ECOTRAIL OSLO 80 KM

Starten

Så var det dags igen. Äntligen en riktigt lång tävling inbokad i kalendern. Uppladdningen inför loppet kändes lite skraltig då jag har haft problem med höftböjaren/höften sedan i julas. Det har inte blivit så många långpass under våren, men de sista månaderna har jag i alla fall kunnat köra 1,5-2 h långpass utan för mycket smärta. Dagen innan loppet var jag hos naprapaten som körde intensiv nålbehandling av ryggen. När jag gick därifrån hade jag så ont att jag knappt kunde gå normalt. Oj oj, tänkte jag, det här blir ett tungt lopp. Kanske man skulle byta ner sig till 45 km istället? Ett eventuellt klassbyte rann ut i sanden och jag tänkte i alla fall ge 80 km ett ärligt försök.

Väl i Oslo möttes jag upp av Hilde Valbjørn Hagelin som har bloggen Vegetarløperen. Jag coachar och hjälper henne med lite kostråd och nu skulle vi köra samma tävling. Superkul! Hilde skulle köra 45 km och startade 2 h senare från Holmenkollen, men chansen fanns att jag mot slutet skulle komma ikapp. Vi preppade med mat och utrustning inför loppet. Lite rörigt i tävlingsmanualen angående obligatorisk utrustning. Var det tillåtet med korta tight, behövde man ha minst 1 l vätska under

Banan 80 km

hela loppet, behövdes ID kort, mobil? Det var många frågetecken, men tillslut packade jag iordning en camelbak + två små flaskor, en mobil, lite gels och bars. Vi rekade kartan och gissade att det skulle bli endel väg och asfaltslöpning. Från 55km och in i mål skulle det troligen bli nerförslöpning på asfalt in i mål. Jag kände mig redo inför loppet och körde lite stretching innan jag kröp till kojs.

Plötsligt var det dags att vakna och nervositeten började göra sig påmind. Jag kände mig plötsligt inte lika sugen på att trycka i mig massor av mat till frukost. Väl nere vid starten vid SAS Radison hotellet kändes det ganska lugnt. Lite uppvärmning och stretch och plötsligt närmade sig starten. Jag svalde ner en värktablett för att förebygga eventuell smärta i höften. Jag pratade lite snabbt med Mia Gyllenberg. "Jag tar det lite lugnt i början och har inga förväntningar på tävlingen", sa jag. Sedan gick startskottet och vi sprang iväg. Jag körde iväg lite lugnt tyckte jag, men höll runt 4.30 fart och ledde loppet. Jag gjorde en Tomas helt enkelt. Det kändes oförskämt bra och kilometrarna flöt på. Ut från centrum längs Akerselva upp mot Nydalen och Maridalsvannet var det mest cykelväg och lite stig. Jag sprang och funderade på när smärtan i höften skulle komma? Lite mindre tekniska stigar avverkade vi och jag var glad över skovalet: Saucony Perigrine. Och så sprang vi in mot första vätskan vid Gamle Maridalsveien. Ca 15 km var avverkade.

Troligen strax före el efter när Mia passerade mig första gången

Sedan började utmaningen. In i skogen bar det av och en vägg av uppförsbackar. Aj aj, vaderna kändes som om dom skulle sprängas och jag fick gå uppför. Uppförsgång är inte min starka sida och en efter en kom löparna och passerade mig. "Jag lovar att träna mer back till nästa lopp" tänkte jag argt. I en av backarna strax efter första vätskan kom Mari Nustad Mauland och sprang om mig, eller gick om mig. Skit också, där tappade man ledning tänkte jag lite surt. Kort därefter kom Mia och tassade om och även Henriette. Alla trippade på helt obehindrat trots den krävande tekniska terrängen. Banan var minst sagt dåligt märkt. Dagen till ära hade dom valt tunna gula snitslar som smälte in perfekt bland alla nyutslagna träd och maskrosor. Det var många som gjorde lite felspringningar.

Upp mot Holmenkollen

Tillslut närmade vi oss Holmenkollen och det kändes lite lättare med mycket publik som hejade på. Jag såg Mia några hundra meter framför och kämparglöden kom tillbaka. Efter lite uppförslöpning på väg (som kändes som en evighet) var det äntligen lite utförslöpning. Jag brassade på utför i 4-fart och swishade om både Mia och Henriette. Mia hade ont i ett knä och kunde inte springa fullt utför, men uppför gick bra meddelade hon. Allt kändes superbra. Utförslöpning är min grej. Jag malde på på vägen, men det började gå lite trögare i uppförsbackarna. Henriette körde om mig igen och jag kunde bara konstatera att jag inte kunde hänga på i hennes fart. Jag kunde dock konstatera att jag inte kände någonting i höften (även om jag knaprade lite smärtstillande som extra försäkring). Det var mest frånvaron av långa långpass och backpass under våren som satte käppar i hjulet. Jag köttade på så bra det gick och tänkte att bara jag kommer till 55 km så är det bara lätt utförslöpning in i mål. Till 50 km (där jag tror att det var en extra vätske och matstation) kändes det ganska ok. jag fyllde på med Cola, sportdryck och lite apelsin. Sedan körde vi ett tag på väg innan vi körde in i skogen och världens längsta backe tornade upp sig. En slingrande grusväg som aldrig tog slut. Det var mer än en kille som gick om mig där. Det kändes lite hopplöst. Km-markeringarna stämde inte heller med GPS-klockan. Någon km var väldigt lååånnnnngg. Sedan bar det in i skogen och vi passerade ett litet snötäcke och mossarna från hell. Gegga gegga och tung löpning/gång. Någonstans inne i skogen började benen tröttna lite. Efter en evighet med trixande inne i skogen på småstigar närmade jag mig sista matstationen vid 60 km. Nu skulle det väl bara vara enkel löpning kvar? Eller?

Riktigt så var det inte. Banan gick inte alls på väg/grusväg utan inne i skogen på små trixiga stigar längs en älv. Upp ner upp ner upp ner. Ingen ände på det hela. Benen ville inte vara med i uppförsbackarna och jag fick lite krampkänning i vaderna. Lite salttabletter och stretch gjorde susen. Jag kämpade på i sakta fart, trots det "sprang" jag om några från 45 km klassen. Ingen Hilde i sikte dock. När det var ca 10 km kvar till mål sprang en tjej om mig och jag låg plötsligt 4:a. Det kändes lite surt.

Till slut kom vi ut vid Oslofjorden och äntligen blev det lite mer lättlöpt. Benen var bra möra vid det här laget, men farten höjdes i alla fall från ca 9-10-fart (som det var inne i skogen) till kanske 5.30-fart. GPS-klockan dog vid 70 km så nu var det bara att springa på känsla. Det var kul att springa om massa löpare från 45 km klassen, men det kändes tungt i benen och lite motigt att nedförslöpningen aldrig kom. Vi körde på i en evighet längs kajkanten vid vattnet, platt platt platt. Sedan började vi närma oss och banan gick plötsligt in på Aker brygge och vi fick kryssa bland allt folk för att ta oss fram. Lite chansning

Jag tog ut mig......

var det också, då märkningen av banan lös med sin frånvaro. Det var ett under att man inte sprang mer fel. Tillslut tornade sig Operan upp och målet hägrade. Den sista km var superlång och kändes som om den aldrig skulle ta slut, men så gick man i mål. Jag sjönk ihop i en hög och kände mig ändå ganska nöjd. Veckan innan körde jag ett långpass på 2 timmar och hade ont i höften, nu hade jag kört 80 km och kände ingenting. Jag fattade ingenting hur det gick till?Jag var bra väldigt trött och lite snurrig i huvudet.

Vinnare Mari (också vegan) vann en leasingbil....

Med lite eftertanke efter loppet kändes det ändå ganska bra att glida in på en 4:e plats med tanke på förberedelserna. Mia kom in på en fin 6:e plats trots sitt ömmande knä. En riktig kämpe. Sedan var det bara att kravla sig upp och ladda inför kommande arbetsdag på Oslo Vegetarfestival där jag bla skulle hålla en föreläsning. Det kändes inte lika inspirerande som när jag tackade jag till erbjudandet, men det gick fint det med :)

Resultat Oslo Ecotrail