ROCKURRUNNURLÅNGURPASSUR

I lördags genomfördes återigen ett Rockrunnerslångpass. 4/5 av teamet sprang från Tompas (T) lägenhet i Märsta. Men vi tar det från början! Pälle (P) startade C3:an (C3) på Rödingstigen 08:48. 09:16 fångades Lasse (L) upp i Bajenland och 09:34 plockades Jonas (J) in vid Svampen i Bratsens rike. Färden styrdes via Norrtull ut på E4 norrut. C3 gick som blixten denna dag och mitt i en diskussion sa J "Bor inte T i Märsta?" P sa "Ja" J sa "Det stod Märsta på skylten" P sa "Det är bättre att bomma innan träningen!"

Vi hade alltså bommat och befann oss nästan utomlands innan vi vände. Uppenbarligen är P fortfarande ringrostig i ol-tekniken men eftersom C3 är snabb kom vi ändå i tid. 09:59 släntrade boysen in hos T, Carro (bara C) och Malte (M). Kaffet stod på plattan så vi fick en koffeinkick under ombytet.

När skorna var knutna och GPS-klockorna hittat satelliterna bar det av ut i snögloppet. Vaddå snöglopp? Det var ju häll(hell?)regn (hellrain) i början! "Vi blir väl blöta ändå" sa P när alla stack. 500 meter asfalt övergick i äng, som blev stig, och slutligen lite grusväg innan vi var i riktiga skogen.
T hade en karta med sista sträckan från Tiomila men vi struntade i kontrollerna utan sprang längs små och stora stigar i en halvtimma. Helt plötsligt sa T åt P att han skulle känna igen sig. P sa "Ja vi är i skogen" T sa "Ja men var i skogen" P sa "Jag är inte Bosse (ett förtydligande, här avses inte Kart-Bosse utan pappa Bosse, men i skogen sa vi bara Bosse) som kan varenda träd i alla skogar i hela Sverige" (vilket säkert stämmer på bägge Bossarna. Kan det ha något med namnet att göra?)

T sa "Du sprang ju här på långa natten" P sa "Vilket år?" Nä nu börjar undertecknad överdriva. Riktigt så illa var det inte men just där och då kände han inte igen sig. T lämnade över kartan och genast började P orientera mot kontroll 10 bara för att få plocka en kontroll.

Vi kom på den rosa stigen vid ängarna och närmade oss tian österifrån. Trots att P lämnade stigen vid sankmarken och hade sista säkra blev det en liten bom. Detta vill P gärna förklara med att stenen var djävligt liten och nästan begravd i snö. I alla fall från det hållet vi kom ifrån...

Efter att T "stämplat" och alla utom L (som återigen körde drickafritt) tagit en klunk tassade vi vidare längs det där stora staketet sydväst om tian som typ har något militärt med sig. Det bar av ner mot vattnet. På vägen passerades långa nattens första kontroll och när vi kom in i slottparken orienterade J (ganska) säkert in mot varvningen.

Vi passerade denna runsten och försökte läsa vad som stod. Man kan säga att ingen var någon hejare på runskrift men att alla var grymt kreativa. Förslagen innehöll dräpa, dräpte, hor, lösaktig, arn, kompass, blodig, karta, hård, hårdast. Men när vi kom in på hårdrock lade vi ner och fortsatte mot kontroll 13-14-15.

J spikade (Jonas att hitta kontrollen direkt är att spika jag vet inte om vi sa det i skogen) alla utom en så det var mer än godkänt. På slottsgården konstaterade vi att TC 2008 går till historien som det bästa TC haft Tiomila någonsin. Eller vad säger ni?

L var pigg som en duracellkanin och lekte flygplan i några extravarv medan vi andra vilade och drack. Efter pausen vände vi norrut. GPS:en stod på 80 min och 12,5 km. Det bar av genom slottskogen. Vi såg massor av grävlingsspår och någon kilometer senare såg vi också fotspår i snön. Tre dubbskor och en salomonsula. Det måste vara vi! Jorå rutten korsade rutten. P tog över kartan och det blev en bit obanad terräng innan rutten återigen korsade rutten. Vi var vi det där höga staketet nära Tallmilan igen.

T gick upp och drog och vi varvade obanat och stig tills vi kom ut på en väg. Tempot drogs upp ännu mer då L satte iväg i en herrans fart. GPS:en sa att tempot var nere på under 4:20 ett tag innan en skarp högersväng ledde rakt uppför på en liten stig. L ökade. J och T hängde på men P:s ben sa att dom inte ville tävla uppför. TLJ (hade Jonas hetat Kalle eller Kurt hade det varit TLK - The Latin Kings, fett!) hörde inte. Däremot vände de om en bit efter toppen och hämtade in byket längst bak. Detta var uppenbarligen någon signal om nytt tempo för tiderna låg nu konstant ner mot 5 per km.

De tiderna är alltså P:s tider vars ben, kropp och knopp var stabila men inte ville öka. Det var nog likadant för T eftersom L & J fick kartan. P & T lade sig på rulle. De konstaterade att orken var bra och kunde fortsätta hur länge som helst men att ta snabbare steg och oftare var inte aktuellt. L & J sprang alltså fortare och så såg det ut i några km men så kom vi ifatt de andra två.
J kände av stramningar i vaderna och ville ta det lugnt sista biten.

Den tvättäkta H-16-spurten drogs därför upp av L & T men jag vet inte om någon vann. Efter 2:41:58 och 26110 mter var vi i alla fall framme.

T fräste på köttfärssås samtidigt som han stretchade. Vi andra stretchade bara. Nä vi åt Powerbar Fitmaxx med bananvaniljsmak och drack Powerbar Performance Sports Drink med orangeflavours också. Såja nu har sponsorn fått sitt! M höll ställningarna vid datorn och C hjälpte oss att snabbt komma in i skidloppet på TV. I täten låg Jauhojärvi och körde lika furiöst som L sprang. T och J var typ Veerpalu och Northug i klungan medans P kände sig som Anders Södergren åkte (även om han aldrig aldrig skulle kliva av :-) ) alltså var han Rickardsson, sist in i klungan.

Vi slaffsade i oss T:s goda köttfärssås med marinerade vitlöksklyftor och oliver. Ännu ett underbart träningspass var tillända. Tack T!