Just det! När jag körde hem mina två småpöjkar till deras lilla fjällby passade jag såklart på att ta några pass i den trevliga omgivningen. Första dagen styrde jag åt nordost från Ljungdalen och rakt upp på Dunsjöfjället. En liten stig - som tydligen ingen annan än jag använder, så det är inte så mycket till stig - upp över fjällsluttningen, med mycket klafsande i myrar och bara så där retfullt sluttande att man tycker att det borde vara springbart men ändå tar man slut totalt och måste gå. Väl uppe på kalfjället, efter så där sex, sju kilometer så har man iallafall tagit sig 600 höjdmetrar, så några procents lutning är det ändå. Precis där fick jag också sällskap av en riktigt grisig vind. Den blåste elakt från nordväst, hårt och ihärdigt, så det faktiskt blev lite vingligt. Och kallt.
Mina första två toppar som jag tog mig upp på är namnlösa, men den tredje heter Tjaakse och mäter enligt kartan 1415 m.ö.h. och är en stenig historia. Det jobbiga är att stenarna inte tillåter någon direkt löpning utför, utan det blir försiktigt trippande och klättrande. Ja så är det i fjällen. Där bland stenarna skrämde jag upp en riphona och hennes ungar. Typiskt morsa som stack åt ena hållet medan ungarna stack åt andra. Hoppas de hittade varandra igen.
Jag kutade vidare norrut och rundade Dunsjön och då började det regna. Bergen jag just kommit ner från syntes inte längre och hela världen omkring mig blev med ens väldigt mörk. Eftersom det blåste som det gjorde blev det horisontalregn, och inte blev det varmare. Jag längtade genast väldigt mycket till träd och lä men hade en fem kilometer kvar till trädgränsen, så det var bara att streta på. Jag valde att skråa på östsidan av berget eftersom jag tänkte att det skulle vara lite mindre blåsigt där än uppe på ryggen. Inget bra val tror jag, för den där bergsryggen är superfin att kuta på men här var det stenigt och småkuperat och rätt jobbig löpning.
Mycket renar var det också. Det hade just varit kalvmärkning i Ljungris sameviste så de var fortfarande samlade i jätteflockar. Jag drev en sådär 40, 50 renar framför mig längs bergssidan och det kändes rätt häftigt.
Sista sex kilometrarna tillbaka på samma stig som jag kommit upp på. Jag var bra sugen på att rusa på ordentligt utför sluttningen genom skogen, men jag var tyvärr för trött för att göra någon mäktigare uppvisning. In genom dörren och raka vägen in i duschen blev det. Synd bara att stugans varmvattenberedare inte räcker längre än till fem minuters dusch, så jag var frusen bra länge efter passet.
3 timmar och 30 minuter stannade klockan på - ja om jag hade haft någon alltså. Men köksklockan visade att jag varit ute i tre och en halv timme. Det är ju inte alla som kan lägga ut grafer på sina träningspass. Så jag vet inte hur långt jag sprang (ca 25km skulle jag tro) eller hur många höjdmetrar jag tagit mig uppför (ca 12-1300 skulle jag tro). Men jag vet att jag blev ordentligt trött, och det är kanske det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar