Gårdagens snöpulsarpass runt Kroksjön, Korsmosjön och en liten snurr (men bara en liten) in i Breviksskogen och upp på det 38 meter höga berget som inte heter något speciellt alls men ligger vid Örträsket var verkligen inte det längsta (asfuttiga 7,35 km), hårdaste (pruttfjösiga tiden 55:47), högsta (endast 38 möh) eller hårdaste (just över 8 minuter per km) jag sprungit.
Eftersom det var kolmörkt (förutom i PETZL-skenet) var det heller inte det vackraste passet. Fast helt ovackert var det inte för pannlampsljuset fick snön att gnistra som skimrande diamanter så nog var det magiskt allt. Dessutom var snön fett djup så det blev brutalt asaskitajobbigt och brutalt asaskitajobbigt är minst lika vackert som motsolssolsken!
Pythosarnas nedisade skosnören var svåra, för att inte säga omöjliga, att knyta upp (fick ta varmvattenkranen till hjälp).Däremot var de nytillverkade benvärmardamaskerna (modell avklippta Huskystrumpor som var väldigt billiga, typ gratis) både sköna och snygga. Ja jag är en kärring!
1 kommentar:
Det här e riktig träning de, inget solglassade nere frankreich här inte!
Jag vill oxå springa i berg :(
Skicka en kommentar