YUPPIEROGAINING

Denna ljuvliga fredag är det åtta dagar kvar till Stockholm Rogaining och nedräkningen fortsätter. Som en tummad skvallertidning på ett torrdass hittar vi idag team STARCUS äventyr på Lidingö 2005.

En gång i tiden fanns en sajt för teamet men den är lika död som Johnny Thunders. Om jag inte minns helt fel fanns bilder, kartklipp och lite allt möjligt snyggt paketerat i reportaget. Men det var då och nu är det nu. Det gamla talesättet "det är ingen mening att gråta över spilld öl" passar fint men som tur var (?) hittade jag texten i en wordfil och bilderna lever kvar i bildarkivet (klicka på bilden) så håll tillgodo.

Rogain 2005

Tävlingsområdet för årets upplaga av Litepac PowerBar Rogaine var Lidingö, Östermalm, Gärdet och Djurgården. Vi kunde alltså vänta oss mycket väglöpning och stadsorientering, så väglöpardojjorna plockades med istället för de vanliga orienteringsskorna. Temperaturen låg på några grader under noll, så det blev också till att få med sig långkalsonger och mössa.

Efter kartutdelningen, en timme före start, blev det inte det vanliga klippa och tejpandet. Vi fick nämligen ut tre kartor där den ena var Djurgårdskartan som inte kunde tejpas ihop med någon annan karta. De två andra var Lidingö delat på mitten så det var bara att enkelt foga ihop dem till en stor Lidingökarta – i den udda skalan 1:16 000.

Det var heller inga större problem att planera löpvägarna. Förutom rundan inne i stan och på Djurgården fanns det tre olika slingor ute på Lidingö att välja på – en runda på varje udde om man så vill. Det var bara att välja i vilken ordning allt skulle tas och vilken som kanske skulle ratas. Vi bestämde att de orienteringstekniskt svåraste kontrollerna skulle tas i dagsljus medan de lättare kunde få vänta tills det blev mörkt. Vi beslutade också att ta de långa transportsträckorna in och ut ur stan tidigt på dagen, medan benen fortfarande var pigga.

När starten gick visade det sig att de flesta tänkt precis som vi. Så gott som alla lag drog iväg mot kontroll 21 – efter oss förstås, eftersom team STARCUS tog täten redan från första steget. Ja, naturligtvis ledde vi hela tävlingen efter en tagen kontroll.

Sen rullade det på. Vi hade lag omkring oss hela vägen på väg mot Lidingöbron, som låg strax efter oss och kämpade för att hänga med i vårt hårda tempo. Det märktes också att vi hade en annorlunda inställning än vad vi tidigare haft när vi rogainat. Vi tjattrade nämligen inte så mycket som vi brukar. Nej, vi var ganska sammanbitna och fokuserade. Det blir väl så när man blivit ett elitlag… Ändå hade vi nog bra mycket roligare än det lag som vi mötte några gånger under dagen där kille 1 hela tiden låg 100 meter före kille 2 – båda såg ut att vara ruskigt förbannade på varandra. Hmm, en kurs i teambuilding med team STARCUS skulle nog vara en framgångsrik investering…

Efter Lidingöbron, på väg in mot stan, blev vi ensamma. Lagen som hängde oss valde att ta en kontroll som låg precis ovanför brofästet på Lidingösidan. Vi valde att vänta med den tills vi kom tillbaka igen. Det var nämligen en vätskekontroll och för vår del fanns inget behov av påfyllning.

Det var ganska kul att plocka kontrollerna inne i stan. Folk på Valhallavägen ryggade skräckslaget tillbaka när de såg oss vilt stirrande, frustande orienterare komma rusande emot dem med pannlampor på huvudet – klockan var omkring halv två och det var många timmar kvar till mörkrets inbrott. Ännu mer publik hade vi längs Djurgårdsbrunnskanalen. Massor med flanörer i larviga halsdukar (det heter nog ”scarfs” på Östermalm, tror vi) bromsade vår framfart. ”Maka på mopsen, damer”, hojtade vi och stänkte lite svett omkring oss.

Djurgården är väldigt lättlöpt, kunde vi konstatera. Här plockade vi dagens alla högpoängskontroller i rask takt. Två hundrapoängare och två nittiopoängare på mindre än en halvtimme. Det kan jämföras med att vi senare på eftermiddagen offrade över en halvtimme på en enda liten femtiopoängare. Kanske kan man påpeka för arrangörerna att högpoängarna borde varit mer utspridda, så hade valet av vilka kontroller som ratades blivit mer avgörande.

Ja, rundan runt Djurgården gick fort. Vi hann knappt heja på Petta och Nicke som kämpade på sina cyklar och vi hann knappt fundera på att vi inte hade något toapapper med oss, innan vi var på väg ut mot Lidingö igen. Och det var där någonstans, när vi passerade Ropsten, som vi insåg att vi är mer hemmastadda i skogen än i stan. Vi hade bara hållit på i två och en halv timme, men mestadels hade vi kutat på asfalt, eller annat plant och hårt underlag, och nu började benen stumna.

Vi masade oss upp till Lidingöbroskontrollen. Där insåg vi att vi hade sprungit mycket fortare än vad vi trott att vi skulle göra. Vi bestämde oss därför för att ta även en kontroll som inte ingick i den ursprungliga planen. En kontroll ute på öns södra kustremsa. En kontroll som dock innebar att vi fick springa ännu mer på asfalt.

Trots stumma ben, trots att Pälles vader spändes till gränsen till kramp, trots att Lars vänster knä stelnade och värkte. Ja, trots livets alla vedermödor och världens alla plågor så kämpade vi vidare. Det var bara då det blev för mycket uppför eller för brant nerför som vi tillät oss att sakta ner på farten. När vi vände norrut igen och rundade Kyrkviken funderade vi båda på hur vi skulle kunna ta oss hela vägen ut till Fågelöudde och tillbaka. Men vi sa inget till varandra. Negativa tankar sprider vi inte till varandra i team STARCUS. Nej, istället tittade vi på klockan och började sjunga på Stones ”Time is on my side”.

Det var också där någonstans, strax efter att vi passerat Lidingövallen och Lidingöloppsmarkeringarna sa att det var 22 km kvar, som det var dags att tända lamporna. Nu hade vi också börjat trycka i oss giftgel med jämna mellanrum. Faktiskt var det nästan bara giftgel som gick åt under årets rogaine. Det trodde vi aldrig för några år sedan när vi satte pris på dens huvud som hade uppfunnit en så vedervärdig produkt. Nej, nu älskade vi vår giftgel som ölen till chipsen, som solen på sommaren, som sovmorgon en lördag, som sex på jobbet (Hallå! Vem sa det?) Ja ja, hursomhelst! Vi erkänner! Vi kan helt enkelt inte leva utan vår giftgel längre!

Pigga i kroppen och pigga i huvudet ägnade vi oss nu ganska mycket åt vårt vanliga pladder. Benen ville ju ändå inte spurta fram så vi kunde lika gärna snacka skit. Vi hade ju ändå inte så bråttom. Kontrollerna togs utan större problem och innan vi visste ordet av var vi på väg uppför den slingriga skogsbacken till målet vid Säckatorp. Innan vi går i mål måste vi bara än en gång poängtera hur in i h*lv*t* ont i vaderna Pälle hade och hur s*t*ns j*vl* ont i vänster knä Lars hade – bara så att ingen har missat hur vi led.

Vi kom i mål med 35 minuter till godo. Just då tyckte vi inte att det gjorde något. Våra ben ville ju ändå inte kuta mer. Vi var överens om att vi gjort ett näst intill optimalt lopp – inga bommar, bra vägval, bra fart…

Det var fler lag som kom tidigt i mål. Bastun – den ”mixade” bastun där Lars naturligtvis klev rakt in utan handduk – blev snart full och snacket om vilka kontroller de andra lagen tagit skvallrade om att vi nog låg bra till. När vi till och med blev gratulerade till segern började vi verkligen tro at vi nått vårt mål… Redan några minuter efter sex, när alla lag kommit i mål, kom resultatlistan upp. Vi var snabbt framme och läste… Men vad stod det? Stod det verkligen rätt? Några som kallade sig ”Småland” hade 40 poäng mer än oss och inte nog med det! Ett mixed-lag från Sundbybergs multisport hade 20 poäng mer än oss. Vi var bara 3:a totalt sett (2:a i herrklassen).

Besvikna? Vi i team STARCUS blir aldrig besvikna. Men om vi säger såhär: Förra året när vi kom 3:a var vi otroligt positivt överraskade och överlyckliga. Nu, när vårt mål var att vinna, var vi inte riktigt lika saliga. Och om vi säger såhär: Vi hade 35 minuter tillgodo. Dessutom tog vi det väldigt lugnt på slutet eftersom vi hade så gott om tid på oss. Utan problem hade vi hunnit till den närmaste fyrtiopoängskontrollen. Ja, nu hade ju det inte räckt eftersom ”Småland” också kom i mål med en halvtimme tillgodo. Men om vi äger såhär: Våra ben var nog inte alls så trötta och slitna som vi inbillade oss och hade vi bara tagit i lite hade vi helt klart hunnit ta även de fyra kontroller som vi hade hoppat över. Då hade vi vunnit med 140 poäng…

Texten är skriven av Pälle och Lasse någon gång sent i november 2005. Som ni förstår är det helt oredigerat, onyanserat, inte helt opartiskt och (som vanligt) mycket med glimten i ögat.

ROCK ON, PÄLLE