Tredje gången gillt i Idre? Nej inte ett direkt för tolv dagar tidigare hade det spelats fotboll i Evlinge. Ett gäng gubbar skulle göra upp om vilket område (Värmdövik eller Evlinge) som var bäst på att spela fotboll. Det gick ju som det bara kan göra vid sådana tillfällen. En kille höll på att bryta nacken och en kille fick århundradets lårkaka trots att de, hör och häpna, spelade i samma lag. Killen med lårkakan var jag så det innebar att det blev inställt ultralångkm och massor av massage, liniment, stretch och andra dunderkurer för att bli fit for fight. Trots idogt kämpande var jag fortfarande halt och lytt när det var dags för avresa så att springa Fjäll-OL var inte att tänka på. Vi ringde våra stugkamrater Tomas, Carro och Malte och meddelade att vi skulle skjuta på avresan en dag.
Vid varje uppresa häpnar man över hur lång tid det tar. Om det bara handlade om själva resan kanske man kunde komma ner några timmar men ska man stanna och stanna och stanna så… Framåt sena kvällen anlände vi äntligen till ett kallt och blåsigt Idre. Malte var fortfarande vaken och ungarna började leka nästan på en gång. Tomas hade sprungit H21:s fjäll-ol på en bana som såg väldigt rolig ut. Oh jag vill verkligen springa i morgon!
På måndagen var det orienteringsskytte, Idre-dubbeln (orienteringsskytte utan skytte) och Idresprinten. Jag skulle springa den där grenen utan skytte och gjorde ett försök att jogga till start men det gick bara inte, särskilt inte utför så det var bara till att gå den tre kilometer långa punkt-ol banan. Trots det kunde jag inte få alla rätt, långt ifrån. På tio kontroller (fem vanliga och fem syftkontroller) lyckades jag pricka in hela 34 mm fel. Jag tror jag fick rätt på alla vanliga kontroller men det där med att syftning var jag ingen höjdare på. Attsingen vad många sänkor, gropar och höjder det fanns att välja på! Eftersom jag var halt skippade jag den avslutande vanliga orienteringen på 8 km och gick direkt hem. Jag var nu grymt sugen på att ta ut mig efter nästan två veckors vila så jag lånade Tomas mountainbike. Det gick kanon att cykla så det blev ett långpass som slutade ända uppe vid Nipfjällets vändplan, många höjdmeter uppför men lika många utför och att hoja nästan 70 km/h var en ny läcker upplevelse. Lite senare sprang Tomas och Carro sprint. Jag, Helene och Malte gick ut och hejade på när de for fram mellan stugorna i Idre by.
Trots denna ”uppvärmning” konstaterade jag att det inte skulle gå att springa dag ett på tredagars. Jag och Karin hämtade kartan och gåjoggade första tredjedelen på vad som såg ut att vara en fantastisk bana. Ungarna hängde på TC en kort stund då Carro och Tomas startat tidigt och vi sent. På eftermiddagen blev det ett besök hos Idres kiropraktor där jag fick massage, ultraljud och lära mig några stretchövningar. Hon sa att lårkakan var allvarlig och undrade varför jag inte slutat spela på en gång när det hände. En del frågor har man helt enkelt inte svar på sa jag.
Blå = Pälle & Karin, Rosa = Tomas
Nästa dag kändes låret lite bättre men att springa var inte att tänka på. Fast det är bara bra att gå Kart-Bosses supersvåra medeldistans. TC låg på andra sidan Gränjesvålen och banorna gick upp mot Städjan. Jag fick med Karin på teknisk orienteringspromenad även denna dag. Banan bjöd på massor av kontroller och korta sträckor men det var inte lika svårt som förra året. Trots det var hundraprocentig kartläsning ett måste. Det gick (!) kanon i början men när hon började prata om båtluff i Grekland 2009 blev det bom. Väl hemma vid stugan spratt det i kroppen så jag stack ut på ett mountainbikepass. Tur att Tomas hade med hojen!
På torsdagen var det dags för tredje etappens jaktstart. Enligt PM var det promenadavstånd till TC men vi ville närmare och tog bilen. Det resulterade i att vi fick parkera längre från TC och kom bakvägen via starten. Snacka om bom och dåligt vägval. En kvart senare var vi tillbaks vid starten för att gå öppen bana med Johanna medans Helene var på barnpassning och miniknat med Malte. Jag testade att jogga lite längs stigarna för att testa om låret skulle kunna hålla för det numera klassiska fredagslångpasset och jo nog skulle det kunna gå att springa i morgon kanske... Ännu ett cykelpass och ett besök till hos kiropraktorn bättrade på förutsättningarna.
På lördagsmorgonen städade vi och sen åkte vi hem. Det var lika långt som när vi åkte upp men nästa år åker vi säkert hit igen, eller kanske inte, det är ju 5-dagars i småland, äsch det är långt dit och vi hinner stämpla vid många kontroller innan vi behöver bestämma oss. Annars kanske man kan åka på bägge?
2 kommentarer:
Det var otur att du skulle få den där lårkakan. Det hade varit trevligt att se dig springa banorna på riktigt.
Det är klart att du och familjen skall till Idre även 2009! (Lämna bara lårkakan hemma.) Här är några argument:
1. Traditionen. Du har varit där så många år nu så det blivit tradition och sådan får man inte bryta.
2. Jag har samlat på mig många "oooh vilken utsikt – wow – läckert"–bilder. Visa dem för Karin när jag lagt ut dem så får du reda på vart ni skall åka.
3. Det är jubuleumstävlingar. Idreveckan fyller 35 år – och vill se dig där.
4. Det blir den tuffaste Idreveckan någonsin. Fjällorienteringen blir lite annorlunda och kommer att passa en fjäll-räv som du.
Kittlar det?
1. Jag är en djävel på traditioner. 24 raka Tiomila, 28 raka 25-manna och 3 raka Idreveckor... Det kittlar helt klart.
2. Jag ska visa bilder som fan så ska vi se om vi kan kittla några fler i familjen.
3. Jubileum - nu kittlar det ordentligt.
4. "Det blir den tuffaste Idreveckan någonsin" Now where talking Rockrunners language.
Operation övertalning har börjat!
Skicka en kommentar