rätt stig ändå?!? Vi lyssnade efter jokken som inte hördes alls men struntade ändå i allt och körde på. Björkskogen var ändå så tät att det inte var nån mening att vika av. När vi äntligen kom ner till stora leden var bommen fulländad! Tempot sjönk och tröttheten kom. LG peppade men Pälle hängde med huvudet värre än en boxare i tionde ronden och inte ens den sista giftgelén med cola-smak kunde ändra på situationen. Men när vi slutligen stämplade vid bron var vi ju faktiskt inne på spurten på riktigt.

Som alla andra trodde vi att vi sprang på svarta leden. Inte ens när vi passerade Nikkaluoktas lilla kyrka reagerade vi. Skulle det inte vara ett renviste här? Oj snitslar! Titta målet! Fasiken vi är inne på spurten! Vänd om! Ridå! Uppförsbacke! (fast det var platt) Den lilla yttepyttesträckan tillbaks till sista kändes oändlig och ouppnåerlig men på något konstig sätt gick det och en evighet senare kunde vi stämpla in och ut.

Team SEXton var äntligen i mål. Godkända! Vilket många andra inte var. Mer om det i kapitel fem, epilogen som sammanfattar denna evighetslånga och episka berättelse.